Så bar det av till Västergötland, Åsarp, Börstig och Bokulla en vacker gammal prästgård med vissa renoveringsbehov... Här skulle jag nu bo tills den dagen jag flyttade hemifrån... Det enda som fanns i närheten var en kobonde... hehehe... Tyvärr så har jag inte en enda bild från den här tiden men jag ska försöka beskriva hästarna lite bättre...
Även om mina föräldrar inte har haft råd att köpa häst till mig har de alltid lyckats hitta andra lösningar och här fick jag möjligheten att rida en B-ponny, korsning Russ/Arab som hette Labbolina... Hon var fantastiskt söt, härligt rödbrun, nätt och med arabens ädla huvud och svanshållning inga tecken men en piggelin... Nu började min ridning på allvar ;) Det fanns ju både sadel och annan utrustning som faktiskt var anpassade för mig och ponnyn. Marie som ägde ponnyn skjutsade runt mig och henne till en hel del tävlingar i sin vita volvo med tranesläpet som hade tälttak... Jag fick börja tävla hoppning ute på Vartoftaortens Lantliga Ryttarförenings hoppbana... Återigen, vilken lycka för en hästtjej, nu gick jag i femman, alltså 1986, Labbolina hade myyycket energi och tyckte väl att det där med att hoppa var överreklamerat och det bästa var när det gick fort ;) I min klass fanns det många hästtjejjor och jag måste erkänna att jag var grymt avundsjuk på alla som fick ha sin egen häst...
Men, jag fick rida iallafall... Jag var med i min första allsvenskahoppning för ponnyer och när vi gick banan fick jag många tips och planen var att jag skulle ta ett stort varv så hon fick galoppa av sig lite innan första hindret... Planen var bra men... Labbo blev så överumplad av hindret när det väl kom så tvärnitade hon och jag flög av mitt i oxern... Fyyy vad jag skämdes, jag var dessutom första startande och jag kommer ihåg alla kommentarer från de andra som frågade hur det gått för den söta B-ponnyn... Kan säga att mina halvhalter som trots allt tragglande inte funkade så bra...
Marie hade en svartskäckig shettis som hette Lilleman och jag fick köra en hel del, jag fick till och med tävla honom ett par gånger i körning... sååå skoj och en underbar liten häst som tog sig fram med vagnen över stock och sten i skogarna
Hon hade en isabellfärgad halvblodsvallack som återigen var det vackraste jag någonsin sett med sin vita man och svans och apelfärgande isabelfärg. Jag fick vid några enstaka tillfällen skritta ut denna drömhäst och även om jag var supernervös att något skulle gå illa njöt jag av varenda sekund. Marie tävlade honom i hoppning och jag fick vara med på många spännande tävlingar med henne...
Labbolina visade sig inte vara någon hopponny men då kom Marie på att hon nog kunde bli en bra galopponny... sagt och gjort en lätt sadel lånades in en svart/gul randig tröja inhandlades och sen var det kval till SM... två av mina klasskompisar var med i kvalet och en av dem hade den tidens snabbaste B-ponny Sputnik... Fanns ingen som slog honom... Men vi kvalade in till SM och som genrep körde Marie upp oss till Strömsholm där jag red ett löp på den vackra Derbybanan... Kom tvåa eller trea där... Efter det var det dags för SM uppe på Täby galopp och jag vill minnas att jag blev trea eller fyra här... Hur som helst gav detta mersmak för faaart :)
Hennes temperament lugnade sig inte efter galoppen så efter Labbo fick jag chansen att ett tag vara fodervärd på en fantastisk liten vit Welsh som hette Moses... ååååh så söööt han var och så snäll... Med honom tävlade jag lite hoppning och dressyr innan han åkte tillbaka till ägaren... Labbolina, ja hon blev körponny och en riktigt duktig sådan efter att ha blivit betäckt med en fullblodshingst och mamma ledighet... I denna vevan flyttade Marie och mitt hästparadis försvann abrupt... Längtan efter en egen häst växte sig starkare och jag började ett långt sparande av min månadspeng nu...
