Koskräck...

Efter en underbar helg på Classic L Ranch så har fantastiska Ruby gått från att vara halvt skräckslagen för kor...hehehehe.... till att med självförtroende putta undan dem :) Hon har enorma cuttingsvängar som hon i början använde för att komma bort från kossan men igår framför dummyn på cuttingmaskinen fick jag en försmak på hur det kommer kännas när hon är klar... Sååååååååå häftigt!!!

Tack Per för att du med ditt kunnande, ödmjukhet, tålamod :), lugn och själförtroende gav Ruby och mig detsamma på bara tre dagar :) Du är bäst!!! Och för att du alltid står ut när min hjärna och kropp inte kommunicerar helt som jag vill, eller när jag helt enkelt inte har en aning om vad jag håller på med :)

Även en hel del andra saker har fallit på plats och just det här med att vara så nära henne så mycket har varit guld värt. Hon är ju en häst som det tar lite tid att bygga förtroende med och även om jag hela tiden gjort enligt konstens alla regler så känns det ibland som om jag skulle behöva bo i hennes box en vecka för att verkligen bounda. Låter larvigt kanske men så känns det i mitt hjärta :)

Hur som helst har det nästan varit så den här helgen och tack vare fantastiska Per och Johanna hade Ruban tillgång till en gräshage... hon kan ju fortfarande nästan inte äta hö... och där fick hon gå ute två nätter för att äta upp sig. Men sista kvällen, i lördags, ville hon inte vara kvar och hon verkligen sökte kontakt med mig och nästan bad på sina bara knän om att jag skulle ta med henne upp till stallet... I min värld var det ett ypperligt tillfälle att visa henne att hon tjänar på att vilja vara med mig, så jag gjorde henne till viljes.

Ruby kommer till insikt med att hon kan putta iväg kossorna :) Och för att även du inte vill vara cool på akuten ;)

Jag ser så grymt fram emot vår förhoppningsvis låååååååånga framtid ihop för hon är nog banne mig den bästa häst jag någonsin suttit på :) Hon är helt enkelt GRYM!!! Hon har så lätt för sig och hon har så mycket själ och hjärta att om jag nu bara klarar av att guida henne rätt.... vilket jag har gett mig sjutton på... så finns det inget som kommer stoppa oss på tävlingsbanorna... Kaxigt kanske... men det är ju det här jag älskar!!!

Sen är helt ärligt inte prispokaler, rosetter eller äran lika viktigt som att Ruby är min bästa vän och behandlas som det.... men om vi vinner ett och annat mästerskap på vägen, spöar de människor som inte borde få tävla i sporten och därmed visar att man kan bli bäst även om man inte misshandlar sin häst...

Ja, då tänker jag sträcka på ryggen, vara riktigt jäkla Osvensk och vara förbannat stolt över mig och Ruby :)

Som Per sa, Life´s uncertain, always ride your best horse first...