Jag håller helt med! Detta ger intressantafrågeställningar, hur lång tid tar det innan det sker, jag menar, när man köper/får en ny häst i ens liv, hur lång tid tar det för häst/människa att synka såväl att detta stämmer? 1 månad, 6 månader, 1år?
Hur mycket av hästens bagage spelar in?
Om jag tar Ruby som exempel så kändes det som att det tog ungefär 6 månader innan vi synkade, på henne så märktes det genom att jag kunde gå och hämta henne i hagen... hehehehe... ja, hon är ganska reserverad och än idag går det inte att hur som helst hämta henne, det gäller att vara i rätt mode ;)
Men efter det första halvåret så kände jag ändå väldig skillnad i attityd och förtroende. Jag vet att jag verkligen med henne fått jobba för detta och att jag många gånger fått omvärdera hur jag gör saker. Men det är det jag älskar hos henne, hennes stora integritet, hennes stora mod och hennes helhjärtade engagemang i allt.
Hon är en genomsnäll, intelligent och ganska fyrkantig häst, hon gissar många gånger vad som ska hända, de gånger vi missförstått varandra tar hon det ganska hårt att bli orättvist tillrättavisad för att jag gjort fel. Då är det jag som får bevisa att hon kan lita på mig igen, ett bra exempel är de gånger jag och hon missförstått varandra inne på hoppbanan och hon stannat... då blir hon ganska upprörd och vill helst inte gå därifrån för så var det ju inte meningen att det skulle bli och så vill hon inte avsluta det. Många gånger läser hon mina tankar och gör saker som jag inte ens visste att jag tänkt. Det är en nästan överanalytisk häst där det känns att hon bearbetar mycket emellan ridningen och träningen.
Samtidigt ger hon alltid allt! Slutar aldrig kämpa och i varje steg hon tar så gör hon det med 110% hjärta och tillit. För mig har hon alltid varit väldigt tydlig att läsa och de signaler hon ger mig och nu efter 5 1/2 år tillsammans så läser vi nog varandra lite för bra ibland...
De som känner mig väl ser nog att detta skulle vara en analys av mig själv och om hon speglar mig så då är jag jäkligt nöjd :) Eller ja, det känns som att hon speglar de positiva delarna av mig i sådanafall.
Mycket är nog just för att hon har så stor integritet... Det går alltså inte att gå ut och hämta henne i hagen om jag är sur eller grinig... då kommer hon INTE. Bra eller dåligt? Jag tycker det är bra då jag måste släppa dålig energi, befinna mig i nuet och plocka fram de bra sidorna hos mig. Kanske är det även därför det alltid känns som högsta vinsten att vara med henne då, just för att negativa energier inte accepteras eller tolereras av henne och då blir ju på bra humör :)
Det är den här bilden jag har av mina tidigare hästar med. Fernandos tog ca ett halvår innan vi hittade varandra på riktigt, Demolero tog det nästan 2 månader innan han ens öppnade upp sig men det tog ändå totalt ca ett halvår innan jag kände en riktig koppling till honom. Båda dessa hästar har haft tidigare goda hem och trygga tillvaron, de litade helt på människor.
Diva och Gemma var det skillnad med då jag fött upp dem... Där blev ju kopplingen vid födslen och det är helt magiskt.
Nu till Herr B... Det är han som är mitt livs stora utmaning :) Hästmässigt sett och tills dags datum...
När jag hade honom förra gången så var det både lättare och svårare... Jag tycker att just kopplingen och att han fann trygghet hos mig gick fortare, samtidigt så hade jag mindre koll på allt och han fick mer ta hand om mig. Jag tror även att vi båda visste att det var begränsat med tid så därför lärde vi känna varandra snabbare.
Den här gången så är det väldigt annorlunda. Han har dubbelt så många år med sig i bagaget och även om jag vet att han verkligen litar på mig från dag ett så är vägen väldigt krokig med vad jag tycker mycket gammal skit som kommer fram i olika former.
Jag tror inte han hade så glatt gått in i transporten den där morgonen om han inte hade velat följa med. Detta är oxå en väldigt intelligent häst...
