Lårkaka och lite Wiiiiiiiiiii...

Igår när jag red kändes Ruby inte helt ok, så där lite diffust inte halt men som att ett steg var lite kortare... Jag red på en stund för att känna om det gick över eller blev mer. Det blev ingen förändring men jag tyckte ändå att det inte kändes rätt på höger bak.
Bad ett par tejjer i ridhuset kolla om de såg något och det gjorde de. Men de kunde inte riktigt säga vilket ben, jag hoppade av och bad en av dem springa med henne... Mycket riktigt steget på höger bak var något kortare än vänster... Suuuuuuck....

Kände igenom benet, skenan, senan och hoven men ingenting... Sen såg jag den... Lårkakan from Hell... Stor som en golfboll mitt på höger lår, det märkliga var att jag inte såg den när jag ryktade henne, hon måste stått så att den inte syntes... Hur som helst så är det himla skönt att hitta anledningen till en rörelsestörning så snabbt. Lårkakan var mjuk så det är inga djupare skador heller men jag önskade att jag hade haft tillgång till Johannas IR ljus...
Ridpasset var inte ansträngande på något sätt utan det är nog bara bra för henne att röra lite på sig. Jag skrittade av henne, masserade in liniment och skickade ut henne i hagen igen.
Idag ska jag ut och skritta henne om hon inte är kanondålig ;)

Snart är det så här underbart ute!!!

Imorse så ringde min mamma och ibland är hon bara lite bättre än bäst, för bäst är hon ju alltid :)
Hon vet att jag är något frustrerad över att jag sitter i den sitsen jag gör, utan jobb... så hon bidrog med lite sponsring till en träning för Lita Hottel från USA, AQHA, APHA, Aphc domare och tränare. Jag vet inte egentligen någonting om henne men tänkte att det kan ju vara skoj att få lite tips om vad domarna vill se och så :)
Men superglad blev jag och nu finns det en helg att se fram emot för mig!!!

Tänk att man kan bli så glad för så lite :)

Ha en bra dag därute det ska jag för här är det 7 plus och solsken!!!
Sa ju att det kommer vara varmt i Norrland i år för jag avskyr att frysa :)

Quick Paws...

Vår katt är enormt snabb i tassarna ibland :)

Ha en bra dag därute!!!

Snabbreflektion om ponnyakuten...

Normalt sett brukar jag inte kolla på detta programmet... Inte för att jag tycker det är speciellt dåligt utan att jag blir så frustrerad över att man som förälder låter sina barn ha så totalt ouppfostrade, farliga hästar och för att sen Kirshti var med och talade om för någon unge att hon/han, kommer inte ihåg, skulle vara som en mamma för sin ponny så känner jag att min tid går att lägga på andra saker ;)

Meeeeeen... fick ju höra att det skulle vara med en Westerntränare med och sen stötte jag oväntat på en fd deltagare från ponnyakuten... så då blev jag ju tvungen att kolla några avsnitt...
Jag konstaterar följande saker ;)

Kände hur hornen växte ;)

Japp, fortfarande skulle 95% av alla problem lösas av tre saker:

1: UPPFOSTRA era ponnys!!!
2: LÄR er GRUNDERNA i ridningen/hanteringen innan ni skaffar häst!!!
3: UPPFOSTRA era ponnyjävlar!!!

Dock såg jag en sak som var väldigt intressant och som gjorde att en eller två tränare fick smaka på gruset ;) Kanske är det klippt så men jag undrar...
Det var ingen förutom kanske Jan Brink, han hade lina och beridare med sig, som kollade av hästen från marken innan de satt upp... Ni vet de där vanliga sakerna man ALLTID gör innan man sitter upp på en ny häst, funkar det att flytta undan den, backa den? vad händer om man petar på den bakom sadeln, om man tar i tyglarna?

