2013 är slut...

Och ett år i Norrland är avverkat.
Jag har varit väldigt tyst här på bloggen under året som gått, mest för att jag inte haft så mycket att skriva om och sen har tiden inte riktigt räckt till... eller nja, jag har väl inte prioriterat att skriva här. Det är bara möjligt att skriva så många gånger hur fin häst jag har och hur fantastiskt tråkigt det är att titta på henne i hagen eller motionera lätt i ridhuset, det var ju inte det som är min femårsplan ;)

Men jag har nog saknat skrivande och några saker har 2013 lärt mig, den hårda vägen och det behöver jag nog... Ödmjukhet... De lux, extra allt och att göra saker medans du kan, imorgon kan det vara för sent.

Det är lätt att ha en sån fantastisk häst som Ruby, att bara kunna sitta upp och att hon då hela tiden levererar vad jag än ber henne om. Jag kan ärligt säga att jag kan räkna de gånger då hon visat någon slags protest på min ena hands fingrar... Hon har t e x inte på dessa 3 1/2 år jag haft henne bockat en enda gång, inte för att hon är knäckt utan för att hon är så otroligt artig och vill så gärna vara till lags. Att hon på fyra månader går från ohoppad till att kunna gå rundor på 70 (hade kunnat gå 80 men jag fegade) i tävlingsmiljö. Att Olivia har kunnat rida henne utan problem eller någon annan heller för den delen. Till och med Ajje har vågat sig upp på ryggen och det med bravur ;) Dock efter andra gången och när han galloperat i fem meter bestämde han sig för att ta en paus…
Varje dag jag åker ut till henne så helt uppriktigt blir jag oerhört glad att just jag får ha henne som min häst.
Åter till ödmjukheten, när jag köpte Ruby hade jag en femårsplan, den gick ut på att helt enkelt vinna EM i Cowhorse, kaxigt, ja, men va fasen siktar man ingenstans kommer man ingenstans och jag vet att jag inte är någon som nöjer mig med att träna och bli bra på hemmaplan. Jag älskar att tävla, att där och då få bekräftat att det jag gör hemma ger resultat, jag älskar lika mycket att misslyckas för då går jag hem än mer beslutsam och gör ännu bättre ifrån mig nästa gång. Dessutom vet jag att jag kan och jag vill och jag har en häst som kan och vill. Jag läste någon tränare om det var Les Vogt som sa, det är enkelt att ha hästar som tränar sig själva, ja, det är det och det är en ynnest!

Inte många vet att jag är sjukt planerande och inte ett dugg spontan, när man håller på med hästar, eller när man som jag håller på med hästar på enhästsprincipen så är det ganska vanskligt, på gränsen till naivt att tro att allting man planerar kommer genomföras... För andra året i rad har livet inte följt min plan och därför har jag inte heller kommit ut på tävlingarna som jag planerat. Det har varit såååååå tungt och ibland  har jag tänkt att nu skiter jag i det här, jag säljer tillbaka henne till Per och börjar med något annat istället. Men sen åker man till stallet sadlar en lockig ponny och Vips så är kämparglöden där igen, känslan av att, jo, nog fan ska jag satsa, har jag kommit så här långt då är det bara att löpa linan ut.
I år har jag i huvudet lagt en plan och ett mål, men samtidigt kommer jag inte känna samma nedstämdhet om den inte kommer kunna följas till hundra procent.

Med min flytt till Alnö har oxå en hel del nya vänner kommit till och just när man kanske är mitt uppe i omställningarna så är det svårt att se hur mycket ni bidragit till utvecklingen framåt. Allt stöd jag fått när det varit tungt, all positiv feedback på Westerridning då jag är den enda i mitt stall som utför detta. Alla kloka tankar och råd och framförallt alla spännande diskussioner om saker och ting sett från olika håll. Ni på Älva Gård ska alla ha en stor eloge för detta och jag hoppas och vet att jag oxå kunnat bidra med en hel del från mitt tänk och hur jag gör ;)
Jag väljer här att se alla de fantastiska människor som tillkommit i mitt och Rubys liv istället för att se hur många jag lämnat lååångt söderut... Detta för att ni alltid finns i mitt hjärta och det gör alldeles ont ibland av saknad över er.