Ibland känns det som han speglar alla mina dåliga sidor, min ibland korta stubin att bara explodera. Min griniga sida att bara fräsa och tro det värsta om människor... Min retstickesida att bara jäklas så mycket jag kan med någon som stör mig. Min divasida att jag vill ha röda mattan utrullad och bara bli uppassad på inte alls behöva bry mig ett skit om andra :)
Kanske är det så att det blir en jing och en jang häst... Men det vill jag inte... och helt ärligt så tror jag inte det heller.
Just nu känns det som att jag är hans terapeut, hans kanal för att få ur sig all skit, all frustration och alla dåliga minnen. Vissa dagar går bättre och vissa dagar är skit.
Det är verkligen en resa... Det senaste han börjat med nu är att ligga i hårdträning för audition till Spanska Ridskolan tror jag... hehehehe, ja, jag känner att jag måste se allt detta ur ett humoristiskt perspektiv för att inte ge upp. Det är även bra och gratis kiropraktig att rida honom i dessa rörelser då caprioller effektivt knäcker ryggraden både här och där...
Jag känner oxå att just nu har han väldig separationsångest, även detta en helt ny sak i mina ögon och detta resulterar i explotionerna med bockningar...
Detta har jag inte innan sett tendenser till.
Ibland ser jag den häst som jag tror och kämpar för att få fram. En lugn, tillfreds häst som tar det med ro, är ganska nöjd med att ridas och få vara med, inte känner hot i hanteringen och känner sig trygg i att ha sin kompis både inom och utom synhåll.
Många gånger nu så är han inte aggressiv när man ska sadla och många gånger kan man hindra att han går in i det genom att prata med honom eller bara klia honom litegrann. Ibland är han dock människoätande och både sparkas och bits...
Så jag undrar hur länge det kommer dröja innan de goda sidorna får övertaget över de gamla erfarenheterna...
Kanske är det så att jag ser många trista spegelbilder i honom? Från många personer... Ja, troligtvis...
Detta gör ännu en gång att jag är så otroligt glad att Fia beslutade att han skulle få komma till mig. Inte så mycket för att jag tror att jag är den enda som kan ta hand om honom på rätt sätt, eller jo, det ligger nog en hel del i det :)
När jag lämnade tillbaka honom till Fia så var jag helt övertygad om att det inte var sista gången jag och Bosse skulle tampas ihop men hade ingen aning om när, hur eller varför.
Men att det är meningen att han ska bo hos mig, ja det är jag helt övertygad om och att det är han som valt det med.
Han är verkligen en erfarenhet som ligger på toppen av det svåraste jag tagit på mig, samtidigt vet jag att den erfarenheten vill jag inte vara utan. Det kommer ta längre tid än jag kanske först trodde, eller så när man väl accepterar läget så kanske det lossnar mer. Det har tagit tills nu iallafall för mig att förstå att jag är hans kanal. Låter kanske konstigt men så känns det i hela hjärtat och själen... Jag kommer få ta mycket skit men tror ändå det är värt det i sista änden...
Han känns som att han är på debreafing... att han nu är så medveten om sig själv och sina demoner att han ibland bara total kraschar. Men ibland så släpper han sin guard och låter mig se ända in i själen... Där finns det ett ljus och ett hopp... Många demoner med men att han vågar blotta dem känns som ett stort steg. Ibland bara hör jag hur han skriker på hjälp att hantera sig själv... Jag ska erkänna att jag ett tag har varit less och tidvis ganska uppgiven, skulle vilja påstå att jag blev mer påverkad av hans dåliga minnen än han blev av det positiva jag vill överföra. Det var Marc som fick mig ur den bubblan, hans kloka ord om att acceptera hästen som den är och inte lägga energi på det negativa. Då insåg jag helt plötsligt att det är precis så det är och just nu är status på honom som det är.
Detta just för att han, enligt mig, inte speglar min själ... Eller ja, inte då de bitar jag önskar att han ska spegla...
Detta inlägg är mycket mer för min egen skull då jag om en tid vill ha dokumentation över situationen som den är idag.
Ha en bra dag därute det ska jag för solen skiner och det är söndag!!!