Tack och lov bestämde sig vår kobondegranne i samma stund att det var dags att ge sig in i hästbranchen och två fjordingunghästar köptes in... Vem som red in dem... jajemen, givetvis gjorde jag det... Att hänga på, sadeltämja eller longera är överskattat utan en koluktande bonde i lantmännens skärmkeps, blå skitig overall och gamla träskor, en gammal armésadel (jag fick iallafall en sadel den här gången) och ett gammalt träns under grimman är allt som behövs... hahaha... att mina föräldrar ens släppte ut mig utanför dörren... Upp på hästryggen och jag kan säga att bonden... han fick jobba... men all heder till honom för han inte släppte taget om sidostycket... grimskaft eller något slags rep att hålla i var helt överflödigt... men jag överlevde... Fjordingen drog iväg snabbare än en avlöning och bonden har aldrig varit så graciös som i detta ögonblick. Hans steglängd var nog tre meter med en ballerinas svävmoment i varje steg...och hans vana att brottas med kor kom väl till pass och han höll i...dock har jag för mig att den första träskon flög av efter ca tio meter och att han behövde nästan en halvtimme på sig innan han kunde prata igen... Han hade tömt hela sin luft reserv på ordet PTROOOO... hahaha... trots att jag var livrädd skrattade jag hysteriskt inom mig, jag insåg det dråpliga i situationen och ännu idag önskar jag att någon filmat hela eländet...
Även om denna metod kanske inte är att rekommendera så efter några akter av bondens tolkning av svansjöns olika stegkombinationer, självklart på båda hästarna komplett med bonden hängandes i sidostycket över åkern var de mer eller mindre inridna och det gick till och med att rida ut dem... Jösses vilken horsemanship ;)...
Bonden var dock mer än nöjd med min insats och jag hade lyckats öppnat en dörr till hans stall för resten av mitt liv :)
Vilket jag är evigt tacksam för....men skenande fjordingar hade jag för tillfället fått nog av...hehehe... De var inte så trevliga dessa två och måttade ofta med sina hovar efter mig och mina fötter... Jag har verkligen inget emot fjordingar utan tvärtom det är fantastisk trevliga hästar :) Men dessa två Bill och Bull var två riktig oupfostrade tonårslynglar med lite för mycket frihet att bestämma själva...
Efter ett tag insåg bonden att i just fjordingsbusinessen fanns det inte mycket pengar att tjäna så de byttes hastigt ut mot ett par fina travarmärrar... Detta var min lycka... hahaha... det var ett par riktigt fina ston och jag fick givetvis rida så mycket jag ville... Nybergs Mariana (återigen nog den vackraste häst jag någonsin sett, en blank kolsvart dansande häst med lång man och svans, direkt från banan) och den andra hette något med ....Stellar... hon var importerad från USA som fölsto lite raggigare men en lugn och snäll brun travarmärr. Båda stona hade sprungit in en hel del men som sagt jag hade ju förälskat mig i den ystra blanka kolsvarta Mariana... Så här i efterhand hade nog Stellar varit det kloka valet då hon var lugn och trygg... Men jag har alltid haft en förkärlek för blanka, vackar racerhästar ;) Jag hade fantastiskt skoj tillsammans med Mariana och vi var med om många äventyr i skogarna runt Börstig, många gånger lyckades jag lura med mig min yngre kusin på Stellar och jag tror att detta föranledde till hennes hästintresse... Givetvis alltid barbacka och i full trav framåt, den gamla armesadeln fanns men den var tung och otymplig för en 11-åring att få upp på ett stort varmblod :) Men omskolade... nej, nej det var de inte... Men travare är ju hanterade och miljötränade hästar så att få upp en liten 11-åring på ryggen bekom dem inte ett smack... De var mest glada att få springa av sig lite... hahahaha... Oj, jag fick mig några resor i skogarna när Mariana mindes sig tillbaka till Solvalla och gjorde upp om slutstriden... Har man inte ridit en travare i full bantrav, har man aldrig ridit... Helst ska detta ske på en skogsstig över stock och sten :) Att stoppa en sån är som att stoppa ett flygplan med ett kastspö...
