En dag vid havet.

Jag hade turen att för några veckor sen bli tillfrågad om att bli fotad vid havet. Närmare bestämt vid Aldersnäs på Alnö, en av de få stränder man får rida med häst på.
Frågan kom lite hastigt men med lite omstuvande av tid så kunde jag lasta den röda ponnyn och möta upp Pia, Diamond, Fanny Lee, Viktoria och Jenny.

Planen var att få lite häftiga galoppbilder i vatten.
När vi kom fram till Aldersnäs så var det såklart högvatten och fotograferna fick vada lite för att få en bra placering.

Ni som följer mig på insta och FB har ju sett några av bilderna och jag lägger upp några här med :)
Tack alla för en underbar kväll med superfina bilder jag kan varmt rekomendera både Viktoria Mickelsson och Jenny Börs som fotat, de har sina loggor kvar på bilderna och namnen är ju länkar för er att kontakta dem.

Ha en underbar dag därute!!!

Ytterligare en tävling inställd…

Som många säkert sett så är även Peo-tävlingen inställd…

För få startande är anledningen och därav finns inte ekonomiska möjligheter att genomföra den.

 

Varför har det blivit såhär? Varför sviker vi kosseryttare tävlingarna?

 

Min teori är baserat på två anledningar…

Ekonomi och träningsmöjligheter.

 

Bor man nära en tränare som har kor så finns alla möjligheter, att åka dit med jämna mellanrum, få den kossetid man behöver och kunna utvecklas framåt så det är värt att åka och tävla. Ett annat scenario är att man har tillgång till kor samt någonstans att hålla till så man får kontinuiteten, tiden med kor är helt avgörande för om det ska vara värt att lägga 10-tusentals kronor på att åka och tävla, för att då vinna lite ära och kanske en rosett och för all del en pokal för ett par hundra kronor…

Hur som… I min värld så behövs det ren kossetid kanske ett par gånger i månaden för att man ska kunna bearbeta, lära och gå framåt i utvecklingen.

 

Ska man istället bara åka på clinics så kan det bli både svårt och dyrt.

Idag verkar de flesta clinics vara upplagda med att man först ska ha pass på cuttingmaskin och sen lite tid med kossor. Kanske är det bra att lära sig hur man ska tänka när man tränar på maskin men jag är helt övertygad om att det är kossetid man behöver, tiden med riktiga djur som reagerar som djur gör och där min häst får träna på att läsa riktiga djur.

Det blir så lite tid ändå för både min häst och mig och ska dessutom hälften av den tiden läggas på maskin… Ja, då börjar det kännas som att det inte längre är värt det…

Jag förstår att man vill spara på djuren eller att det är bra med maskin för att träna teknik men helt ärligt, så länge det inte finns klasser där vi tävlar på maskin så är riktig kossetid det vi som vill tävla behöver mest!!!

 

I dagsläget så behövs följande kriterier uppfyllas om man ska ha en chans att hålla på med kossegrenar… Japp det är ganska generaliserat och finns säkert undantag men jag skulle ändå vilja påstå att det finns väldigt mycket sanning i detta.

 

Som ryttare har man någonslags näring där hästarna/träning/tävling betalar sig själva, kan vara en respektive som driver hästföretag, man kan ha inackorderingar, eller på andra sätt ser till att sin egen träning blir ”gratis”. Ex deal med tränare att man ordnar clinics mot att rida gratis etc…

Det är inget fel i detta och jag önskar er lycka till som lyckats ordna en sådan här situation för er J

Man är en hel familj som vill satsa på detta, då är det lätt att prioritera bort andra intressen. I en familj där delar inte är intresserade får man helt enkelt kompromissa vad som är viktigt.

Eller att man tjänar så sjukt mycket pengar att detta inte är en sak att fundera över. För en sak kan man konstatera: Det är dyrt, jättedyrt!

