Mina 3500 kr räckte inte långt ens 1987 men en gubben med hingsten hade även ett tvåårigt sto en welshkorsning, storlek B-ponny, hemma på sin gård. Egentligen var det den treåriga unghingsten som vi skulle titta på men när jag såg detta lilla rödskimmelsto var jag såld... Henne skulle jag ha... Givetvis kostade hon exakt 3500 kr...
Absolut ingen veterinärbesiktning gjordes och gubben levererade henne hem till mig efter några dagar... Tror inte hon var försäkrad, avmaskad, jo en gång kanske, eller överhuvudtaget kontrollerad någonsin av veterinär eller hovslagare men det sket jag i hon var MIN!!!
Dessutom hade hon sommarexsem men jag kunde inte bry mig mindre... Jag döpte henne till Aappaloonia Pop... hahaha... fick jag nu äntligen en egen häst skulle den banne mig ha ett långt, krångligt och i mitt tycke då, ett otroligt vackert namn...
Hennes hovar höll jag efter själv med hjälp av en rasp jag "lånade" från pappas verkstad... Tack och lov hade hon bra hovar och ioch med att hon gick på grusväg så slets de ganska jämt och jag hade bara lite kanter att hålla efter...
Vi hade några vänner som hade en ponnysele, den fick jag låna på obestämd tid... Appis var bara två år och det var dags att köra in henne... I min värld reds hästar in när de var tre, punkt... Sagt och gjort... Bokulla som är en gammal prästgård hade både ladu och stalldel och där fanns det ett gäng gamla timmerslädar och några mer eller mindre jämna skaklar... Jag började således tömköra Appis och efter det ledde jag henne med skaklar efter sig, tömkörde och sen samma procedur med släde...
Det var bara att jag gjorde allt det här i smyg för det gick så snabbt och i alla böcker stod det att en inkörning kunde ta upp till ett halvår... Det tog två veckor... men jag vågade inte visa det för pappa utan gick bakom ladan där jag släpat upp en släde och körde för fullt över den frusna åkern... Det frusna gräset och de breda medarna på släden gav precis lagom med friktion för att det inte skulle skena iväg alltför mycket ;)
När jag kört där i en månad kunde jag inte hålla mig längre utan hämtade pappa för att visa honom hur långt vi kommit... Jag kommer ihåg hur hjärtat bultade och jag var skitnervös att han skulle bli arg för att det jag gått för fort fram...
Men det visade sig att han undrat varför det inte hände mer än det gjorde och han blev både glad och förvånad att jag lyckats så bra... Detta var i oktober tror jag och när snön kom på riktigt byggde han en låda till släden så jag kunde köra på vägarna till min kompis som bodde 3 km längre bort med sin ponny... Jag lovar att en timmersläde istort sett tar sig fram överallt... Det handlar bara om hur envis ponnyn är framför :) Vi använde Appis till att dra en del stock i trädgården och det var häftigt att se hur hon kastade sig fram i lokan och tog i, borrade ner sina små hovar i marken och jobbade sig framåt... Hon var fantastisk och hon älskade det. Innan man gav kommando fram stod hon som ett ljus och väntade på att vi skulle lägga stocken tillrätta och fästa den på släden, aldrig att hon skulle försöka sticka eller smita... För henne var belöningen att tjurskalligt kasta sig fram och få ta i... Underbara lilla ponny :)
Den julen var min hemliga önskan en bjällerkrans... ioch med att jag inte sa det till någon så fick jag heller ingen... Men om jag någonsin kör in en häst igen så ska jag banne mig inhandla mig en sådan ;)
Även här hade jag ingen aning om jag gjorde rätt eller hur jag gick tillväga, jag hade bara en klar bild av hur jag ville att det skulle funka... Sa jag stopp var det stopp... Sa jag framåt var det framåt... Det var inget krångel eller mankemang... Det bara funkade... Jag åkte slalomskidor efter henne med ett rep i selen och tömmarna i handen... Det var för jäkla skoj och jag byggde hopp på åkern som jag hoppade med skidorna i... Appis, ja hon bara gjorde det hon skulle... visst ramlade jag och visst fick jag någon gång pulsa hem med slalompjäxor genom snön men de allra flesta gångerna stannade hon och kom tillbaka... vad som gjorde det... Ingen aning, i min värld bara skulle det funka :)
Våren kom, snön smälte, släden blev obrukbar men det fanns inga pengar att köpa en vagn till henne heller. Återigen blev det till att gå med Appis och jag tyckte till slut att det var för jäkla tråkigt... jag var ju van att åka släde... så en dag på väg hem från henne bestämde jag mig för att nej, nu är det dags att rida... sagt och gjort, jag hoppade upp på ryggen och red hem... hahaha... Curt Pate sa att det tog en kvart att rida in en häst... han har fel... det tar 30 sekunder...