En sak som jag blev varse om snabbt är att det är svårt att hitta tränare här uppe, eller igen, jag har väl inte lagt ner massor med energi att hitta någon ny, däremot lovade jag mig själv att inte utesluta några möjligheter och det har jag inte gjort, en av dem är Marc André Wéry... Jag visste inte hur mycket jag behövde träna för honom förräns häromdagen.
Han har varit så sjukt jobbig... Jag har känt mig som en nybörjare och allt jag gör, läs inte gör, har känts som om jag precis börjat rida... hehehe...
Varför han har varit så jobbig är för att han bryr sig och vill mig väl och är 110% ärlig...
När man ändrar disciplin som jag gjort så till början tänker man inte så mycket på vad man gör men när jag köpte Ruby så inträffade hos mig en jagharenunghästfårinteförstörahenne mentalitet som blev sjuklig. Dessutom som var det en chock att gå över till western och se många sk "proffstränare" bete som som svin mot hästarna med ryck i munnar, hårda sporrar och en "kick your horse" attityd som fått mig att må illa många gånger.
Det gick iallafall så långt att jag inte vågade ta i tyglarna och inte vågade skänkla henne och i hennes värld så fanns det ingen annan utväg att att försöka ta egna initiativ.
Det som vände det hela var när jag ren i frustration frågade Marc hur jag skulle göra för att hon skulle lyssna på skänkeln framåt bättre... Här hade han kunnat idiotförklara mig och varit spydig men istället tog han min fråga på största allvar och sa: Jag vet inte varför du frågar, för en ryttare på din nivå borde inte behöva fråga men om jag säger så här. Många gånger så vet du vad du ska göra men du väljer att inte göra någonting, varför du gör det vet jag inte.
Sen sa han det som gjorde att polletten trillade ner: Även om du kommer behöva säga till din häst genom att skänkla henne eller ta i tyglarna så kommer du aldrig bli våldsam eller en hård ryttare, du är inte sådan till naturen, men du måste våga göra det som krävs av situationen... Lita på din känsla!!!

Och var har jag hört detta förut??? Rid väl Jessica, det kan du... Sa Per innan jag red Bosse i Reining Open på Chappen för några år sen...

Det är ju detta som är mitt motto, Doing it my way... Hur kom det sig att helt plötsligt glömde jag bort det? Jag vet inte men hösten har helt enkelt gått åt till att hitta tillbaka till mig själv och att lita på känslan i ridningen. En annan sak som Marc sa till mig och även här är jag förundrad över hur väl han lyckas pricka in mig på så få gånger, du är så analytisk att du glömmer att vara i känslan i nuet. Japp... spot on ;)

Sakta har känslan börjat återfinna sig och det är magiskt hur mycket som utvecklas just nu, utan ett enda kopass på hela 2013 eller att kunna stoppträna eller någon westernridning i egentlig mening... När det gäller korna är jag faktiskt inte ett dugg orolig, Ruby är ju avlad för detta i generationer, allt jag behöver göra är att hänga med :) Men resten är galet häftigt och jag har fått rannsaka och tänka outside my box många gånger.
Jag har totalt dissat fiberunderlag men hade jag inte haft ett ridhus på gården med det hade jag inte kunnat hålla igång Ruby när hennes bakfötter var så dåliga att vi var tvungna att ta det drastiska beslutet att ta av skorna i 10 veckor... Visst det är fortfarande inte något att stoppa i men det är mjukt och fjädrande och en häst med ömma bakfötter klarar av att gå på det.
Jag trodde dessutom för mitt liv inte att jag skulle börja hoppa igen men när mina vänner tjatat länge nog och jag insåg att allt vad som heter tävling och träning är kört så tänkte jag, äh va fasen, vi testar :)

Ruby in action!!!