 

En annan trend som jag tycker har blivit inom dessa grenar är en mentalitet att man måste ha en tränare varenda gång man tränar… För jösses annars kan det bli fel :o

Det blir så sjukt seriöst, man måste ha speciella sadlar, bättre hästar, mer utrustning och ju mer man investerar desto svårare blir det att komma vidare, istället för att då ta det mer avslappnat så är vi inne i ovanstående loop igen, de som lyckas ordna sin situation så tränararvodena minskar på bekostnad av de som inte kan det, ja de tycker ju såklart att det är det bästa medans de som inte har samma fördelar… förmodligen ruttnar ur och slutar dyka upp på clinics…Varför, jo för de har inte råd att betala andras träningar/tävlingar…

Sen finns de ryttare som redan innan det anordnas clinics eller träning, vill vara med, hojtar både här och där att de vill vara med men sen när det ska till har miljoner olika anledningar till varför de inte kan… Igen, jag tror det mycket landar i ekonomin. Det har blivit för dyrt!

 

Jag säger inte att tränare inte ska ha betalt, självklart måste de få in tillräckligt mycket för att de ska kunna sätta mat på sitt bord. Men med tanke på utvecklingen verkar smärtgränsen vara nådd för många.

Kossegrenarna har gått från att vara tillgängliga för alla till att bli exklusiva för de som har råd, de som bedriver verksamhet och de som kan sko sig på andra…

Tyvärr…

 

Sålänge utvecklingen går åt det här hållet så kommer nog kosseverksamheten att drivas rakt ner i intet…

Jag tror, om man vill rädda kossetävlingarna så man behöver komma tillbaka till det enkla, uppskatta gemenskapen hos varandra och inte vara så jäkla rädda att göra fel. Tränare har ett ansvar att uppmuntra sina kunder att våga hålla på med detta under enklare former som inte är så überseriösa. Att verka för att det inte ska vara så ”omöjligt” att tävla för att även det blir så seriöst att man inte vågar sig ut…

Jo, detta är saker jag hör ofta från många olika håll.

 

Är detta kritik? Ja, det är det, jag själv har en del i det då jag länge stöttat denna utveckling. Gått på mycket skit och suttit på mina höga hästar…

Det finns många goa tränare där ute som sliter och vill finnas för alla, som vill att denna sport ska utvecklas!

Men jag tror ändå att alla har ett ansvar för att lyfta sporten… om vi vill att den ska vara för alla…

 

Just nu har jag själv tagit en paus från att aktivt vara en del av dessa underbart roliga och häftiga grenar… Varför?

Jo, jag känner att det är inte längre värt mitt engagemang eller ekonomi över en längre tid för att eventuellt kunna tävla en eller två tävlingar om året…

 

Det känns ibland väldigt tråkigt men samtidigt skönt att inte heller hela tiden kämpa i motvind. I mitt fall handlar det mest om geografin i Sverige då jag inte bor på ett sådant sätt att möjligheten till spontan kosseträning inte finns tillgänglig.

 

Kanske har jag då inte heller rätt att sitta här och kritisera en värld som jag själv tagit avstånd ifrån? Ja, så kan det vara… Men samtidigt tror jag att mina orsaker till att just välja bort kossetävlingar är precis samma som många andra gör det för… Och ibland behöver någon vara den första som lyfter frågan eller diskussionen, för ibland verkar det som att många står helt frågande till denna utveckling...

Ps: Gjorde en snabb uträkning på vad det skulle kosta att åka med en/två häst/ar på Peo:

Vet:                                     300 kr                         300 kr

Spect:                                1000 kr                       1000 kr

övr koklasser: 2 * 350 kr =  700 kr                         700 kr

Ranch Riding:                     200kr                          200 kr

Cattle charge: 3 * 300 kr =  900 kr                         900 kr

Box:                                     800 kr                         800 kr

Camping:                             400 kr                       3900 kr

                                           4300 kr

Sen kan vi lägga på bensin som i mitt fall är något dyrare än genomsnittet: 4000 kr

Och lite mat: 1000 kr

Så totalt för att åka och tävla och då få 4 * 2,5 min kotid = 9300 kr...eller med två hästar: 8 * 2,5 min kotid = 13200 kr

Med andra ord nästan ett helt års tränararvode i vilken gren som helst som inte har med kossor att göra... För två hästar...