MIN häst vare sig bockade eller betedde sig illa... Så här efteråt var det inget konstigt för henne mer än den extra vikten... hon och jag hade ju gjort det mesta tillsammans och hon litade på mig till hundra procent... Om jag satt bakom på en skramlande timmersläde eller på hennes rygg hade ingen betydelse...
Men även här gick jag på någon slags intuition och de första veckorna gick lugnt i skritt och lite trav... Om det var rätt eller fel enligt experterna hade jag ingen aning om, jag lyssnade på min ponny och hon fick bestämma tempot för sin utveckling...
Hon var för den delen aldrig rädd för något eller backade för något hinder på någon av alla de stigar vi villade in på... Det värsta var en stenmur med stenblock som vi trasslat oss in bakom, blocken var väl två tre meter i diameter och jag såg hennes brutna ben framför mig... Men som den envisa lilla stengetsponny hon var hoppade hon vigt upp och tog sig försiktigt över hindret... oskadd... ska väl tilläggas ;) Hahahaha... Jag kom tumlande efter och var mer nervös än Appis...
Vi har nog ridit på varenda liten stig i skogarna runt Bokulla och hon blev väldigt säker på foten... Det spelade inte roll om det var mörkt ute när vi gav oss ut, eller om det regnade, jag hade ett illgult regnställ och bland det bästa jag visste var just att rida rakt ut i skogen mitt i ett sommarregn...
Jag kommer ihåg en gång då vi var ute och red och helt plötsligt stod det en flock med kor på vägen... Jag och Appis tittade på dem och funderade på vad vi skulle göra, jag visste att de hörde hemma på gården på andra sidan skogen och att det nog inte var någon bra idé om de kom ut på vägen hemma hos oss... Brevid vår gård gick nämligen två flockar med ungtjurar.. När jag satt där och fundersamt motade bort dem från vår väg kom en bonde skramlandes på en gammal cykel... Det var hans kor...
Han frågade om jag kunde hjälpa honom att samla ihop dem och få tillbaka dem... Givetvis gjorde jag det, på landet hjälps man åt, det var snälla kor och bonden hade en hink med kossegodsaker med sig... Allt jag och Appis behövde göra var att bilda eftertrupp och övertyga en och annan fru ko om att den bästa vägen var framåt hem med sin bonde, annars riskerade hon bli sen till eftermiddagsfikat...
För Appis var inte några små kossor läskiga... hon delade ju hage med ett gäng tjurar... hahaha... och jäklar anåda de visste att den där rödblaskiga saken både kunde sparkas och bitas om man kom för nära... Kanske inte heller något jag skulle rekommendera idag men då bara funkade allt så...
Jag och mina bröder fick gå på cirkus en gång och givetvis fick Appis iklä sig rollen av cirkushäst samma sekund jag kom hem... Jag lärde henne att med frambenen kliva upp på stenar och snurra runt, hon kunde buga och balansera med alla fyra fötterna på små platta stenar i hagen... Hur jag gjorde? Ingen aning jag visste bara hur jag ville att det skulle bli... Men det är klart en och annan morot försvann från trädgårdslanden ;)
Hos mig fanns det inga lyxartiklar och jag hade inte ens täcken till henne, när hon blev svettig gnodde jag henne torr med halm och sen fick hon en gammal yllefilt med halm under på sig, det fanns inga lyxgrejjer och hon var ingen porslinshäst... jag hade ett träns med en ponnyhackamore för jag ville inte ha bett på henne... Varför? Ingen aning, detta kändes bara rätt... Hade jag snubblat över en sidepull eller en bosal hade det varit det som hon haft...
Återigen hade jag ingen sadel men vid det här laget kändes det heller inte som om jag behövde någon... Jag började bli lite lång och då var det mer bekvämt att rida barbacka. Hon var aldrig halt men ibland när de lagt på nytt vasst grus kunde hon vara lite ömfotad... Det var inte krångligare än att jag då hoppade av och gick. Tror inte ens jag brydde mig om att hålla i henne hon visste ju likaväl som jag vart vi skulle...
Det finns tusen berättelser om Appis och visst åkte jag i backen ibland... Förra sommaren sprang in i en god vän som jag inte träffat på säkert 20 år och han berättade den här för mig... Jag har tyvärr glömt den ;) Tydligen hade jag ridit över till honom och han beslutade sig för att följa med mig hem på sin moppe... Detta var ju livet och skogsvägen som vi tog var totalt otrafikerad och det innebar... RACE!!!