Moreno gjorde detta den andra gången han red ponnyn men hade han gjort det den första gången kanske han inte flugit av ;) Ja, jag kan ge honom att om han fått en riktig sadel som inte åkt fram över halsen hade han nog suttit kvar men ändå...
Fredrik, dressyrtränaren gjorde samma sak, satt upp och givetvis blev det fel och han åkte av.
Sen tycker jag nog Moreno skulle hivat upp tjejjen i westernsadeln så hon fått feelingen direkt från det han suttit av... Och att ibland kan en ny situation få bort gamla ovanor, hon sa ju att hon var van att rida på ett visst sätt... Men, men...
Givetvis är det ju viktigt att hon lär sig rida sin häst med sin utrustning men, ja ni vet ;)

Han som skulle hjälpa tjejjen med ponnyn som drog ger jag inte mycket för... Visst rent handlersmässigt på visningar funkar hans sätt men ta på en repgrimma med långt grimskaft och lär hästen gå bakom... Hur svårt ska det vara?

Jag blir nog ändå tvungen att följa årets gäng för jag vill se hur det slutar...

Ha en bra dag därute det ska jag.

När autopiloten "går sönder"...

Jag förstår inte mig på att detta fenomen, det är så många människor som köper en häst, rider den ett tag, säljer den och köper en ny, rider/tävlar ett tag, säljer, köper en ny osv.
Alltså inte för att utbilda eller så utan av en enda anledning, autopiloten funkar inte längre.
Detta är inte bara ganska vanligt inom western utan faktiskt lika vanligt inom klassiska ridgrenarna.

Jag tror det oftast ligger till så här... Och här skiljer sig western och den klassiska världen åt lite...
Inom western så är det många som börjar rida på lite äldre dagar, ofta har man då lite bättre ekonomi och kan köpa sig en bättre häst. Så här långt, fine, en bra häst är en otroligt bra investering att lära sig på... meeeeeeeen, en häst är ett djur med egna tankar och idéer. En bra häst dessutom är en häst som inte gör mer än den måste, eller för den delen kan, med tanke på sin ryttare...
Det finns en viss trend i Sverige, man åker över till USA, köper en grym häst, ställer den hos en tränare och rider typ på helgerna, hästen tävlar av sin ägare i amatörklasserna och av tränaren i de större klasserna... Vem är hästen köpt för? Hmmmmm... För att inte få på mig hela tränarkåren i Sverige så får var och en ta åt sig så mycket den känner sig träffad av men, ibland har jag undrat. Det syns ju uppenbarligen att hästen är för vass för ryttaren och att då tränaren drog det längsta strået och fick ut det bästa av hästen...
Sen händer något, ägaren vill ju själv gå upp i klasserna och rida sin häst till vinst, ofta så verkar det som om man i det här läget oxå byter tränare? Tror det är vanligt att det då blir lite sura miner och så, men jag vet inte för jag har inte varit i denna situationen... Eller ja, nästan en gång, det var en tränare som tyckte att han skulle rida den hästen jag tränat upp på en ganska stor tävling... Och att man kunde bryta det kontrakt jag och hästägaren upprättat... Hehehehehe... synd bara att jag tvärvägrade ;)

Nu kommer det spännande i mitt resonemang. Tränare byts, ägaren börjar rida sin värstinghäst och efter några tävlingar, en riktigt bra häst 1 1/2 år senare så är hästen vips till salu? Varför?
Jo, ägaren kan ju egentligen inte rida utan har suttit på en tillrättalagd häst och bara kopplat på autopiloten, eller hästen har kopplat på autopiloten och sagt: Håll i dig i hornet för fasen, jag vet vad jag ska göra!

I den klassiska världen ske detta oftast när en ponnyryttare ska gå över till storhäst... De hoppar/dressyrar ett tag men hästen går skit sen och placeringarna uteblir...