Ha en underbar dag därute det ska jag J

Att satsa på rätt häst…eller gren... eller ko...eller helt enkelt inte alls...

Såhär ett par dagar efter QSM har jag funderat lite på vad mitt eget vägval kommer innebära.

Team Knoester :)

Jag satt upp på Rubs igår, barbacka och med redgrimma… Vi red ett par Ranch Riding mönster och jag tror verkligen att detta är rätt för oss, jag tror hon kommer bli en ännu bättre Reininghäst tack vare denna gren då det blir mer hjärngympa och hon inte kan ta saker och ting så himla förgivet som hon gör. Tror även att jag ska lägga in trail på hennes tävlingar så hon får ännu mer att fundera över och inte bara ösa på ;)

 

Konstigt nog kändes det inte konstigt att åka från Skara fast det var kosseklasser in action… Men hur som under dessa år vet jag att jag har en riktigt fin kossehäst och om tillfälle dyker upp att leka lite så gör vi gärna det J men att orka försöka satsa på det… Nej, det gör jag inte längre, det kostar för mycket på alla sätt och vis. När kostnaden går över det man får så är det inte längre värt det, framförallt när man hela tiden känner att all den energin och engagemanget man lägger ner inte räcker till ja, då är det dags att se över sin situation.

 

Tycker det är väldigt konstigt att det var så få ekipage anmälda till kosseklasserna på QSM, bra anläggning och nära för många, för mig blev det alldeles för mycket pengar för att känna att det skulle vara värt att gå in i någon klass. Men det finns ju ett helt gäng som bor i närheten, som inte behöver ha uppstallning, boende etc utan skulle kunna åka dit över dagen… Fast jag förstår dem ändå…

Här är en uträkning av vad en klass skulle kosta för en kosseklass i AQHA, då antar jag att man redan är medlem och att man då inte behöver uppstallning, boende eller stora resekostnader:

 

AQHA Horse fee                                      165 kr

Cattle fee                                                  300 kr

Veterinär                                                   100 kr

Office charge                                            300 kr

Start avgift                                                300 kr

 

Summa:                                                   1165 kr för ca 2,5 min kossetid…

 

I mina ögon så är detta inte längre försvarbart… Tyvärr…

Jag köper att det kostar att arrangera, inga problem, men tror även att just detta skrämmer bort många, dessa grenar dessutom är förenade med stora övriga kostnader såsom clinics då det är få förunnat att ha egna kor att träna på.

 

Kanske låter jag lite bitter men det är jag absolut inte, kossor är superskoj, det är en av anledningarna till att jag började med western, det är en av anledningarna till att jag köpte Rubs och kanske kommer det nya möjligheter i framtiden vad vet jag. För tillfället så tar vi en paus från dessa arenor, hur länge? Ingen aning J

 

Så till alla därute, ha en fantastisk dag, det har jag J

Vad betyder en rosett egentligen…

 

Jag är fortfarande i den där härliga bubblan när man kommer från en tävling där allt bara gått bra.

För det har det verkligen gjort för oss, det har varit ett sant nöje att gång på gång gå in i tävlingsklasser och bara känna att nu köööööör vi. Det har bland annat räckt till en Silvermedalj och en Bronsmedalj…

 

Vi har ridit ihop poäng som är bra, riktigt bra men det jag tar med mig i hjärtat är känslan av att Bosse har gett allt i varenda steg, varenda sak jag bett honom om har han gjort sitt absolut bästa att utföra och det jag har haft ett lyckligt leende hela tiden.