Moppe mot häst... Detta hade vi säkert gjort många gånger före och efter men just den här gången hade det regnat och ute på ett fält där jag brukade rejsa om honom fanns det en vattenpöl... Tydligen hade jag legat som en rem över Appis hals när hon insåg att... shiiiiiit.... det är vatten här.... jag måste kolla så det inte är sankbotten... Hon kastade aldrig av mig utan det var mer sådana här saker som gjorde att jag inte satt kvar... Hon gick i stora naturhagar och där fanns det ett och annat surhål, så hon hade genom erfarenhet lärt sig att om det dyker upp vatten där det inte ska vara... ja, då tar man det JÄKLIGT försiktigt... Ja ni ser nog bilden framför er... Hon la av en slidestop som fått de flesta reininghästar att bli avundsjuka och i en djup fin form nere med huvudet och fokus på STOPP... Jag hade ju ingen costumbuilt reiningsadel och för den delen fanns det inte med i min värld att vi skulle stanna just där och då... Vi skulle vinna kapplöpningen...
Enligt min vän, som nu hysteriskt skrattande flämtande försöker få tillräckligt med luft för att få fram händelsen i detalj, så fortsatte jag i tangentens riktning och gjorde ett magplask á la Anjas sälen rakt ner i vattenpölen. Appis... hon blev inte ens blöt om framtassarna... hahahaha... Tydligen hade jag blivit lite sur och istället för att se det komiska satt jag upp... visade Appis att just denna vattenpölen var safe och red sen hem...dyblöt...
Som sagt tyvärr kommer jag inte ihåg just denna händelse men jag är helt övertygad om att den är sann, det kanske roligaste var att min vän hade började skratta så mycket när det hände att han nästan själv körde omkull med moppen ;)
Jag hade en klasskompis som bodde tre kilometer ifrån mig och hon hade oxå en egen ponny en ståtlig svart New Forest vid namn Tyko... Tyko och Appis blev goda vänner och de delade hage och box när vi sov över hos varandra... Men henne hade jag enormt skoj och jag kommer ihåg några av alla idiotiska ideer vi hade för oss... Baklängesrace... alltså att i full fart sittandes baklänges, barbacka på hästarna rejsa genom skogen... vi byggde terrängbanor och hoppade... Lyckan var när man kom till ett omkullfallet träd i skogen... för det skull ju hoppas :) Vi gjorde långritter från Börstig via Trädet, vi följde det gamla nedlagda tågspåret in till Åsarp och sen hem... här var man tvungen att rida över en inte helt säker tågbro med en hel del hål i... Det var alltid pirrigt men det gick. Ibland red vi in till Åsarp 7 km hemifrån för att köpa glass eller godis och hem igen. Men aldrig någonsin funderade vi på att hästarna inte skulle köpa det vi gjorde eller dit vi skulle... Jag tävlade aldrig på Appis för jag var egentligen för stor och med henne så var det så mycket annat som var skoj... Att bara få vara med sin häst och hon bar mig dit jag ville när jag ville... Hon tog en paus när hon ville och tillsammans var vi ett team...
Detta var en underbar tid och Appis har lärt mig så mycket om hästar och ridning att jag nog aldrig riktigt kommer kunna greppa det ;)
Förresten, hon är beviset för att mina grundstenar om hästeriet håller än idag... Kan en 12-åring göra allt det här med en unghäst bara för att hon vill, ja då behöver man inte sparka, slå och slita... Jag är inte unik på något sätt och det finns många med mig som gjort samma sak i ponnyåldern... Men det är när det kommer prestationsångest och förväntningar som dessa saker försvinner och ersätts av orimliga krav framförallt när pengar blir inblandade...
Till slut kom då ändå dagen då jag var tvungen att sälja henne, jag gick i högstadiet och jag var för stor för att rida henne oxå...
Jag hade tur och sålde Appis till min kusin, där hon bodde i många år och nu fick hon bli en liten tävlingsponny uppe i Nykvarn...
Jag var glad att jag visste att hon skulle få det bra... men återigen var det den värsta dagen i mitt liv, jag grät floder i hemlighet när hon åkte... Det skar i hjärtat att mista sin absolut bästa vän, hon som lyssnade alla de gånger jag var ledsen... som la sin mjuka mule mot min kind och som aldrig någonsin dömde mig om jag gjort något klantigt... Men nu var hon borta...
Jag tror inte hon lever idag... Jag vet att när min kusin sålde henne kom hon till en barnfamilj utanför Falköping och jag hoppas de hade lika stor glädje av henne som jag hade... Hon var trots sin tvivelaktiga bakgrund, sommar eksem och allt annat den bästa ponnyn som jag någonsin kunnat ha som vän...och jag kan ibland önska att alla små hästtjejjor någon gång får uppleva det jag och Appis upplevde tillsammans...
När Appis åkte tog jag en paus i hästeriet... ända tills jag snubblade över en New Forest Dolly, som tränades i Western... detta resulterade i en och annan tävling mot bl a en viss herr Per Larsson ;)