Jag fick förmånen att köpa Fernandos Safari, en väldigt duktig och välutbildad hopphäst. Han har lärt mig otroligt mycket men jäklar vad jag har fått slita för det. Det var många som tyckte att det ju inte var svårt att komma hem med priser från varje tävling när man hade en sån häst... Jag kan bara hålla med, nej det var det inte, han var helt otrolig...
I början var han som en älg som bara sprang runt med mig, sa jag att han var 174cm? Men hoppa kunde han, och jag höll mig i manen ;) Förmodligen hade jag gjort samma sak som så många andra och skyllt på hästen om det inte varit för en person... Ann Holmqvist ;) Hon var så brutalt ärlig mot mig, glömmer aldrig när hon sa till mig. -Det där är en riktigt fin häst Jessica, det vore ju bra om du lär dig rida honom oxå ;) Sen sa hon: -I helgen kommer en dressyrtränare, jag bokar in dig där... Hehehehehe...

Saknar honom så det gör ont... Fernie <3

Jag har talang, jag är grymt envis och jag älskar ridningen. Men hade inte Ann sagt det här till mig där och då så hade det tagit så mycket längre tid att nå dit jag är idag.
Det var inte min ödmjukhet som gjorde att jag red de där passen för dressyrtränaren den där helgen... Det var min stolthet och min... va fan, kan hon, kan jag... Hur svårt ska det vara?

Jag var helt knäckt efter helgen och funderade på att börja samla frimärken istället... Här hade jag köpt en fin hopphäst och så fick jag harva i ridhuset på någon jäkla fyrkant??? I skrittt??? för att jag inte behärskade högre hastigheter??? Min häst kunde ju hoppa minst 1.50??? Baklänges!!!

Hur som helst så var detta början till min riktiga ryttarutbildning. Jag kommer ALDRIG glömma de där första tre stegen i trav, i perfekt balans och med perfekt eftergift... De var MAGISKA!!! Efter det ridpasset strävade jag efter att känna det igen, å igen, å igen, å igen... Den där förbaskade fyrkanten hemsökte mig i drömmarna men idag är den en av mina bästa vänner... Vet ni inte vilken övning det är... Kolla med Peter Ljungberg ;)

Vad jag vill säga är, det finns inga genvägar till bra ridning... Man kan köpa sig en bra häst och utvecklas fortare, man kan ta tränarhjälp och få hästen tillrättalagd men i helvete att man blir en bättre ryttare utan sina 10 000 timmar i sadeln och en stor portion ödmjukhet!!!

Jag säger inte att man ska hålla fast vid sin häst till varje pris, det finns många gånger då det är bättre att byta häst än att fortsätta slåss men att hela tiden byta ut sin vän när inte kunskapen hos ryttaren räcker till... Japp då har man förlorat all respekt hos mig... Hästar är ens vän, kollega och danspartner... Ju mer man lär känna varandra och ju mer samspelta man blir... desto bättre kommer resultaten bli.
Igen, två av mina absoluta Ikoner inom hästeriet... Kyra Kyrklund som säger att hästen är som bäst från 13-20 och John Withaker som har någon unghäst på 15 i sina hagar...

Köp gärna en rutinerad häst, lär er av den, men gör det med ödmjukhet och ta tillvara på allt den har kvar... även om ni har ridit sönder den... Ge den all respekt som den gett er...
Stanna kvar hos er tränare även om han/hon blir obekväm, var ärlig och berätta vad som stör er annars kan inte de heller utvecklas. Funkar inte det, säg det och bryt som vänner...
Det bästa ni kan ha med er på tävlingar är någon som vill er väl... Fasen... Den skulle jag ha tänkt på ;)

Nä, ha en underbar kväll/natt därute, det ska jag... eller tydligen ska jag in till VC med en öroninflammations Olivia imorgon... Men sen... när hon är frisk... då ska jag rida ;)

Lite mer positiva tankar kanske...

Så, nu får det vara slut på negativ energi... Men visst behöver man ibland bara ösa ur sig skiten, samla ihop spillrorna och sen gå vidare.

