Tid, tålamod och erfarenhet...och helt plötsligt ett ljus av självinsikt???

Igår blev jag återigen varse om hur lite jag egentligen kan om hästeriet eller hur jäkla lätt det är att låsa tanken och inte kunna se en uppenbar lösning ;) Som sagt det tog mig ända tills jag var 25 år innan jag insåg att jag var nybörjare inom detta...

Med risk ;) för att detta inlägg kommer utforma sig som ett smörigt hyllningstal till Per Larsson... inte för att du inte är värd det Per... så skriver jag detta med största ödmjukhet inför den stora konsten att rida :)

Iallafall, jag red med Hackamoren för ett par veckor sen, jag bara älskar detta redskap, man får en sån fantastisk ärlig eftergift genom hela hästen när den ger efter på "bettet". Men det har tagit mig tid att komma på hur jag ska pilla och dutta för att få ut önskat gensvar från hästen... I det här fallet Ruby ;) Jag skulle vilja ha 10 hästar till att rida med detta för att snabbare få alla dessa erfarenhets timmar jag hela tiden tjatar om :) Men i vilket fall som helst...
Sista gången jag red med detta fick hon lite skav på sina käkben, på undersidan där bosalen blir smalare. Jag, som inte alls är en hönsmamma av stooora mått när det gäller min ponny, blev ju givetvis förskräckt över att jag... orsakat blodvite på min häst... Hugaligen...
Sista gången Per var nere här i Blekinge stramade vi till Hackamoren lite och Ruby svarade väldigt väl på detta, den blev lite snabbare i sina signaler och Ruban är ju sån. Hon vill ha exakta och snabba signaler... hehehe... annars blir hon frustrerad på mig... Jag kan helt ärligt erkänna att jag dock inte riktigt är så snabb eller för den delen exakt i det jag försöker förmedla till henne alltid som jag skulle önska... men, jag jobbar på det.

Faaasen, vad jag svamlar iväg ;) Ruby vilade i december och nu i januari har det ju varit flytt och igångsättning, givetvis med Hackamoren... Glädjande nog bevisar skavet att hennes skalle måste vuxit, det är ju gott med tanke på hennes tänder... Men det ställde ju till ridningen...

Tyvärr inte i arbete just här men här är iallafall Ruby iförd Hackamore.

Jag tänkte, -Skit sak samma, Per kommer ner i slutet av februari så han får helt enkelt hjälpa mig att ställa in den igen så den funkar... Sen släppte jag tanken och var nöjd med min lösning... hahahaha... För alla er som nu stönar och frågar er varför jag inte tog ett mycket mer uppenbart, snabbare och enklare beslut i denna fråga... Jag har ingen aning men detta bevisar ju hur jäkla lätt det är att låsa sig vid en enda plutt lösning just när man inte har erfarenheten från många olika situationer...

Igår så ringde jag Per angående helt andra saker men efter en stund kom jag på att säga till om Hackamoren... Per sa... - Har du prövat att sänka den lite... STÖÖÖÖÖÖN :) Givetvis... Åååååh vilken rookie jag är... hahahaha... Mitt svar var ett lite mumlande, generat... öööh... nej ;) Sen fick jag en mycket pedagogisk förklaring av Per att den ju förmodligen är trång just för att hennes huvud vuxit... Tack Per för att du står ut ibland :)

Visst detta är kanske en petitess men ändå, det fick mig att tänka efter... Hackamoren är en relativt, nä i stort sett helt ny utrustningsdel för mig och därför kommer min osäkerhet in i form av frågorna, varför, hur jag ska göra och när jag ska  använda den. Tyvärr, är jag även en sån där ältande, överanalyserande idiot... antar att det är lärargenen som ställer till det... men jag har supersvårt för att bara göra om jag inte har typ både syfte, metod och mål klara för mig... Hehehe... även här har Per många gånger fått förklara någonting 10 gånger innan jag har klart för mig att:

1: det verkar vettigt,
2: det passar in i mitt tänk,
3: det bidrar till utvecklingen framåt,
4: jag förstår hur jag ska göra, och vad hästen skall göra...trodde jag ;)
5: Jag gör fel,
6: Per förklarar igen...
7: Jag gör fel igen... Svär kanske lite oxå...
8: Per förklarar igen...
9: Jag tycker: detta är omöjligt... börjar nästan tvivla på Pers ord ;) Svär och muttrar lite till... Funderar på att kliva av hästen och börja samla frimärken
10: Per förklarar ytterligare en gång lugnt och sansat...

Sen brukar det av någon outgrundlig anledning alltid sluta på samma sätt...

11: DET FUNKAR... Varför sa du inte det här på en gång Per??? :)

Tack vare just Pers enorma erfarenhet, tålamod och otroliga förmåga att förklara samma sak på flera sätt så tar jag jättekliv framåt i min och Rubys utbildningskurva...
Och detta genom att bara fixa till en enda liten sak åt gången :)

Jag kommer ihåg min första clinic hos just Per med Bosse... Jag hade själv satt ihop en målbild som jag tänkte att... oj, oj, oj... undrar om vi hinner igenom detta på bara 4 pass???

