Resumé av mitt hästliv del 1...

Jag och pappa på Skansen... typ längesen ;)

När jag började skriva här i bloggen utgick jag ifrån perspektivet att mottagaren faktiskt kände mig och visste hur hästgalen jag varit i hela mitt liv...
Men, min läsarskara har växt så otroligt mycket på undertiden att det kan är dags att göra en liten historisk resumé som kanske förklarar varför jag tycker och tänker som jag gör ibland... hehehe... om ni orkar läsa... Jag kommer lägga upp bilder där jag hittar dem, tack och lov var min far en ganska flitig fotograf och min tidiga barndom är faktiskt förvånadsvärt väldokumenterad...

Jag väljer att dela upp den i ett gäng inlägg då jag insåg sent igår kväll att jag helt enkelt inte får plats med allt i ett... Nu sitter jag bussen till jobbet men jag kan meddela att jag tills nu är på del 4... har här hunnit bli 12 år gammal och äntligen fått min första häst :) Så som sagt... här är mitt hästliv och det som gjort mig till den jag är idag :)

Nåja, hur som helst så har jag sedan jag var en halvmeter hög letat och älskat hästar, detta kommer dock jag inte ihåg men min farmor och farfar har berättat att redan när jag var ett par år satt jag i bilen och pekade och tjoade så fort jag såg en häst... Det var ett av de första orden jag lärde mig... Totto... Märkligt det där hur det verkar finnas i generna ;) Det har aldrig varit en självklarhet med hästarna i mitt liv, tvärtom, ingen i min familj har haft någon relation till dem som ens liknar den jag har...Men min farfar släktforskade en hel del under sitt liv och han kom tillbaka till en hel del Kosaklinjer ute på den Ryska tundran... och ja, det är väl de generna som hoppat några generationen och koncentrerat sig till mig och en av mina kusiner på pappas sida och en kusin på mammas sida... Vi är de enda tre som visat något som helst hästintresse ;) Dock ärvde min far ett stort mått av deras Nomadgener...

Höjden av lycka, westernsadeln :)

En av mina första ridturer var på skansen, vi bodde under mina första år på Kungsholmen och min pappa var ofta där med mig... Tror nog att det var ett obligatoriskt inslag i dessa besök där...Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att stå i kön till ponnyridningen... när jag försökte lista ut vilken häst jag skulle få rida och hur den såg ut... Jag kommer ihåg att jag till och med stod över en ponny ibland för att får rida en speciellt fin och med westernsadel... Jag frågade alltid vad de hette, vad de åt, vad de bodde, vem som tog hand om dem och pappa hade nog svårt att slita mig från dem när rundan var slut ;) Men just den där känslan att... snart... snart så får jag rida... den är fortfarande magisk och jag minns det som om det vore igår...
Givetvis ingick även den obligatoriska ridstunden på "jättedalahästen" :)

Fina nordisen Brunte som snällt bar mig...

Sen träffade han min styvmor och Nomadgenerna gjorde sig tillkänna ;) Vi började flytta runt... Först ut var faktiskt Bleking, någonstans... När jag var runt tre tror jag, vi bodde i ett litet rött hus ute på landet... Grannen som hette Pär hade en arbetshäst som hette Brunte... jag tjatade givetvis till mig att få rida på denna fina pålle och jag kommer ihåg att trots att han var så bred över ryggen att jag nästan inte kunde sitta skulle jag aldrig fått för mig att klaga över det ;) Tack och lov hade jag lokselen att hålla mig fast i... Jag minns ännu doften av honom och hur hans mule kittlades när han tog äpplena ur min hand. Han användes som arbetshäst och någon gång fick jag hjälpa Pär bakom plogen och tusan vilket drag det var i honom :) Fast oftast fick jag rida hem honom till Pär när de var klara för dagen... Det var ren och skär lycka!!!

Bruntes husse Pär.