I måndags var jag på Winns årsmöte och det var mitt första möte med klubben. Det kändes spännande och trots att jag sagt till mig själv att hålla en låg profil och inte vara så mycket Jessica så gick det ju inte... Skräll ;)
Jag är imponerad över vilka eldsjälar som finns i klubben och som trots en hel del motgångar orkar vara kvar och kämpa, kan jag bidra med lite nya tankar och ny energi så gör jag det gärna. En stor eloge till alla er, ni vet vilka ni är!
Det finns en hel del att jobba med men som sagt, det kommer bli hur bra som helst!!!
Jag har varit imponerad av en hel del här i Norrland, bl a hur mycket olika clinics det är på G och att Härnösands ridklubb har en westernavdelning, att Färsta ridklubb har westernträffar varje fredag och en hel del annat. Jag luskade lite i om det finns några häromkring som håller på med kor och kanske kan jag hitta några som jag kan häng med på ett hörn. Även om jag har som plan att åka ner till Per kan det ju vara skoj att få fler tillfällen att leka med dem på närmare håll... Tror Ruby uppskattar det med.

Jag mår mycket bättre nu även om jag känner att det killar i halsen igen... Kanske har jag bytt till mig en Skånsk förkylning, det återstår väl att se.
Men, i förgår sadlade jag upp och red ut en sväng, red faktiskt hem ;) Det är inte mer än knappt en km men jag har inga snösulor på Ruby så jag får anpassa ridningen och ridvägarna så hon inte får klampar. Vägarna är vintervägar häromkring så det funkar bra, hon är broddad runt om och packad snö är ett bra underlag att både trava och galoppa på. Har tänkt att jag ska rida varannan dag nu till en början så jag får fortsätta vara frisk... Känner att det tagit ganska hårt på mig denna influensa, har kondis som en 80-åring just nu.

Ruby har även fått flytta tillbaka till det lilla stallet tillsammans med två ponnydamer, för min del spelar det egentligen ingen roll vart hon står men visst ska jag erkänna att det är bekvämt att kunna ha alla grejjor i boxen brevid istället för att ha sadel och träns uppe i ridhuset ;) Häromdagen när jag skulle hämta ner mina grejjor var det en ponny mamma på läktaren, som stack ner sitt huvud och frågade om jag försökte skrämma hästarna som hoppade... hehehehe... Bliiiir så trött. Jag ansträngde mig för att inte låta alltför mycket men när hon slängde ur sig den kommentaren kunde inte jag hålla tyst... Jag sa: Det är ju hopphästar lite ljud ska de väl tåla? Hon fnyste, muttrade något om; hopphästar ja, och gick och satte sig igen... Ganska fräckt av någon som inte ens står på anläggningen att hålla på så men det är väl som vanligt bara skaka av sig det och inte bry sig. Men i mitt huvud undrar jag hur de klarar att åka och tävla om de inte klarar av en liten störning? Ja, ja, inte mina bekymmer kanske ;)
Nu är jag ju ny på bygget igen och ingen vet vem jag är och vad jag sysslar med... Dock tycker jag det är trist med sådana här onödiga kommentarer, jag försöker verkligen visa allra största respekt mot alla andra som håller till på anläggningen men tydligen tyckte hon att hon kunde ge sig på mig... och jag är ganska säker på att hon gjorde det för att jag bar ut en westernsadel... Nä, nu ska jag sluta ödsla energi på något så trivialt ;)

Ytterligare en gammal sommarbild men GUUUUUD vad jag älskar denna häst <3 <3

Jag trivs kanon på Älva gård och alla som är inackorderade är helt supertrevliga och Gunilla har snabbt blivit en idol för mig. Häftigare hästmänniska får man leta efter :) Jag ska ägna ett inlägg åt henne sen lite senare när jag lärt känna henne bättre men så här långt är jag grymt imponerad av henne.

En annan väldigt bra nyhet jag fick häromdagen är att Rubys sommarbete är klart... Hon kommer gå på andra sidan vägen av vårt hus!!! Jippi.... hon kommer alltså vara hundra meter från mig varje dag i sommar :) Det känns så otroligt, fantastiskt lyxigt att få ha henne så nära!!! Jag kan gå ut med kaffekoppen och ha frukost ihop med henne, jag kan gå ut och säga godnatt till henne och bara se henne från både köksfönstret och vardagsrumsfönstret!!!

