Passion eller besatt...

Vart går gränsen?
Jag får ofta höra att jag är hästtokig, besatt av hästar och ridning...

Men jag håller inte med om det... Jag är inte besatt utan hästarna och ridningen är min passion i livet!!!

Jag vet att jag överlever utan detta i mitt liv men jag mår sååå mycket bättre om jag får hålla på med detta, mocka skit, borsta leriga ben, putsa skitig utrustning med lädertvål, lukta häst och njuta av en mjuk mule som rufsar om håret på mig ;)
Något av det bästa jag vet är faktiskt att morgonfodra... även om detta innebär att jag måste kliva upp tidigt... Känslan och stillheten när man kliver in i stallet och får höra alla morgon gnäggningarna från sömniga och frukostsugna hästar :)

Många gånger får jag höra... Måste du åka till stallet idag? Jag svarar alltid... -Nej, det måste jag inte, jag vill åka dit...

Med min sista hopphäst Gemma blev det tillslut en hel massa måsten och det gjorde att jag beslutade mig för att sälja henne och lägga hästeriet på hyllan. Jag visste väl någonstans inom mig att jag skulle hålla på med hästar igen men inte hur stort hålet i hjärta skulle bli. Jag trodde nog att det skulle ta 5-10 år innan längtan blev för stark... Det tog två år ;)

Ändå vill jag inte vara utan den perioden i mitt liv, för utan den hade jag inte varit lika säker på att det är det här jag vill göra och att jag aldrig igen kommer känna några måsten när det gäller hästeriet... Om jag aldrig hade känt den enorma längtan, som jag inte till en början ens förstod att jag hade, skulle jag inte kunnat ge mig så helhjärtat in i detta igen och med de ganska höga mål jag ärligt tror jag kan uppnå. Givetvis så händer ibland saker i livet som kan sätta stopp för dessa mål men om man bortser från alla krokben som jag säkert kommer snubbla på under vägen så är jag "all in"!!!

Fast jag har ett väldigt osvenskt självförtroende och förmodligen retar upp en och annan med mina mål så har jag ingen önskan att bevisa för någon annan än mig själv att jag klarar det. Jag skiter helt ärligt i om folk tycker jag är värd framgång eller inte.
Jag gör inte detta för någon annans skull än min egen och Rubys ;) Om hon inte mår bra av det vi gör kommer jag utan att tveka avbryta det och hitta något annat som får henne glad igen...

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen, Ruby är nog den bästa häst jag någonsin ridit... Givetvis inom sitt gebit ;) Men det som gör henne till det är att hon är byggd för att utföra just det hon ska, hon kommer aldrig bli en hopphäst ;) men det är inte meningen med henne... Det som ger henne den där lilla extra grejjen så att man förstår att det är en häst lite utöver det vanliga är hennes skalle, hennes intelligens och hennes vilja... Hon vill alltid, även om hon inte alltid förstår eller kan det jag försöker lära henne så finns det ingen istadighet, illvilja eller motstånd... Snarare tvärtom, jag måste tänka på att inte sätta henne i situationer hon inte förstår för hon blir frustrerad och arg när hon inte kan göra rätt...

Jag läste om någon av de stora tränarna "over there" kommer inte ihåg om det var Les eller Bob som berättade om sitt genombrott och att han då fick så många bra hästar som i stort sett tränade sig själva... Det stämmer väl med hur Ruby är... Hon bara vill göra rätt och försöker hela tiden göra det oxå ;)

Samtidigt är hon den absolut "svåraste" häst jag någonsin haft, jag har fått kämpa för att få hennes tillit och jag känner att den måste jag förtjäna av henne varje dag. Hon lär mig ödmjukhet... Varje dag :) Jag har varit bortskämd...eller nej, det har jag inte för jag har gått igenom min beskärda del av "dåliga" hästar oxå.. Men den sista tiden i mitt hästeri har jag valt bättre hästar och faktiskt valt med hjärnan... Detta har gjort att jag är van att hästen är samarbetsvillig och vill göra det jag ber om. Ruby gör ju detta till 150% men hon är väldigt flyktig och signalkänslig...
Om jag går ut i hagen och är på dåligt humör kan jag lova att jag inte ens kommer så nära att jag kan fånga henne... hehehe... Förrän jag släpper ilskan och fokuserar på varför jag är där...
Det är heller ingen idé att sitta upp och ens försöka rida om jag inte är i form, jag kommer aldrig kunna slåss mot henne och jag vill inte det heller... Att pressa henne för mycket ger alltid bakslag och jag har under detta 1 1/2 år lärt mig var gränsen går... Visst kan jag be henne göra om och göra rätt, många gånger, men att därifrån tvinga henne till underkastelse genom styrka eller andra straffmetoder skulle vara som att kasta pärlor till grisar. Visst det skulle gå för hon är en stark häst men jag tror det skulle ta död på hennes "spirtit" snabbt och då skulle hon inte vara hon längre...