Jag har inte varit det minsta nervös utan bara haft så jäkla skoj och jag vet att vi presterat absolut så bra vi kan…

Och jag är helt säker på att Bosse hade precis lika skoj som vi, hans attityd, vilja, mod och kämparglöd har verkligen bevisat detta och detta känns så himla bra i hjärtat att han förhoppningsvis har några år kvar att tävla. För han älska detta J

 

Jag, missade Ranch Riding guldet med 1 1/2 poäng… Det var mitt fel då jag inte bad om bytet exakt rätt… Men med tanke på vad vi scorat ihop på de andra klasserna så…

I Green Ranch Riding hade vi för Rick: 74p och för Larry 74,5 p

I nov am Ranch Riding för Rick: 74,5 och för Larry 74p

I am Ranch Riding för Rick: 73p och för Larry 73p som då räckte till en silvermedalj.

 

Jag kände när jag red att missen med bytet skulle kosta och det finns ingen annat att skylla på än mig själv… Hur som jag är givetvis bitter på mig själv att jag gjorde misstaget då Bosse gav allt… Samtidigt var Clara Wilhsson väl värd medaljen då hon gjorde en riktigt fin runda J Ska bli ett nöje att nästa år möta henne igen.

 

Jag har aldrig tävlat honom i Ranch Riding innan men efter fin feedback från båda domarna så inser jag att detta är en passande gren för både Bosse och mig… Och även poängen talar ju för det. Vilket var superskoj att höra, dessutom så sliter inte detta på honom lika mycket som Reining, han har inte stoppen längre och inte heller spinnen på den nivån som behövs för att ha en chans att konkurrera med de ekipage som finns idag.

 

Jag startade några Reinings och vann en nov am Reining och för all del tog vi en bronsmedalj i SM Amature Reining… Men det känns att han inte längre orkar riktigt… Vi red ändå på ca 66-67 p… Mest för att han är lydig och att man kan rida noggranna vägar.

Så nu lämnar Clean My Boots de större Reiningklasserna med flaggan i topp!!

 

Hädanefter får Olivia rida Reining om hon vill, för att lära sig hur det ska vara med vägar och byten… På hans villkor.

Hon har i denna häst en fantastisk läromästare och han visar sån enorm mångsidighet.

De tillsammans har presterat superbra, tyvärr har de haft lite otur i sina SM-klasser så inga medaljer, kan vara så att när man är 11, blir det lite väl mycket nervositet när man vet att det gäller…

 

Dock finns det en sak som jag tycker blev otroligt fel och tråkigt.

Hon skulle precis in i Ranch Ridingen SM-klass Youth och här hade vi missat i kommunikationen… Olivia hade inte förstått att det var ett annat mönster än det hon precis vann klassen innan på.

Uppfödare Lotta som tagit bilden

Hon står med tårar i ögonen och ber att få lite mer tid på sig… Hon var givetvis först i klassen… Här hade jag önskat att någon av de andra, betydligt mer rutinerade och äldre youth-ryttarna kunde erbjudit sig att gå in före henne så hon i alla fall fick chansen att se mönstret… Men, men… hon fick gå in och diska sig… Hade jag kunnat reglerna bättre hade det varit mer taktiskt att stryka henne i den stunden…

Hur som helst så var det en förkrossad tjej som storgråtande kom ut från banan…

Kan säga att även jag hade tårar i ögonen då hon verkligen inte fick en ärlig chans… Inte för att hon kanske vunnit men för att hon just inte fick chansen att försöka…

Jag frågade henne vad hon ville göra och erbjöd henne att gå in i min SM-klass istället… Blev snabbt upplyst att hon inte får rida Amature när hon är Youth… Men att hon kunde gå in i Open-klassen… Jag frågade henne om hon ville göra det då det var samma mönster som det hon missade. Jag förklarade även att hon då tävlade mot bara vuxna och en del tränare och proffs.

Hon svarar: Ja, det vill jag, för jag vill visa domarna och alla att jag kan rida.

 

Jag är alltid stolt över min dotter men i det ögonblicket så svämmade hjärtat över lite till.