Jag lärde mig återigen att ju hårdare du höll i tygeln och drog... desto fortare gick det. Det bästa var helt enkelt att låta henne få ett par hundra meter i full karriär och sen börja Whoa och plocka försiktigt i tyglarna... Ett klassiskt PTROOOO... hehehe...japp... En dag kom bonden ner till stallet... han tyckte nog att det var dags att visa var skåpet skulle stå och inte hålla på att flänga runt så som vi gjorde... Sagt och gjort, Mariana sadlades upp med sadel och bonden ledde bestämt ut henne på det åkern/fält som fanns utanför stallet... Han satt upp och började skritta... efter en stund skulle han trava och nu slog Marianas tävlingsinstikter till...hon sin satte iväg för att vinna senaste V75 loppet... Till saken hör att bondens hästvana och framförallt ridvana sträckte sig till de av mig mycket professionellt inridna fjordingarna och jag hyser dock viss beundran för hans mod eller kanske var det dumdristighet... Mariana la in 4:ans växel, breddade ut bakbenen, körde upp huvudet och började öka farten... Bonden, som med erfarenheten från fjordingarna, där han ju fick stopp på dem med sitt PTROOO... la in ett högljutt och bestämt Ptrooo, samtidigt som han bestämt kortade upp tyglarna... Nu skulle han ju visa flicksnärtan hur det skulle gå till... HAHAHAHA...
Mariana klippte med öronen och sen växlade upp till 5:an... Tack och lov var det ett stort fält som var format mer eller mindre som en oval... Mariana gick in på ytterspåret men höll sig ändå på sin banan... Jag såg bondens keps flyga av och hans hår stod rakt ut bakåt... träskorna väl inkörda i stigbyglarna och svetten lackade i hans panna... För varje gång han drog i tyglarna och hysteriskt skrek PTROOO... ökade hon lite till...
Jag försökte ropa åt honom att säga Whoa och släppa lite på tyglarna efter men i hans dödsångestpanik så hörde och såg han inget annat än en svart hals framför sig med lång man som piskade i ansiktet... Varv efter varv...
Mariana var dock en klok häst och efter några varv runt ängen tyckte hon att loppet var vunnet och saktade in av sig själv... Nöjt frustande och flåsande...
Bonden... japp, han började använda hjälm och stövlar efter detta :) Tror nog han fick sig en tankeställare om tävlingstravare var så lämpliga ridhästar till oss ungar om vi skulle få fortsätta rida dem...
Tack och lov för mig blev detta inte mer än en tanke men han drog sig länge för att sitta upp på Mariana igen... Han omnämde aldrig händelsen men som sagt hindrade inte mig från att rida heller... Vi hade ingått en tyst överenskommelse att han inte frågade hur det gick och jag berättade inte om våra vilda färder genom skogarna ;)
Men denna upplevelse resulterade att en vacker dag anlände ett mörkbrunt litet Shettissto vid namn Smulan till gården... Givetvis inte inriden...
Sonen i huset, Tobbe och jag tog oss an uppgiften att rida och köra in henne... även här handlade det mer och att sitta upp och hoppas på det bästa men hon var en snäll liten häst och efter ett par bocknings rundor accepterade hon att jag red... Tobbe hade det lite värre och jag vet att hon gärna trampade honom på foten med flit eller helt sonika kastade av honom när hon fått nog... Många gånger i skogen då jag red Mariana och Tobbe red Smulan kunde man höra ett förskräckt tjut... SMUUUUULAN, en duns och sen såg man en shettis trava förbi till närmsta gräsplätt... Till Tobbes försvar ska sägas att hon var den första häst han ridit och han övade upp en fenomenal fallteknik... I slutet så blev han en jäkel på att sitta kvar... för givetvis fanns ingen lyx som sadel till henne heller... Men hon blev även inkörd och det var i grund och botten en väldigt trevlig liten märr som året efter fick ett stoföl som döptes till Ronja, hon måste varit det mest miljötränade föl någonsin för hon fick vackert följa med oss på alla våra äventyr...
