När jag väl återhämtat mig från skiljsmässan med Appis började det suga i hästtarmen igen... men var sjutton skulle jag vända mig... Bonden hade sålt Belinda och helt ärligt hade jag tröttnat på att stångas med henne nu när jag var van vid en ridbar häst... Mariana och Stellar var upptagna med att få föl och de hade nog inte ridits på dessa två åren jag haft Appis och även här... Jag ville nog ha något lite mer ridbart material...
Plötsligt öppnade det sig en möjlighet då en av mina kompisar flyttade närmare och hans mamma hade en liten arabuppfödning... Det tog inte långt stund innan jag var på väg dit med min moppe, tiden mycket lägligt planerad och frågade om hon behövde hjälp...
Nu ska jag ärligt erkänna att denna period var väldigt kort då de visade sig att den enda inridna araben inte gick att sadla utan att hon sparkade hejvilt och att dessa var avlade till att BARA vara vackra... Men några rundor hanns med och jag och mina kusiner spelade in en film där dessa hade huvudrollerna... Den hade varit skoj att se... hehehe...
Jag har inget emot araber, de är trevliga hästar men återigen befann jag mig i Broncoryttar facket och jag hade tröttnat på att hela tiden diskutera om att ifall att det vore möjligt att lyssna på mig istället för att försöka slänga av mig... Kan dock säga att det var få hästar som vid denna tidpunkt fick av mig genom att bocka och aktivt försöka kasta av mig... Det krävdes mer raffinerade metoder som att t ex... tvärnita mitt i ett race vid en vattenpöl eller istället för att hoppa över trädstammen vända 90 grader och trycka sig igenom en tätvuxen grandunge... hehehe...
Inte långt från araberna skymtade jag en vacker fux i en hage och på vägen hem en dag bestämde jag mig för att åka in där... Det var ett lyckokast... Tjejjen som ägde detta magnifika fuxsto var i stallet... Jag presenterade mig och frågade om hon behövde hjälp... hehehe... attityden mot att ta in en 15-åring och rida ens hästar var lite annorlunda då mot idag... Stoet hette Najad och var en pensionerad dressyrdam... och igen dålig sådan heller... hon hade meriter upp till Grand Prix... i min värld betydde orden knappt något men känslan att rida henne WOW!!! Hon piff och puffade lite som hon ville med mig som lyckligt satt och toklog hela tiden... Hon reds med kandar och jag fick lära mig hålla koll på fler tyglar, min balans, var jag hade mina ben och vad jag gjorde med min vikt...
Tyvärr var ägarinnan mycket skum och även här blev det ett abrupt slut då jag en gång kom till stallet snopet insåg att hon dragit med hästen... Hur som helst så började jag längta efter denna känsla som Najad presenterade för mig i fråga om ridbarhet och skolning... Hon var satte definitivt stopp för min karriär som "Broncoryttare" och "flänga runt i skogen ridningen" jag ville lära mig mer...
Jag när jag var 16 (91/92) fick jag nys om en tjej som hade ett buckskin färgat New Forest sto som behövde en medryttare... Givetvis puttrade jag dit på min illblåa Mustang Mamba (trimmad till max av mina kära klasskompisar) Stoet hette Dolly och hon var en westernhäst... Wow tänkte jag igen och såg längtande på sadeln... Hur som helst så red jag henne under en period och jag blev introducerad för saker som clinic och trail ;) Jag fick chansen att rida någon clinic för någon amerikan... kommer tyvärr inte ihåg vem det var men filosofin var... Ask two times and then demand... Roll your spur... Jag lärde mig massor...Kanske finns det någon som vet vem han var/ä ;) Dolly hade som alla ston vissa principer och att kicka mot sporre och att vägra backa var två av dessa... kombinerar man dessa så blir det en häxansurtant häst som kickandes vägrar backa...
Ägarinnan var nog lite rädd för henne men i min värld var det ju bara dessa två små saker och hon försökte sällan kasta av mig... Dessutom hade jag ju en sadel att sitta som underlättade för mig så hennes dumheter var "a walk in the park"...
Jag fick till och med tävla några gånger på henne och vad jag kommer ihåg var det trail och reining som gällde... Dåtidens trailbanor var kanske inte så tekniskt avancerade utan man tog det som fanns och det kunde vara regnrockar, rida genom prassel skynken, snurra runt en tunna hållandes i änden av en bom, lasta in i transport och backa i olika mönster... hahaha... här slutade alltid våra rundor...
Hon ställde sig och började kicka mot sporren som jag pliktskyldigast efter andra gången av "ask" rullade som jag fått lära mig :) Men på tävlingarna fanns det någon som blev min stora idol... Per Larsson... Han hade så fina hästar och var så duktig att jag sen dess alltid hållit ett öga på hans karriär... Det är ju lite lustigt att mitt liv 20 år senare skulle stråla samman med honom igen och att detta resulterat i Ruby... Fast däremellan har jag köpt en hund av honom oxå... Men detta är en helt annan historia...
Jag vann dock aldrig över honom för i Reiningen är det som bekant ett moment som heter back up... hehehe... Dollys slides var inte heller i quarterklass men jag tyckte det var sjukt skoj... Kanske ligger den där viljan att få vinna över Per kvar och någon dag tänker jag nog lyckas... hehehe...
Men ännu en gång så försvann hästen framför ögonen när familjen flyttade och jag stod återigen utan häst... Vid det här laget hade jag stängt av och ryckte mest på axlarna.
Men... 4 mil bort fanns det en man som hette Lollo Nilsson och jag hade snappat upp att han hade westernhästar så jag ringde sonika upp honom och frågade om han behövde hjälp... Han var snäll och jag fick komma dit och prova på... Jag där till och från under en sommar och jag hade den otroliga turen att få rida Lollos häst Bolero dessa gånger... Lollos son Robert, som då hade en ponny, och jag hade mycket skoj med hästarna och för första gången fick jag på riktigt uppleva vad ordet Whoa innebar i full galopp på en grusväg... hehehe... men jag satt kvar och efter Roberts uppläxning om att sa jag Whoa måste jag mena det, så sa jag bara whoa när jag verkligen menade det...;)
Tyvärr var jag nu i den åldern då killarna började bli mer intressanta än hästarna och jag hade nog kunnat lärt mig otroligt mycket mer om jag stannat kvar längre hos Lollo och Robert... Men jag är så väldigt tacksam för allt det jag fick med mig därifrån :)
Men det blev som sagt ett uppehåll i min ridning och under några år red jag bara sporadiskt när tillfälle gavs... Tills en dag då en viss Anneli som numera har Moonshadow Appaloosas flyttade till Börstig med ett gäng galoppörer...
Japp då var det kört igen och här fann jag återigen en av mina livs kärlekar i det vackraste fuxsto jag någonsin sett...