Att en 11-åring kan släppa sin enorma besvikelse när hon vet att hon så totalt missat en medaljchans och bara fokusera om och börja träna på mönstret är helt otroligt modigt, häftigt och imponerande i mina ögon.

 

Jag gick in och red till mig en silvermedalj i Amaturen och sen satt Olivia upp…

Fokuserade och red in i Open-klassen…

Hon red så jäkla bra!!!

Hon fick 70p för Rick och 69 ½ för Larry!

Det räckte till en hedrande 5:e plats!!! I Open… När man är 11-år!

 

Dessutom hade det faktiskt räckt till vinst i hennes SM-klass…

Förmodligen hade även jag placerat mig riktigt högt upp om jag ridit denna klass men det var sååååå värt att se henne gå in och leverera!!! Hade jag kunnat hade jag gett henne en medalj själv.

 

Det finns så många ögonblick från dessa dagar som kommer betyda så mycket för mig, inte att vi plockat massor med rosetter eller medaljer även om de är grädde på moset, såklart, man tävlar ju för att vinna. 

Utan att detta är ett bevis på att man är på rätt spår i vardagen, att den träning man lägger upp, det tänk man har och det slit man lägger ner ger resultat.

Att få bedömningar av två rutinerade herrar från USA och den fina feedbacken vi fått från dem smäller högt. Gör att jag nu har massor med ny energi att fortsätta kämpa och vilja förbättra mig, hjälper mig ännu mer att fokusera på det jag gör och lägga upp en långsiktig plan.

 

För mig har den här tävlingen, dessa rosetter och dessa medaljer bevisat för mig själv att jag kan prestera det jag tror att jag kan. Men framförallt att jag har massor med mer potential att utvecklas…

Olivia har växt enormt under dessa dagar, hon har höjt sin lägstanivå massor och nu vet hon att hon kan om hon fokuserar och gör sitt bästa… Men det funkar inte längre att bara åka häst…

Bosse har bevisat att han är helt fantastisk och att han fortfarande har massor kvar att ge, att han älskar att tävla och hur stort hjärta han har att ge allt när det gäller.

Som sagt inte en enda gång har jag varit nervös eller ens haft en tanke på att vi skulle kunna misslyckas. Han har bara utstrålat säkerhet och glädje och det har varit ett sant nöje att få ha varit hans tävlingspartner dessa dagar.

 

Nu får han ett par dagars vila sen är det en liten tävling på lördag :) Finns bara två tävlingar kvar här uppe i Norr för säsongen så det gäller att passa på ;)
Mer bilder från SM kommer snart :)


Ha en underbar dag därute det har jag :)

Snart dags…

På onsdag bär det iväg… Jag, Olivia och Bosse drar ner på Quarter-SM, Axvall.

I år beslutade jag mig för att vi båda tävlar Herr B på detta SM, dels för att det är tillräckligt dyrt att åka med en häst och dels för att jag känner att jag vill lägga mer tid på Rubs innan vi åker iväg sådär långt. Det är ju 70 mil enkel resa och då känns det som att man inte vill åka med känslan av att nja, jag kanske får diska mig i alla klasser. Bosse är mer stabil så iår får han all fokus och för att Olivia ska kunna rida sina grenar på ett bra sätt.

 

Vi får väl se hur vi gör till det gemensamma SM:et i oktober om båda eller bara en häst åker med…

 

Hur som, i helgen var vi iväg till Vattlång och tävlade en dag, jag startade Rubs i tre st Reiningar och även om placeringarna inte kanske var de bästa så är jag ändå väldigt nöjd med henne. Hon lyssnade och drog inte iväg… visst det var som att sitta på en tickande bomb men ändå… Hon valde att inte dra… i sista klassen vågade jag till och med länga en del på tygeln…

 

Detta tar jag med mig samt en hel del riktigt bra stops och en del riktigt bra byten. Det känns som att det hela tiden är en utveckling framåt och i augusti blir det mer tävlingar här i Norr för henne. Förhoppningsvis har jag en helt annan stabilitet hos henne till nästa år.