När travarna betäckts och sen fick sina föl var väl den eran lite förbi... Fölen var för värdefulla för att hänga med ut i skogarna på äventyr och även om jag då och då red stona i deras hage blev det inte riktigt samma sak... Några av fölisarna blev dessutom ganska duktiga och sprang in en del pengar...
Bonden som av någon outgrundlig anledning inte var helt nöjd över att inte kunna rida och innerst inne hade han nog en längtan att ha en "redig" arbetshät för vips en dag så flyttade en vacker, ljus, kurvig nordisk fuxdam vid namn Belinda in på gården... Givetvis så anmälde jag mig som frivillig Kamikaze pilot och vi utforskade skogarna runt Börstig väldigt ingående... Ibland till Belindas fördel och ibland till min... kommer ihåg en ridtur när jag givetvis var tvungen att galoppera över ett fält och hon givetvis skickade av mig... jag var så jäkla rädd att hon skulle springa hem att jag lyckades föra en kullerbytta i luften, landa på fötterna och sprang som en 100-meters löpare för att genskjuta henne... Jag hade ingen aning om termer som Horsemanship, repvevar kurser eller vilken jäkla position som triggade vad... Om hur man skulle vifta med vilken arm i vilken riktning och hur det skulle påverka vart hon sprang... Jag visste bara att om hon kom förbi mig ut på skogsvägen och sprang hem utan mig på kunde jag säga adjö till all ridning i framtiden... Den skräcken räckte och jag inte tänkte tillåta att detta hände... ALLS...
Jag har många gånger tänkt på den situationen, hur en liten 11-åring kunde få stopp på en 800 kg nordis genom att "cutta" henne och få henne att ge efter... Men i min värld fanns inte alternativet att hon skulle springa hem utan mig...
Jag red hem... och har aldrig berättat detta för mina föräldrar... hehehe... men nu vet ni ;)
Belinda lärde mig vad övertygelse är och vi hade många diskussioner om vart och hur vi skulle gå... Givetvis hade jag ingen sadel till henne så det var mina 35-40 kg mot hennes 800... Men det gick och jag gav mig aldrig...även om jag gråtfärdig ibland fick sitta av och leda förbi henne där hon tjurade för mycket... I
Jag tror att trots lite "living on the edge" så lärde dessa mer eller mindre galna hästar mig att man måste ha en plan för att det funkar och aldrig tro att det inte går... hehehe...
Dessutom lärde jag mig att rida smart... som sagt en spinkig 11-åring på stora varmblod och bruksnordisar har ingenting att säga till om när det gäller muskelkraft och att då börja slita, slå och härja med dem hade garanterat slutat i många fler avramlingar som förmodligen varit betydligt farligare... Jag lärde mig att få dessa ganska så bestämda damer att göra som jag ville genom att låta dem tro att min idé var egentligen deras och att jag bara följde med ;)
Den grundfilosofin har jag burit med mig i hela livet och jag tror att min vilja att göra saker och inställningen att de bara ska funka många gånger har hjälpt till att förverkliga just det :)
Någonstans tror jag ändå att mina föräldrar insåg att det var dags för mig att äntligen få min högsta dröm uppfylld och en dag kom pappa hem och sa att jag nu hade sparat tillräckligt med pengar och att det fanns en gubbe med en treårig welshhingst till salu...
Jag blev givetvis eld och lågor och bilfärden hade väl aldrig känts så lång...