Det tog 1 1/2 pass sen var vi klara :) Då ska tilläggas att jag är en riktg "chicken" och rider på typ 30% av min kapacitet första gången för en ny tränare... Varför? Jag har ingen aning... Det är skitdumt och jag jobbar stenhårt på att sluta göra så...
Per frågade vad jag mer ville träna på eller om det var något annat jag tänkt mig... Hahahaha...
Jag satt som ett frågetecken och kunde inte komma på en endaste liten detalj som jag egentligen hade problem med, det skulle ju inte gå så fort att lösa mina svårigheter, jag skulle ju bara få göra grunderna och five easy pieces ;) Tack och lov påminde Per mig om att det ju alltid finns massor med detaljer att finslipa, men just den där känslan...
Oj, nu är vi förbi dom där gigantiska hindrena och problemen som jag var tveksam till att vi skulle lösa på hela helgen... Vad ska vi göra nu då? Nä, nu är vi klara :)

Den känslan är helt magisk och efter den gången så strävar jag efter att får uppleva den oftare och oftare...

Vi pratade just om detta igår och även om jag inte kunnat sätta ord på det förrän igår... när Per gjorde det åt mig... så känner jag sååååå starkt att ännu en magkänsla fått ord och att jag faktiskt numera kan förklara för andra vad och hur jag känner och menar.
Tack Per... igen :)

Men nu till det jag kom fram till just detta tänk, det beskriver ett av fundamenten i mitt hästtänk och det är detta jag gör och tror på till 200% men har inte kunnat riktigt sätta ord på förut...

Jag har ju tjatat oräkneliga gånger om att jag inte tror på att pressa hästarna för mycket och att det tar tid att få fram en GP häst (Grand Prix)... väljer detta klassiska uttryck då jag inte tycker vi har någon bra liknelse när det gäller utbildningsnivå på våra westernhästar...
Jag har oxå skrivit om att jag allt som oftast för att inte säga alltid... Avslutar mitt pass när Ruby och jag gjort det som stod på planen just idag...Jag har ioch för sig alltid strävat eftar att rida mina hästar så här... (Fru präktig... som aldrig gör fel...) obs... IRONI...
T ex, i söndags när vi tränade cavaletti så avslutade jag ca 15 minuter innan träningen var slut... Varför? Jo, hon hade i mitt tycke ställt upp så mycket mer än jag hade väntat mig, och bara jobbat på och verkligen gjort sitt bästa... Då kändes det som en rättvis belöning att inte köra på i 15 minuter bara för att, utan istället klappa om henne trava av och sen skritta av henne för hand.

Syfte med träningen:  att introducera cavaletti som en tränings metod.
Metoden var:  Helenas fantastiska övningar
Målet var: att hon avslappnat och med framåtbjudning skulle gå över bommarna i trav och som grädde på moset i galopp...
Mission accomplished :)

Även Bosse red jag enligt detta koncept fast jag inte visste om det och det resulterade i en häst som en dag fastnade i en galen vänsterspin och bara sa; ja, Ja, JA!!! Tyvärr fanns det i hans fall en hel del tråkiga erfarenheter i bagaget och det här med att göra om och göra rätt kunde te sig betydligt mer dramatiskt än det någon gång gjort med Ruban, som bara har goda erfarenheter när det kommer till människor och ridning... Men ändå så hände det något med Bosse den där gången... Han slutade tjura och slutade tycka jobb var en bestraffning utan verkade börja ha precis lika roligt som jag... och alla andra som såg eländet ;)

Det är ju just detta som är nyckeln till framgång... hehehe... som vi (mest Per igen) sa igår, fasen tänk om folk börjar anamma detta då kanske det blir mer motstånd på tävlingsbanan ;) (Å andra sidan insåg vi båda snabbt att vi gärna förlorar mot ett duktigt ekipage som tränats med finess)
Nyckel är: Att, bara förbättra en liten detalj varje dag... Inte nöta och tjata sönder saker och ting... Inte tvinga fram rörelser eller eftergifter... 

Sen kan en liten detalj ta 5 minuter eller om det vill sig illa 31/2 timme ;) Men ju oftare man lyckas desto kortare tid tar det nästa gång att nå fram till ett lyckat resultat... kallas även positiv förstärkning.

Grejjen är att nu förstår jag ännu mer de tränare som påstår att en bra häst nästan tränar sig själv.  Det är ju själva attityden hos hästen och här kan man faktiskt påverka i hur man förvaltar denm det kommer visa sig som skillnaden mellan en topphäst och en medioker häst... En medioker häst med bra attityd kommer med rätt ryttare och träning kunna gå längre än en topphäst med taskig attityd...

