Måste erkänna att jag blir lite bitter när man ser skoavtryck på sitt nyskurade köksgolv efter visningen... men, men det är ju inte så mycket att göra åt det nu...
Hur som helst, tillbaka till stallet...
Olivia red lektion och idag fick hon för första gången stifta bekantskap med hjälpmedlet pisk...
Hästen hon red tyckte att den gjort sitt för idag och att en liten 22kgs ponnyräka helt enkelt kunde vara nöjd med att stå still i en hörna... Förtvivlan hos den 22kgs ponnyräkan syntes tydligt och hon fick frågan om hon ville ha ett spö...
-Nej, säger Olivia, jag tycker inte om spön och jag har aldrig ridit med ett.... Undrar vem som tutat i henne detta... harkel, harkel...
Nu fick jag ingripa och lite snabbt förklara att ibland kan man behöva ha med sig ett spö som förstärkning... att den kan funka som sporrar... MEN... att man givetvis inte behöver slå hästen sönder och samman...
Som tur var så blev ponnyn väldigt arbetsvillig vid åsynen av spöet och Olivia slapp trassla in sig i det utan bara ha med det... Rent krasst ska man ju lära sig rida med både spö och sporrar tycker jag för med rätt skolning är de båda bra hjälpmedel... men jag är så emot bankandet och piskandet som är alltför vanligt i den klassiska ridningen och därför har jag nog varit lite väl strikt mot Olivia...
Hur som... lektionen fortlöpte och Olivia fick prova på att skutta (läs kliva) över ett litet hinder och hon sa efteråt att det var JÄTTELÄSKIGT... hahahahaha...
Sen var tanken att jag skulle rida ett pass på Ruban och Olivia frågade om hon fick rida en sväng i början... Ja, tänkte jag det går väl bra, så vi sadlade upp och gick ner till ridhuset som verkade ledigt... Efter ca 10 minuter visade det sig att ridgruppen hade tagit en liten utetur och sen skulle fortsätta lektionen i ridhuset... Vet ni hur mycket man kan släpa fram på 10 minuter...?
Men då räddade ridläraren mig och tog ner ridgruppen i den bortre halvan... ridhuset mäter nog 90 meter långt så de fick plats :)
Detta var ju dock inget som den lockiga ponnyn fått information om och för bövelen... ridgrupper skall hålla sig till den änden av ridhuset där läktaren är... INTE tvärtom!
Så det resulterade i att hon blev aningens spänd och hellre ville kolla 7 ponnys på fyrkanten än lyssna på Olivia som red... Olivia, som nu på sitt fjärde egna ridpass på Ruby, utan att jag har styrt med longerlina, stöter härmed på sitt första ridrelaterade problem... Hästen lyder inte och hon får varken fram, bak eller kan svänga...
FRUSTRATION!!! När jag (inte kanske smidigast utan mer som mamma) försöker förklara att givetvis kommer inte Ruby lyssna om inte hon börjar rida och slutar vifta och bli sur... så bryter Olivia ihop av ilska och förtvivlan... Givetvis är det mitt fel att Ruby inte lyssnar och jag är dum som inte hjälper henne... hahahaha...
Det slutar med att Olivia sitter av går upp och hämtar min hjälm, jag sitter upp barbacka och fixar till ponnyn en fem minuter... Lektionen hinner sluta och vi får vara ensamma i ridhuset igen :)
Allt frid och fröjd och vid det här laget har jag lagt ner mina planer på att få rida för det är bättre att Olivia får rida igenom den här motgången...
Efter en stund vill Olivia rida över bommar med Ruby och det var en bra idé... eller :)
Men snäll som Ruby är gör hon det hon blir tillsagd... en stund... sen om man inte är uppmärksam så vill hon gärna förekomma en...
Olivia stannade två gånger efter bommarna och då tyckte ju Ruby att vad bra, nästa gång stannar/saktar jag av innan bommarna :)
OJ... FRUSTRATION igen från Olivia :) Min förklaring att det blir så när man inte fortsätter att rida efter bommarna var ju helt fel och återigen var det mitt fel att inget funkar... Tårarna rinner och jag frågar om hon vill fortsätta att rida... Det vill hon och då är jag "elak" och säger till henne att sluta gråta och börja rida :)
Och jäklar... sen hände något... med några tillrop av mig... Olivia började rida och Ruby blev sådär mjuk och fin som hon är när man verkligen rider...
Min dotter är så grymt lik mig och precis lika dålig på att ta motgångar... eller ja, jag kan numera hantera dem mycket bättre men när jag var ung eller då jag klantar mig så känner jag igen de där brännande tårarna och all den ilskan som bara väller ut ;)
Jag kan bara konstatera att ridning är inte lätt utan ett konstnärskap som tar åratal att utveckla och förfina... att barn har en naturlig följsamhet och att jag verkligen ska kämpa för att Olivia får behålla den... och om man vill bli en bra ryttar så gäller bara receptet... Blod svett och tårar... Om och om och om och om igen... Men samtidigt ger ju hästarna så enormt med glädje och energi att det är värt allt... om och om och om igen :)
Jag klippte ihop en liten film av ritten... efter Olivias två meltdowns för får barn och hästar tid att hitta sin naturliga balans så ser det ju så himla lätt ut :) Frågan är ju hur länge jag kommer få rida min egen häst... innan hon tar över... faaasiken...
Ha en bra dag därute... Det ska jag för nu jäklar tänker jag inte städa något mer den här veckan :)