Ikväll har jag bestämt med en annan från stallet att vi ska rida ut, det är lite magiskt att göra det när snön ligger alldeles vit och lyser upp natten :) Trodde inte jag skulle bli så bekväm i vintern som jag är... Men visst längtar jag som en galning till sommaren och allt skoj den kommer innebära.

Nä, ha en underbar dag därute alla ni fantastiska människor, det ska jag :) Och förresten, ni har väl sett att Per lagt upp nya datum på clinics i vår? Här är länken till dem, åk dit om ni har möjlighet för han är helt suverän!!!

Vissa dagar är tunga...

Idag är en sån dag...

Det känns som om jag tar ett steg fram och tre tillbaka, jag står och trampar på samma ställe och just nu går inget "min" väg. Inget jobb i sikte, känner mig väldigt lurad av människor som lovade att hjälpa till här... Känner mig lurad av en hel del arbetsgivare som jag sökt jobb hos, ena stunden är man jätteintressant och i nästa stund får man ett mail med att tyvärr vi har tillsatt tjänsten med en annan, ingen förklaring om vad som saknades överhuvudtaget... När jag sen ringer så skyller den ena över frågan och gången på någon annan, när jag ringer upp denne så säger denne tvärtom...
Suuuuuck... Igår var jag tvungen att gå på en rekryteringsmässa för arbeten som är så långt ifrån det jag vill göra som det bara går att komma. Kände mig helt jävla värdelös när jag känner att jag inte har något val utan får stå där och spela och säga att visst vill jag gärna jobba hos er... NOT...
Jag trodde att flytten hit skulle innebära nya möjligheter men när det är sådana här dagar tvivlar jag på beslutet...

Tiden rinner iväg och ioch med att vi inte riktigt har samma inställning till hästeriet i familjen ligger det numera som ett tjockt orosmoln i min mage... Vad ska hända? Tävlingsmässigt är det bara att glömma allt just nu, kampen blir att lyckas behålla Ruby iallafall...
Hatar att sitta i sådana här situationer, hatar att ge upp allt jag hade till ingenting, hatar att behöva sälja min själ, hatar att "förlora"...
Jag blir låst och förlorar energi att kämpa, vet inte vart jag ska vända mig och känner inte att jag har någon att bolla med...

Nåja, det är väl som vanligt, bara att krascha och sen ta nya tag och ta mig upp ur skiten...

Tack och lov har jag än så länge, min underbara ponny...

To my international readers...

Today I tried translating a few of my post with the translating gadget I have put up on this blog...

I am sorry for the really crappy translating it does and I just wants to ensure you that I do not write that bad :)
If there is anything you don´t understand... I can imagine a few things... please make a comment about it and I will provide an accurate translation of the text.

Even though it´s not the best it is better than nothing... And I have to confess that I do have a few good laughs when I see some of the translations :)

Dubble-deck and hot Mercy ...

Fy satan what sick we've been here at home, or I and Ajje, Olivia has thankfully survived so far. Last Monday I went to the house and when I got home Ajje had gone to bed, he was a phase warmer than the stove in the living room. 

Ok... This is how it should be :)

Two down by the flu and hot shoing...

Dang... We´ve ben sick at our house, or me and Ajje, Olivia has so far managed not getting it. Last Monday I went to the stable and when I got home Ajje had gone to bed, he felt hotter than the stove in the livingroom.

So there was no death threat to Olivia ;)

Have a wonderful day out there in cyberspace!!!

Tacksamma tankar på alla hjärtans dag...

Det är lite tyst här på bloggen... Jag vet ;) men jag har varit sjuk, som jag inte varit på många år... Bläääää... Red ett pass i lördags, skritt och trav i ca 30 minuter, det slutade med att jag höll på att hosta upp lungorna plus att jag blev sämre i tre dagar efteråt.
Nu känner jag mig något bättre men får nog helt enkelt vänta några dagar till innan jag hoppar upp i sadeln igen. Vill inte riskera att bli liggandes igen.