Efter ett tag så flyttade vi härifrån till  Belganet... Efter en semestervistelse som tursistattraktion i Nottastugan... Bilder och den berättelsen får vara till ett eget inlägg... Här fanns det ett kollektiv och i tidens anda var det så här man skulle leva... För ett barn var det en dröm... katter, höns, getter, får och till min stora lycka två åsnor... Ett gråttsto som hette Mamma Mia och hennes bruna fölsto Lilla Kry. Här fanns även en jämnårig kille vid namn Albert och för första gången i mitt liv blev jag varse om könsrollerna...
När vi ibland fick rida på Mamma Mia så skulle han alltid sitta längst fram... För han var ju riddaren... åååååh vad detta grämde mig... ;) Jag kommer ihåg skadeglädjen jag kände när han ibland åkte av och jag satt kvar... Minsann var livet rättvist ibland och kastade av herruppblåstriddare... rakt ner i backen... Turerna på åsnan var inte så många då hon som resten av kollektivet arbetade för sin föda. Det odlades en hel del ekologiska grönsaker och bland annat hade kollektivet en kronärtskocks odling en bit iväg och Mamma Mia användes för att forsla dessa från odlingen till kollektivet... Hon var envis denna dam och jag kommer ihåg hur ett par av männen kom hem, något frustrerade över att hon vid hemgång bestämt sig för att inte gå en meter till... hehehe... hon bestämde sig för att stå still... på en bro... Trots säkert bestämda övertalningsförsök fick de två herrarna vackert vänta tills hon bestämde sig för att det var dags att gå hem... tror det var ca 3 timmar...

I närheten av kollektivet fanns en folkhögskola/kollektiv och här fanns det en häst... Givetvis var jag där och frågade om jag fick rida... Det var min första kontakt med ett Engelskt fullblod... En ståtlig grå herre som jag inte kommer ihåg namnet på men mannen som ägde honom berättade att när jag red och ville sakta av skulle jag släppa efter på tyglarna, hästen hade gått löp och ju mer man kortade upp tyglarna desto mer laddade han för upploppet... Det var i vilket fall som helst magiskt att får rida denna häst i galopp, själv genom allén som ledde upp till skolan... Hjälm och säkerhetsväst var det aldrig snack om och helt ärligt vet jag inte hur sjutton jag klarat mig utan att skada mig mer ;) Men denna tanke har alltid funnits kvar i mitt tänk... Släpp efter på tygeln om du vill sakta av... Tänk hur väl det stämmer in idag... Whoa... lång tygel och stopp...

En dag skulle hela kollektivet bege sig till marknaden för att sälja grönsakerna (ekologiska men sånt trams fanns det inte termer till då) och givetvis spändes Mamma Mia för vagnen och tält och grönsaker lastades på... Lilla Kry sprang bredvid... Jag tror hon var runt ett och ett halvt år, vi människor, ja vi gick... Mitt under färden kom någon på att det började bli dags för Lilla Kry att bli inriden... Inget jag skulle rekommendera idag men så var det på den tiden... Givetvis kom någon på att jag vore den perfekta ryttaren som kunde vänja henne vid tyngd på ryggen... Sagt och gjort, hon leddes fram i grimma och jag sattes upp på ryggen... Jag kan säga att jag inte kom så många meter innan jag åkte av... Tack och lov insåg de att det nog var lite för tidigt för dessa bravader och att det kanske inte var den mest brilljanta idén att genomföra detta på en vägkant, på väg till en marknad... Något blåslagen fick jag iallafall åka sista biten i vagnen...

Detta kan väl sammanfatta starten på min ofrivilligt återkommande Broncoryttar karriär...

På marknaden hittade jag en bonde som hade en fuxshettis till salu... hon hette Blomman... och kostade 500 kr... Jag visste inte på vilket ben jag skulle stå på när denna fantastiska möjlighet uppenbarade sig... Givetvis sprang jag till pappa med bultande hjärta och så fort mina ben bar och bad, ömsom gråtande, ömsom övertalande att han skulle ge mig pengarna som jag behövde för min egna häst... Ingen dum åsna som kastade av mig, ingen Albert som skulle få rida framför mig utan MIN egna häst... Det fanns inga 500kr men pappa lovade att om jag samlade ihop pengarna så fick jag köpa henne... Jag lyckades samla ihop 7 kr och bonden vägrade pruta så mycket... Jag grät på vägen hem i vagnen och jag kommer fortfarande ihåg henne med den ljusa manen och runda magen...

I slutet av 1979 innan jag skulle fylla fem år bestämde min pappa sig för att han och jag skulle ut och lifta i Europa... Min mamma var redan ute och luffade runt med ett gäng och planen var att mötas upp i Portugal. På 1500 kr kom vi till Spanien innan det var dags att vända hemåt... Denna resan skulle kunna bli en hel bok i sig själv då vi råkade ut för bland annat griniga tyska gränsvakter och snälla långtradarchaufförer, men en händelse hade just med hästar att göra...
Vi var i Österrike runt nyår och givetvis snokade jag rätt på om var den någon som kände någon som hade hästar...

