Dressyrträning med herr B... och tankar om att fokusera på rätt saker...

Vi red ett pass för Marc i helgen. Det var som vanligt väldigt givande och jag fick i läxa att sluta fippla med högerhanden, styra för vänster sida, slappna av i knäna och sitta djupt i sadeln... Bara :)

Skämt åsido, det var ett pass där vi jobbade på samling, både i trav och galopp. Vi fick beröm för att herr B är betydligt starkare och sätter under sig mer nu. Ja, jag har jobbat hårt på detta i vinter men det är givetvis skönt att höra att slitet man gör, ger resultat. Det är läckert när man känner att hästen växer under sig och att motståndet minskar. Visst är det en bit kvar och man blir lätt hemmablind.. Jag är och petar med vänster sporre och fipplar med höger hand... typ hela tiden.

En sak som jag alltid får med mig från Marcs pass är mentala bitar, han är otroligt klok och har en filosofi att det ska vara enkelt, att man får leva med det man får och göra det bästa av det.
Jag ser mig själv som positiv och optimist men ändå så märkte jag att jag gjort en vurpa ett tag.
Vi pratade lite om Herr B och hans jagärenköttätandedrake fasoner och det var några saker som Marc sa som satte sig i huvudet på mig.
Bosse började nämligen direkt att spänna sig och skrika efter Rubs när han kom in i ridhuset, med erfarenhet av de sista två gångerna vi varit iväg visste jag att om jag inte gör något kommer det bli skolor från den högre Akademiska ridkonsten. Sagt och gjort det var bara att trycka på honom och se till att han inte fick chansen att explodera... Efter 10 minuter känns det som om hans överskottsenergi har dämpats till ok nivå. Om det är rätt taktik? Jag vet faktiskt inte, jag vet bara att vid de andra tillfällena när jag försökt lugna istället för att rida framåt så har det blivit omvänt resultat och han har flugit i luften. Tyvärr bryr han sig inte om det finns andra människor eller hästar runt utan det sprätter ben åt alla håll och kanter. Jag känner mig inte rädd på något sätt men tycker det är onödigt att hamna i denna konfliktsituation... Sen tänker jag att ju fler gånger han "får" bete sig på det här viset ju mer "lär" han sig att det är ok. Målet är ju att Olivia ska kunna rida och tävla honom...
Men det var just det här som Marc var inne på... Han konstaterade lite lätt att ja, det är en häst med mycket personlighet. Sen ställde han frågan, är det en häst som är lämplig för barn? Och, är det hanterbart om man vet vad han gör och när? Och sista frågan är hans talang mer värd än besväret.

Jag har funderat en del på detta, har egentligen funderat redan innan men Marc har en förmåga att ställa de där lite jobbiga frågorna så att man behöver svara ja eller nej och sen ta ett beslut. Efter man tagit beslutet är det dags att sluta älta och gå vidare i livet :)

Det jag har kommit fram till:
Bosse är ingen elak häst, han är bara som han är.
Bosse är ingen lätt häst, han har en massa skit som måste hanteras dagligen. Det är inte vem som helst som kan eller ska hantera honom och han kan vara farlig med fel hantering. Detta är fakta, inget ursäktande eller förklarande, inga värderingar heller i det.

foto: Katarina Wassbrink

Jag vet hur jag på ett så säkert sätt som möjligt kan undvika fara i hanteringen av honom. Faktum är att då man alltid får se honom som en ev "olycka" hanterar man honom alltid lite säkrare och noggrannare än en "snäll" häst. Å andra sidan kan man tänka hingst och sen är det som att hantera vilken annan häst som helst, lätt som en plätt :)
I ridningen, det går snabbt att känna vilket humör han är på och om det är säkert för ex Olivia att rida eller inte.

Hur som, det är en riktigt fin häst och jag är otroligt glad över att fått förmånen att förvalta honom igen... Det är ingen idé att fokusera på det som inte är bra utan göra det bästa av det som är bra!
Ganska coolt att han nu 14 år gammal fortfarande har så jäkla mycket krut i sig att det ibland väller över... hehehehe... och det känns när jag kanaliserar energin rätt... då jädrans händer det saker :)

Jag är så tacksam för att ha dessa personer i mitt liv, de som vågar säga vad de tycker utan att lägga in värderingar utan just bara hur de ser på saken. Det är respekt!!! och det får mig ofta att tänka till och se saken ur ett annat perspektiv :)
Jag själv säger ofta vad jag tycker om saker och ting men det rör mig faktiskt inte ett dugg om någon väljer att göra saker på motsatt sätt än hur jag väljer att göra.
Jag vet om att jag är ganska hård i min bedömning av vad jag tycker men likväl kan jag erkänna att jag har fel.

Hmmm, nu börjar det låta som om jag försöker be om ursäkt för mig själv... hehehe... Nope, inte en chans! Jag fortsätter att köra efter eget huvud och göra saker på mitt sätt. Det jag ville ha fram är hur mycket jag uppskattar att få höra sanningen från folk... även om den ibland gör ont och sårar. I min värld så vet jag iallafall vart vi står och då finns det bara möjligheter att utvecklas framåt.

Nope, slut på svamlandet, dags att stoppa in skjortan, greppa tyglarna och rida som en DIIIIVA :)

Ha en underbar dag därute!!! Det har jag!