Igår så gick jag ut i hagen och myste en stund med Ruban, gav henne en bodyrub ;) Hon är så go, hon ber om att bli kliad men skulle aldrig börja klia sig mot mig. För mig är det en stor skillnad på detta, en häst som använder en som klipåle har inte någon respekt för en men om en häst ber att få låna ens naglar för ett gott kli så väljer ju jag om jag vill tillmötesgå eller inte.
Hon började med att vilja bli kliad på hals och nacke, sen vände hon ena sidan till och bad om att bli kliad på kroppen. När ena sidan var klar vände hon den andra sidan till ;) Som avslutning vände hon baken till och backade försiktigt ett steg närmare, sööötlöööken.
När jag inte orkade klia mer så kom hon fram och bara la huvudet på min axel lixom för att säga tack. Jag bara älskar denna lilla häst mer och mer, hon är precis allt jag vill ha hos en häst och ju mer vi lär känna varandra desto häftigare är hon.
Jag har ibland fått höra att hon inte ger något, alltså att hon är otillgänglig... Det är hon nog mot de som inte ser henne, hon är inte den som först springer fram till en ny människa eller försöker klia sig på någon. Hon är en vänlig själ och man måste förtjäna hennes förtroende men sen ger hon 200% av sig själv :) Jag gillar detta, jag har fått tänka om många gånger hur jag agerar med henne och faktum är att hon får mig ödmjuk på ett nytt sätt. Många gånger har jag skrivit att det inte går att ta fight med henne och det håller jag fast vid, hon är alldeles för smart för det och det vore så taskigt när hon är så superärlig mot mig...

Nu har jag haft henne i ca 2 1/2 år och varje dag känner jag en enorm tacksamhet över att ha henne i mitt liv. Även om vi rent tävlingsmässigt ligger 1 - 1 1/2 år efter i min planering så vet jag att vår tid kommer... Kanske är det någon mening med all denna tid som rinner förbi, kanske behöver både hon och jag den här tiden för att nå dit vi ska? Jag vet inte men även om frustrationen är stor hos mig när jag inser att utan jobb blir det ingen tävlingssäsong iår heller så är det viktigaste ändå att Ruby finns här hos mig och att vi två utvecklas tillsammans hela tiden. Hon får mig att må bra :)

En bild från September 2010 en vecka efter jag köpt henne... Jag har samma leende varje gång jag umgås med henne :)

Det sägs att hästen reflekterar ägarens själ... och är det så, ja då är jag inte en så dålig människa för Ruby äger en av de absolut vackraste hästsjäl jag mött...

Ha en underbar dag därute det ska jag för ikväll får vi besök av efterlängtade Familjen Nordberg :)

Hjälmtvång...

Har tänkt på detta i omgångar men inte riktigt fått ut det ur mitt huvud men här i dagarna hittade jag massa saker som gör att jag känner hur inlägget är på g ;)

Som utbildad ryttare från den klassiska världen är jag uppväxt med att använda hjälm. Det fanns lixom inte på tapeten att inte ha den på skallen när man red och mer än en gång har den räddat mitt liv.
Jag skulle aldrig låta Olivia rida utan den och själv använder jag den mer än jag rider utan :) Idag finns en hel uppsjö med snygga hjälmar så just det går det inte att skylla på. Rider jag en för mig okänd häst så sätter jag i stort sett alltid på mig hjälmen eller om jag rider ut, ska jag hoppa, eller rida en unghäst är den utan undantag på osv...