 

Olivia red Bosse och det gick bra… Han lyssnade dock inte på första spinnen i första reiningen och det kostade henne segern… Sen var hon inte uppmärksam i Hunt seat och han fattade fel galopp… Trist, då hon diskade sig där… Men en 2:a plats i trail och en vinst i Horsemanship så var det en bra sista genrep inför SM. Tror det blir bra att även jag tävlar honom nere i Skara så han blir lite mer genomriden och inte riktigt fuskar så mycket med henne…

 

Som sista klass red vi båda en freestylereining och Rubs blev liiite taggad av min mantel som hon tyckte var läskig men spinnen satt bättre igen, bytena fina och jädrans… Det sista stoppet!!! Jag bara njöööööt J

 

Olivia började på ett riktigt bra mönster och red som om hon stulit hästen… hehehehe… som sista lilla grej satte de igång en spinn av högsta klass… Olivia släppte tyglarna men tänkte inte på att lägga dem runt hornet så ni som vet… Japp… en tygel drog iväg av farten och tyvärr innebar det att de fick bryta sitt mönster.. tydligen hade hon dessutom inte spunnit åt höger tillräckligt många varv… men, men… En diskning här och en vinst då de vann bästa utklädnad… Japp, enhörningar var de J

 

Dagen var verkligen en såndär… You win some, you learn some…

 

Det blev ändå en sista check och några monster I kroppen, en ganska tuff tävling, med manga bra ekipage och monster som var bitvis riktigt svåra… Tuff bedömning från domaren men det gillar jag, inga fantasi och tröstpris bedömningar…

 

Så, vi kanske syns i Skara…

Ha en underbar dag!

Fokus, fokus och fokus...

Shit vad det är svårt men samtidigt otroligt enkelt...

Att lägga saker åt sidan för att ha tid med annat är både svårare och enklare än jag föreställt mig. Resultat av att min mindset är fokuserad kommer snabbt, mycket snabbare än jag trott, det är de små detaljerna jag kan slipa på och rörelser kan brytas ner i småbitar för att bli ännu bättre. Kanske är det detta som skiljer oss amatörer mot proffsen att de aldrig ”slarvar” att de alltid håller fokus på ett annat sätt än oss som har häst mest för att det är kul och skoj.



Älskade hästar vad ni ger mig energy <3

Kanske behöver man pressen att om man inte får hästen att prestera i tid och på den nivå den borde så blir det ingen mat på bordet?

Jag tror det är en kombination, om man har detta som yrke kan man hamna i gränslandet åt andra hållet, kan man pressa lite till, gå liite över gränsen osv. Vi glada amatörer vilar nog våra hästar lite för mycket, backar av lite för mycket och tänker att vi har tid på oss…

Nu generaliserar jag grovt och detta är egna reflektioner.

 

Hur som, med dessa tankar är det ju ännu viktigare att ha ett team runt sig med tränare som är införstådd med den väg och de mål man har. Som kan pusha eller stötta när det behövs men som vet vad målbilden är. Jag har ju en plan för vem jag vill rida för, har även kollat upp med personen om att lägga upp en långsiktig plan för att få Rubs stadig på den potential hon har. Detta kommer att ta sin form om några veckor då de tävlingar vi har framför oss är över och vi går in i träningsstadiet igen. Även om jag nu hela tiden inte riktigt tänker tävling utan mer ut och skola… räkna med att ta en diskning eller två om hon drar iväg… raketponnyn… Så känns det ändå att får vi ett bra program jo då är hon där och nafsar bra hästar i svansen. Hon gör sakerna så himla bra när det blir bra :)

 

Vi har ett ganska ordentligt jobb framför oss… Att få henne avslappnad i reiningen, att få henne att vänta på signalerna och inte ta alla beslut själv… att få all hennes kraft fram i jobbet och inte bara i vissa delar… Det kommer ta tid men det kommer vara värt det.

