Jag känner att orken och lusten är tillbaka, det är kul att rida och inte bara jobbigt. Jag känner mig inte dödstrött kl 18:00 längre utan njuter av att det är flera timmar kvar på dagen. För ett par veckor sen så räknade jag minuter från det att jag kom hem från jobbet tills jag tidigast fick gå och lägga mig... För att sen inte sova ordentligt utan vakna lika jävla astrött som innan.
Usch och fy, för varje dag som går och jag mår bättre så förstår jag hur dålig jag var, inte bara rent fysiskt utan psykiskt med. Varje dag gick ut på att få gå och sova, kroppen, psyket orkade inte vara mig själv längre.
Att bara vara trevlig och social var urjobbigt och jag är glad för alla mina vänner som stått ut med mig... Tack <3 Jag visste inte själv vad som var fel...
Jag är så otroligt tacksam för att läkarna hittade mitt fel och att det var så lätt att åtgärda!
Jag är inte helt tillbaka än och visst kan det säkert bli bakslag men igår så tog jag den vita fluffiga ponnyn och gav mig ut i skogen och galopperade en lång runda i snön. Något som för tre veckor sen skulle varit totalt omöjligt!
Bara att orka köra upp skottkärran på gödselstacken utan att bli helt andfådd känns som lyx men det förstod jag inte då.
Vad är det som hänt?
Jo, jag har haft järnbrist, ganska allvarlig sådan, låg när jag sökte hjälp på ett Hb-värde på 68... normalt ska man ligga på ca 120-140. Anledning, att jag är kvinna... Tydligen är det ganska vanligt att vi tappar för mycket blod och därmed får låga blodvärden.
Att jag kom ner på så extremt låg nivå kan jag tacka min vanliga fysik för och att jag inte har något hjärtfel ;)
Mina symptom var yrsel, eller ja, jag var svimfärdig varje gång jag reste mig, huvudvärk och lite trött... jag var helt övertygad om att jag var på väg att få influensan men icke. Till slut åkte jag in på akuten men trodde jag skulle bli hemskickad då det ju inte var några allvarliga symptom på något. Läkaren frågade en massa och tillslut bröt jag ihop för jag orkade inte, inte bli trodd... Under tiden togs det blodprov en extra gång, de trodde första provet hade visat fel men icke.
Läkaren kom in igen och sa: Du har ganska låga blodvärden, varför har du det?
Mitt svar: Har jag? Hur ska jag veta det? Är det inte du som ska veta det?
Hur som, det blev akut en påse järn och två påsar blod intravenöst, en övernattning på avdelning, sen hade blodvärdet gått upp till 78. Två veckors sjukskrivning och järntabletter för att fylla på igen.
Många saker fick sin förklaring när jag äntligen fick veta vad som var fel men det har tagit lite tid att komma igen...
Jag kan väl egentligen bara vara glad att jag överhuvudtaget stod upp när det var som värst och att jag inte har något hjärtfel för det hade kunnat sluta på ett mycket tråkigare sätt.
Denna erfarenhet har fått mig att reflektera en hel del, på min egen odödlighet och alla mina drömmar och vad jag vill göra. En sak har jag insett, att ingenting är värt något om man inte får vara frisk.Missförstå mig rätt nu, jag har tagit förgivet att få vara frisk och den här korta episoden i ett annat läge har fått mig att förstå hur tacksam jag är för det.
Att kunna jobba, rida, träna, tävla och göra alla livets roliga saker utan att behöva ta hänsyn till ens hälsa på det sättet.
Jag vill givetvis fortsätta tävla och göra det jag gör idag men det är inte längre så viktigt som det var utan det viktigaste är att det är skoj! Jag har alltid älskat att rida och tävla och alltid har detta varit endast för min egen skull, jag har inget att bevisa för någon annan än mig själv och den enda jag behöver svara inför är just mig själv.Det är min alldeles egna Ego-trip och jäklar vad skoj det ska bli!
Till alla er underbaringar som kommer finnas med på ett eller annat sätt, tack redan nu för allt ni kommer förgylla alla spännande, roliga, nagelbitande, skratt, tårar och andra
upplevelser med :) Dessutom har jag ju fått en alldeles egen underbar "partner in crime" min fantastiska dotter Olivia som förmodligen kommer slå mig på tävlingsbanorna många gånger ;)
Men det ska bli otroligt roligt att få ta rygg på henne :) Jag som ALDRIG skulle bli ponny-mamma!!!
Nåja, var sak har sin plats i livet och jag älskar varenda liten grej även om det ibland är jobbigt och tungt så skulle jag inte vilja leva någon annans liv än mitt :)
Ha en underbar dag därute!!!
Det ska jag!!!