Meeeeeen... lite färgad har jag blivit av westernvärlden där vi rider med hatt/keps/mössa, det är skönt att ha en riktigt varm och go mössa som går nedanför öronen på vintern eller en bred hatt som skyddar mot stekande sol på sommaren. För cowboysarna så finns det inget bra alternativ till hatten när de jobbar ute i stekande sol hela dagarna, den lilla skärmen skyddar helt enkelt inte tillräckligt och solsting är ett faktum.
Varför vi i Sverige började med hjälm var att soldaterna inte skulle kunna bli skjutna i huvudet, alltså inte att de eventuellt skulle ramla av hästen och slå sig. Det var inte ett alternativ, att ramla av, då var man död...

Nu till det som gnager hos mig... Dubbelmoralen angående hjälmen och hysterin runt detta...
Det finns ett klipp på Isabelle Werth som rider sin numera pensionerade dressyrhäst i sitt ridhus. Hon rider barbacka med bara grimma, utan sporrar eller spö och.... hör och "förfasas" utan hjälm...
När jag såg klippet blev jag glad att se hur fint deras samspel var och att en ganska omdebatterad dressyrryttare för en gångs skull visade upp en i mina ögon fantastisk ryttar/häst ritt...
Meeeeeen... det som de flesta kommentarerna handlar om är just det faktum att hon rider utan hjälm. Inte att samspelet var super eller att hon just red utan övrig utrustning...
Detta gör att jag blir så jäkla trött, kvinnan är vuxen och kan väl själv få välja om hon vill vara cool på akuten eller inte? Det skrivs dessutom mycket om att vara förebild för ungdomar och barn, i min värld handlar det så mycket mer om hjälmen... Jag tycker det är mycket värre att vara elak mot sina hästar än att rida utan hjälm, att visa dåligt föredöme och t ex börja träna cutting mitt bland publiken än att rida just utan hjälm...


Sen kan man gå in på ryttares FB sidor och titta igenom deras fotoalbum... Inte många rider med hjälm på hemmaplan... Ja, inom den klassiska världen. I westernvärlden hymlas det iallafall inte om det ;)  Där och då är det i stort sett inga kommentarer om att de rider utan hjälm utan mer beröm om hur fin hästen är eller hur bra de rider... Samma människor som kommenterar och för den delen själva rider utan hjälm vänder sedan andra kinden till och kommenterar negativt när då ex Isabell rider...
Nej, jag tycker denna dubbelmoral är skrattretande.

Att vara ett föredöme för barn är väl att vara öppen diskutera varför man väljer att göra på ett visst sätt, jag kan bara gå tillbaka till min egen dotter. Hon tycker inte alls det är konstigt att hon alltid rider med hjälm och väst men att jag inte gör det, jag är helt övertygad om att genom att prata med henne kommer hon när hon är vuxen nog ta kloka beslut och anpassa sin utrustning efter situationen.
Det är många som i westernvärlden/den klassiska världen väljer att rida med hjälm och det tycker jag är bra ;) Fortsätt med det, ni är kloka människor...

Kan vi inte bara enas om att vi tycker olika och har olika utgångspunkt i vår hästhantering... För mig kommer sådant här samspel och god ridning alltid imponera bättre än om man har hjälm eller inte.

Nä, nu är det dags att bege mig mot skidbacken och Olivias skidskola... hmmm, ja, jag åker alltid snowboard med hjälm... Varför? Jag är helt enkelt för dålig på det för att våga chansa :)

Ha en underbar dag därute! Det ska jag :)

Dubbeldäckade och varmskoning...

Fy satan vad sjuka vi har varit här hemma, eller jag och Ajje, Olivia har tack och lov klarat sig hittills. Förra måndagen så åkte jag till stallet och när jag kom hem hade Ajje gått och lagt sig, han var fasen varmare än kaminen i vardagsrummet. En vecka med 40 graders feber och ont i hela kroppen gör en ödmjuk...

Jag tänkte att fasen detta är inte bra och susade iväg till apoteket för att inhandla allt som kan stoppa en manlig förkylning. På tisdagen började jag snörvla lite lätt och i förebyggande syfte stoppade jag i mig vitaminer och annat som ska hjälpa till att hålla flunsan borta...