Det är ju just den känslan som uppstår när man har en klar plan och bryter ner ridningen i ett mikroperspektiv... Kan man lägga varje pusselbit rätt så är ju ett 10000 bitars pussel en easy peacy... Och varje pass slutar med tillfredsställelse, bekräftan och en positiv anda... Eller det känns som om hästen tränar sig själv :)

Fantastiska, suveräna, talangfulla Fellas Little Ruby :)

YES, vi lyckades idag igen :) Tänk om några år när vi konstant lyckas varje gång lyckas med våra ridpass och Ruban alltid går av ridbanan med en glad och lycklig Jessica och massor med beröm... Vilket jäkla självförtroende hon kommer ha och helt ärligt hon kommer ju tro att hon inte kan göra fel :) Och när det väl hettar till kommer jag ha en häst som har mod nog att ta rätt beslut där och då!!!
Det, vill jag ha inne på tävlingsbana oxå... För då kommer vi inte bara vinna... Vi kommer ha underbart skoj oxå.


Återigen, jag är ännu mer övertygad om att det mest värdefulla jag kan investera i min häst, vår utveckling, både hemma, på jobb och tävlingsbanan är TID och TÅLAMOD!!!

Det har även varit ganska skoj att möta andra tränare och just säga... Nej, men det är inga problem, jag har inte bråttom utan tänker låta saker och ting ta tid :) Först reaktionen brukar vara ett förvånat ansikte, typ... Hallå, hur korkad är hon... tid är pengar... Men sen faktiskt brukar jag kunna se tillfredställelse över att inte "behöva" göra "stor skillnad" utan faktiskt få ta träningen från hästens perspektiv och utgångsläge. Hahahaha.. eller oxå tänker de bara: Shiiit vilken guldkund som är villig att betala för ingenting :)

Så mitt konstaterande efter mycket ältande är: Om man aldrig når den känslan att hästen i stort sett tränar sig själv... Förutsatt att den har talang, inte har ont, rätt utrustning och allt annat som är självklart... Ja, då kanske man ska fundera på hur man gör saker och ting :)

Nu när jag läser igenom detta kan det verka en aningens enkelspårigt och uppnosigt, tanken är inte att trampa på några tår eller klanka ner på vilka ambitioner man har. Jag vet att det finns enormt många fantastiska människor därute som fullständigt ger sjutton i tävlingar, som bara har världens bästa häst för att det är just den :) Fortsätt med det och skit högaktningsfullt i mitt svamlande om träningsdetaljer och tävlingsidiotier ni har min största respekt för att ni är just som ni är... Men jag är inte så ;)

Jag skriver detta resonemang helt ur en tävlingsidiots ögon ;) Jag älskar att tävla och att träna inför tävlingar...
För mig är det hela grejjen, träna, slipa, förbereda, planera, drömma, reflektera, älta och sen... givetvis gillar jag att visa upp mig... hahaha... Visst kommer jag aldrig vara nöjd med annat än vinst... men på rätt sätt... Vann vi inte var vi helt enkelt inte tillräckligt bra... eller jag, för det är aldrig hästens fel, gjorde något misstag som förstörde ;)
Men det är det som driver mig, som håller min gnista vid liv, att göra bättre ifrån oss hela tiden, minimera felen och hela tiden prestera bättre än vi gjorde gången innan...

Tänk om man haft samma driv i sin karriär eller i städningen i hemmet... tjohoo...  jag hade varit miljonär med ett utställningshem... hehehehe... Men nu är det inte så...
Att tvätta en äcklig svans, mocka skit, fundera på nästa steg, nästa clinic, nästa tävling är sååååå mycket roligare :) Givetvis finns det någonstans en dröm om att få nyttja Rubans talanger på riktigt, ute i verkliga livet... hehehe... men samtidigt är jag ju hönsmamma och vill inte riktigt riskera henne på riktigt... Fyyyy, vilken hycklare jag är ;)

Nä, jag får nog inse att sådär lite lagom kossor och lite lagom tuff terräng och lite lagom Wild West är bäst för oss... eller ja, mig och mina nerver... Jag är kort och gott en tävlingsnörd som gör sig bäst i showringen :)
Så hatten av till alla TRUE cowboys och cowgirls därute som vågar leva på riktigt och inte som jag... leka cowgirl med både skärp och hängslen :) Tänk, Ruby kan ju få leriga "tassar"... eller jag kan skita ner min nyputsade sadel... Moooahahaha...

Japp, det slog mig just att självinsikt är fantastiskt och att just detta gör ännu mer att jag bara ska hålla mig till min egen ridning, mina tankar och aldrig, någonsin försöka lämna denna lilla låtsasvärld  av inte så Wild West jag lever i, I löööööv it :) Tänk att det bara skulle ta 37 år att inse detta...

Nä, nu ska jag fortsätta drömma om prisrosetter, pokaler, titlar och bältesbuckor... Hahahaha... Jösses... här har jag ältat hur länge som helst för att komma på det som ni som läser förmodligen insåg för länge sen...

Ha en underbar eftermiddag därute, det ska jag för jag har just accepterat med hela mitt jag att jag är en TÄVLINGSTÖNT :) Moooahahahahaaaaaa...