Kanske låter mitt resonemang naivt och barnsligt, kanske stoppar min ovilja att pressa oss från att bli bäst... Jag vet inte det men i mitt hjärta och i min hjärna så kommer detta förhållningssätt tvärtom ge oss en fördel senare i vårt samarbete och genom att ge henne det dyrbaraste man kan ge sin parter, tid, förtroende och tålamod kommer jag få ta del av hela hennes talang och väsen så småningom... när jag gjort mig förtjänt av det :)

Jag tror att varje häst man möter i livet och som sätter sin prägel på en, avspeglas i nästa häst man utbildar och rider... Det här är en av de huvudsakliga skälen till varför jag aldrig kommer bli tränare... Jag vill inte känna att pengarna styr min tid eller mitt tålamod, jag vill äga min kärlek till hästarna och mitt förhållningssätt till dem.
Det finns, enligt mig, alldeles för få tränare som klarar av att stå emot denna ekonomiska press och därför har vi många quickfixes och taskiga metoder... Tyvärr ser ju trenden dessutom ut som att de få som orkat stå emot måååånga år rent krasst slutar träna eller går i konkurs...

Medelmåtta eller inte??? :)

Vad beror det på? I min värld är det vi hästägare och hobbyryttare som är det stora problemet... Vi har för dåligt med kunskap, tålamod, pengar och tid helt enkelt... Vi inser inte hur mycket det kostar att ta fram en topphäst... Hur mycket annat man får försaka för att ge hästen de bästa förutsättningarna... Men framförallt har vi ofta en jäkligt dålig självinsikt i vad vår häst har för förutsättningar att klara av, vi vill ju att våra älsklingar ska bli bäst i världen ;) Oavsett om de kan eller inte... Detta gör att vi ger tränarna omöjliga uppdrag... Har vi dessutom råd att betala så kräver vi ännu mer av det omöjliga..

Nu kanske jag drar ner brallorna på mig själv med detta resonemang ioch med att jag fortfarande lever i övetygelse om att just min lilla ponny kan bli bäst ;) Så kan det ju vara... det kan ju bara framtiden utvisa om jag kommer få äta upp mina ord eller inte...hehehehe... Vi kanske bara är två överkaxiga medelmåttor vi med... ;)

Visst kan jag känna att jag har ett visst ansvar att försöka bli så bra som möjligt gentemot Per och Johanna, av den enkla anledningen att jag fick förmånen att förvalta Ruby ;) Men jag vet oxå att de aldrig kommer klandra oss om vi inte håller måttet... Så länge vi är lyckliga. Helt ärligt hade jag inte köpt Ruby om jag inte haft de ambitioner jag har... Jag är oxå ganska övertygad att jag inte fått köpa henne om Per inte förstått att jag verkligen menar allvar med min satsning och det jag vill... Ruby är helt enkelt för bra för att skogsmulla och tävlas på enbart klubbnivå. Som motsats till detta vet jag oxå att jag aldrig ens fått klappa henne på halsen om Per för en millisekund trott att jag kommer pressa henne för mycket eller vara osjysst mot henne :) Och det känns så grymt skönt att vi har samma tänk där och annars hade jag heller inte köpt häst av honom ;)

Hur som helst kontentan av detta "svammel" är att jag för varje dag som går inser hur lyckligt lottad jag är som fått förmånen att ha en sådan underbar liten lockig ponny som Ruby, hur mycket jag skiter i vad folk tycker och tänker om mig och mitt sätt...
Och hur mycket jag älskar att göra det jag gör och hur sugen jag är på framtiden :) Jag älskar att tävla, känna adrenalinkicken innan man går in på banan för att göra sitt bästa, känna besvikelsen när man är klantig eller känna euforin när man lyckas...

Och så länge jag kommer känna denna passion kommer jag hålla på med detta... För det är ju sååååå jäkla skoj!!!

Ha en underbar dag därute... Det ska jag :)