Japp, det slutade med en skumpig tur till ett stall ute på landet och en planerad uteritt... Pappa gjorde sitt bästa för att försäkra sig om att min häst var lugn och trygg... jovisst sa de andra... Det tog inte mer än tre meter innan den skickade av mig, jag slog mig ganska mycket och vägrade sitta upp igen. De andra red iväg och pappa och jag stannade kvar i stallet, jag kommer ihåg att han var ganska förbannad och helt ärligt tror jag knappt att hästen var inriden... Men de tänkte att jag vägde så lite att den inte borde bry sig om mig på ryggen... håhåjaja...

När vi kom hem från liftningen så hade nog min styvmor fått nog av det spartanska och ganska udda liv som man lever i ett kollektiv... och jag tror hon påverkade min pappa så att vi flyttade därifrån och tillbaka till Stockholm... Det sista jag kommer ihåg var att jag tjatade till mig att få säga hejdå till åsnorna varpå åsnehingsten som var på betäckningsbesök bet mig i handen... hahaha... hittintills hade jag haft en del tuffa möten med hästarna och deras släktningar... Men inte minskade det min passion för dem...

Vi bodde nog i Stockholm några månader innan nomad/gröna vågen generna slog till igen och vi flyttade till Västergötland igen, nu var jag fem, till ett ställe mellan Töreboda och Mariestad som hette Blåport... Här fanns det inga hästar... men en jäkla massa huggormar... Man fick lära sig att hoppa över dem på stigarna... Men en bit bort fanns en familj som faktiskt hade några hästar, mamman i familjen hette Ulla-Britt och hon hade två döttrar, Petra och Malin... Jag tror de hade tre hästar men jag kommer ihåg två av dem. Ulla-Britts fina skimmel Klöverpojken, han var nog den största och vackraste häst jag någonsin sett... och Malins shettis Monke. Här var jag i himlen och jag fick många gånger rida Monke och ibland sitta på Klöverpojken oxå. En ridtur som etsat sig fast är en av de första. På den tiden handlade det inte så mycket om att kunna och trimma utan ut i skogen och ha skoj... Jag fick helt enkelt hänga på och till min stora lycka fick jag rida Monke helt själv... Petra hade nog banne mig en egen häst och långt inne får jag för mig att det var ett brunt fullblodssto... Malin red Klöverpojken... Hur som helst ut i skogen bar det och vi kom till ett dike... Tjejjerna hoppade över men jag hade aldrig hoppat förut så jag blev lite tveksam... Jag kommer ihåg hur de ropade att jag skulle hänga på men min tvekan gjorde att Monke stannade och sen hoppade jämfota över... Givetvis ramlade jag av... fast jag kommer ihåg hur rädd jag blev, var rädslan att jag inte skulle få rida mer större så jag bet ihop och satt upp igen... Ulla-Britt, Petra och Malin väckte för alltid en ny längtan och kärlek hos mig... David Bowie och att få rida själv...på hästar som inte bara kastade av mig... hehehe... Jag ville lära mig mer!!!
Jag inser just att en av mina största drivkrafter har nog varit just rädslan att jag inte skulle få fortsätta hålla på med hästar...

En dag, när jag var sju år, kom pappa hem med en risig gammal opel och berättade att vi skulle flytta tillbaka till Stockholm och Bagaremossen... Jag kommer ihåg att det sista vi gjorde var att köra upp till Ulla-Britt och hennes döttrar och jag fick säga hejdå till hästarna och dem... Det var sorgligt och jag grät en bit på vägen över att jag aldrig skulle få se Monke och Klöverpojken igen...

Väl uppe i Bagarmossen fanns helt nya möjligheter och en av dem var RIDSKOLA!!! Jag fick börja där men först så skulle jag få min första egna ridhjälm... Det var den där nybörjarhjälmen som ser ut som ett bowlingklot som någon borrat ett hål i för att huvudet inte skulle få plats... Den pressade ihop hela ansiktet och man såg ut som en förväxt guppy, inte ett jäkla skit hörde man i den, men den var min och den var ny och jag älskade den över allt annat... Jag hade fått ett par urväxta ridbyxor av Malin och min styvmor hade fixat ett par bättre begagnade gummiridstövlar till mig... Jag var i himlen!!!

Mina äventyr på ridskolan får ni läsa om i nästa inlägg...

Ha en underbar dag, det ska jag...