På onsdagen så fick då äntligen Ruby nya skor och blev varmskodd för första gången i sitt liv. Jag är såååååå himla nöjd att jag hittat Jessica som skor och att hon i ett svagt ögonblick i sitt liv bestämde sig för att flytta tillbaka till Sundsvall från Skåneland ;)
Vi diskuterade lite fram och tillbaka över hur planen för ponnyns fötter ska se ut och konstaterandet blev att hovkvalitén ju inte direkt är den bästa... Samtidigt så har hon ju nu kunnat äta ordentligt i ca 1 1/2 år och det syns på hovarna, hon har en rand halvägs upp på fötterna och när det materialet vuxit ner kanske oxå hållbarheten och kvalitén blir bättre... Jag hoppas det iallafall.

Hur som helst så la Jessica bara om skorna och utan snösulor. Lite trist är det att inte ha sulor då det är svårt att rida ut utan att få klumpar men återigen, det får vara så den här vintern och förhoppningsvis kan vi tänka om och på nytt till nästa vinter. Helst hade jag haft henne barfota när det är snö ute men det är bara att glömma när man har papier maché hovar ;) En annan sak som vi valde mellan var att ha två eller fyra brodd i skorna. Det blev två, anledningen är att hon har så små hovar och att med fyra brodd blir greppet lite väl bra och risken är att hon drar sönder fötterna igen...

Det där med varmskoningen var inga problem och hon stod still och lyssnade på ljudet :) Kan faktiskt erkänna att jag själv saknat doften av varmskoning... hehehehe... det luktar ganska illa men för mig förknippas det med många roliga och lärorika stunder av hovvård från bl a Hansa. Sen är jag övertygad om att varmskoningen kommer förbättra kvalitén i hennes fötter... Varför? Om man tänker på ex hundklor och om de blir för långa kan man bränna av dem så att pulpan drar sig tillbaka och klolängden blir normal igen... Samma med hoven, tänker jag, att om man har en tunn sula så kan man få den att "tjockna" till genom att varmsko. Givetvis måste ju hovslagaren vara försiktig och processen måste få ta tid men i ett längre perspektiv så borde det ju bli så, tycker jag ;) Stackars Jessica hon fick ju typ 1001 teorier om varmskoning från mig... En annan sak jag funderat på är ju spänningar i skon när man riktar den kallt, om man nu har skithovar som Rubs har så kanske spänningarna i järnet kan bidra till att skon inte sitter hundra, dessutom är hon ju ganska klantig och snubblar ofta över sig själv, slår i skorna på diverse saker eller helt sonika drar av en sko då och då...

Ska man stoppa så här behöver man ha koll på hatten ;)

Nåja, jag är ju ingen utbildad hovslagare utan en glad amatör med massor av tankar och teorier ;) Står Jessica ut med dessa, som hon kommer få serverade av mig vare sig hon vill eller inte så blir detta superbra.
En sak, eller ja, det finns massor med saker, detaljer kanske men otroligt viktiga sådana i mina ögon som hon gör och jag bara blir glad över är att förklara hur hon tänker och gör. Vi var helt eniga om att Ruby skulle kunna reagera konstigt på skoningen och vara "halt" men ingenting ;) Så himla skönt.
Hennes hovar är så underbart runda och fina men jag vet oxå att de kan se ut som skrutt om fem veckor. Det har varit guld med Micke vi insåg att det inte gick att ha en fast tid när hon ska skos utan lite stand by call... Kanske kommer detta oxå bli bättre när hovarna växt ner så de nya hovväggarna tar vid, med tanke på hur mycket bättre hon äter så borde de vara av bättre kvalité...

Hursom helst är det ju en av de viktigaste personerna i ett team runt en häst och det känns som om Ruban och jag verkligen har hittat rätt... Inte bara är Jessica Hassel otroligt duktig och är fasen grymt cool oxå :) Meee like!!!

Nä ha en underbar dag därute det ska jag... och har jag riktigt tur kan jag nog börja rida igen ;)