Att hon skulle visa sådan talang och glädje över detta förvånade mig väldigt mycket, jag själv höll på att dö när Gunsan vände en sockerbit på högkant och sa till mig att hoppa :P Hur som helst så analyserade jag läget och inser att hon nu tränar mycket samma muskler som hon kommer behöva använda i reining och cowhorse, varenda språng sätter henne på bakdelen precis som början av ett stopp och det bästa av allt... inte fasen går det att stanna på bogarna när man måste lyfta på tassarna över färgade bommar. Hon måste lösa uppgifter själv och tänka, lyssna på mig och vara lydig, samtidigt som hon tränar grym spänst och kondition... Det är jobbigt att hoppa en hel träning kan jag lova ;)

Felfri 70 runda :)

Men det som verkligen känns underbart är att hon tycker det är så himla skoj! Jag kan bara här verkligen ge Gunsan en stor eloge för att hon får mig att våga igen!!! Och till mina stallkompisar som alltid peppar oss :) I min värld så är ju mångsidig träning det bästa och för hennes skull så har jag svårt att tänka mig att hon kommer tröttna på det ena eller det andra. Per sa en gång att han när han tävlade Colonel var väldigt noga med att byta utrustning för de olika grenarna han red, då var det inga problem för Colonel utan han visste vad som gällde när... Jag är helt övertygad om att det är så, sadlar jag upp med "tvålkoppen" så går hon in i hoppmode och då hon ju från början är lite på tårna så passar detta henne utmärkt att få använda sin vilja, mod och snabbhet och bara ösa ur sig överskottsenergin. Visst här kommer vi inte bli några mästare eller nå några häftiga titlar men för mig räcker det gott och väl med att skutta runt 90-1.00 rundor och bara ha skoj... Jag säger igen, när hon fått lite mer tid på sig att bygga styrka och erfarenhet inom detta, ja då kommer vi bli väldigt farliga i omhoppningarna.
Jag ser hoppningen som ren träning i styrka och smidighet samtidigt som vi har vansinnigt roligt ihop, även om jag fortfarande ibland håller på att dö av höjdskräck ;) Jag har dessutom vid två tillfällen fått chansen att rida en riktig hopphäst och det har varit väldigt nyttigt då det faktiskt har gömt sig en liten övervintrad hoppryttare inom mig, när Plutten, som i mina ögon är stooor, hoppade, ja då kändes det inte alls jobbigt att hoppa högt, det var bara att följa med och njuta.
Jag och Ruby, jodå, inte kan väl vi hålla oss från tävlingsbanorna, så vi har faktiskt startat en Pay n Jump här i november och för att vara första gången på annat ställe som hon hoppar och efter fyra månaders träning så tycker jag att en felfri runda är helt klar godkänt :)

Så även om året för mig känts som en emotionell berg och dalbana med många fysiska stopp på vägen, sparkar, dåliga hovar, sträckningar, mer sparkar och andra småskador som hela tiden dykt upp när vi tagit ett steg framåt och då åkt tre bakåt så häromdagen sadlade jag upp och red på stången... Och banne mig, Ponnyn har vilat i en månad och satte igång med lite drama queen fasoner, jag höll på att backa när jag hörde två röster i huvudet; Marc som sa; Du vet vad du ska göra men väljer att inte göra det, lita på din känsla... och Per som sa; Rid väl Jessica, det kan du...
Ja, då så faktiskt gjorde jag något och efter ett par upprörda studs framåt ett par åt sidan och några fy vadduärelakkast med huvudet så gick hon från DRAMA till bara Queen :)

Återigen så känns det som om mitt hästliv kopplas ihop och att alla galenskaper har ett syfte, att kunna se utanför sin lilla bubbla och att uppskatta de människor som vill dela med sig av sin kunskap till mig och att jag fortfarande har så otroligt mycket kvar att lära. Men det är ganska häftigt när någon som själv bl a ridit på Grand Prix nivå säger till en att om man är på min nivå så ska man inte behöva fråga detta.

Hursom... Med facit i hand, några dagars ledighet och tid att analysera så har jag kommit fram till att 2013 har varit ett grymt år, inte i tävlingsresultat men i min personliga utveckling av mig själv i min ridning och i Rubys utveckling. Tiden har inte slösats bort men träningen har kommit att se helt annorlunda ut än jag från början föreställt mig :) Och om jag får vara sådär osvensk igen, den har varit bättre och gjort oss grymmare, tack vare att året sett ut som det gjort!!

Så, jag hoppas verkligen att jag och Ruby kommer komma ut på tävlingsbanorna i år. Både i Cowhorse men även är planen att få hoppa några tävlingar :)

Tills dess... Ha en underbar kväll därute det ska jag för jag ska snart åka till stallet och ta in ett helt gäng med hästar :)