Jag har två fokusmål nu två år framåt och med dem måste en rejäl träningsplan till…

 

Fokus just nu… Långsam…. Långsam och låååååångsam…

See ya out there :)

Norrlandsmästerskap, arrangör och ponnymamma delux…

 

Så var helgen över… Den man slitit för, planerat, ältat och tillslut genomfört med… om jag får säga det själv bravur och på ett riktigt bra sätt!!!

 

Foto: Sandra Alexx Lundgren

Olivia och Bosse gjorde riktigt bra ifrån sig, Norrlandsmästare i Reining, Klubbmästare i Western Horsemanship, vinnare i Freestylereiningen och ett gäng med andra placeringar i många andra NM och KM-klasserna… Tror det nästa år kommer vara en revanschsugen tjej. Bra för motivationen i vinter. Hur som, jag är otroligt stolt över dotter och ponnyn, de trivs ihop och Bosse är så himla go och bara ställer upp, han är verkligen en superfin läromästare som tar hand om Olivia inne på banan och bara vill göra rätt!!!

 

Jag valde att ägna mig åt Rubs, vi hade både ups and downs, hon vill ju gärna bestämma själv när/var/hur… Men helheten är att vi mer och mer kommunicerar och inte bara diskuterar. Provade på Ranch Riding för första gången och jisses!!! Den grenen är som klippt och skuren för oss tror jag ;)

Foto: Sandra Alexx Lundgren

Summa sumarum för oss:

Norrlandsmästare i Ranch Riding, delad Norrlandsmästare i Reining och även här några 2:a och 3:e placeringar. Den ritten jag var mest nöjd med var just Reiningen där jag kände att bara vi kommer till den här kommunikationen… Ja, då jädrans ;)

Helgen har verkligen bjudit på bra motstånd och härlig sporrande vinnarskallar... Med glimten i ögat men visst är det roligare att placera sig när man vet att man verkligen har behövt göra sitt bästa för att ha en chans?

 

Jag och Olivia vill ännu en gång tacka vårt team runt oss:

Jessica Hassel, vår eminente hovslagare.

Per Larsson, vän och mentor, finns alltid ett samtal bort och alltid med goda råd.

Moa Nyman, Olivias Coach från SQHA:s ungdomssatsning. Tack för alla råd och tips i helgen.

Håkan Forsström och Jenny Löf, känns som en bra plan är på väg.

Maggan B, för bra bedömningar och klok feedback. Nu vet vi vad vi ska jobba på.

Solan och Bengt, som har stenkoll på ponnysarna alla dagar i veckan!

Alexander, ponnypappa och make, stöttar oss!!!

Fia med familj, för att Bosse fick bli en del av vår familj och team.

Övriga vänner, familj, klubbkamrater och medtävlande, som alltid stöttar och sporrar till utveckling!

 

Även det största, varmaste och goaste TACK jag kan överlämna till alla er som gjorde dessa tävlingar möjliga, hästarna, funktionärer, domare, domarbiträde, sponsorer, tävlande, publik, och alla andra som finns runt i olika team. Ingen glömd!!! Även om alla inte är på plats just dessa dagar finns det så många människor runt ett hästekipage som har del i eventuella framgångar!

 

 

Nytt Fokus…

 

Bloggen kommer under ett tag ändra fokus, det beror på några olika parametrar men en av dem är att vi nu är två i familjen som satsar på ridningen.

Först vill jag bara passa på att verkligen tacka Olivias första sponsor!!!

Hästarnas eminente och otroligt duktiga hovslagare Jessica Hassel som bara erbjöd sig att sponsra Olivias satsning.

Tack, det betyder jättemycket att ha med dig i teamet!!!

 

Olivia har ju under ca 1 - 1 ½ år valt att satsa på ridningen och inte dansen. Jag ska ärligt erkänna att jag medvetet försökt motarbeta henne så mycket att hon inte ska välja ridningen som aktivitet men hon är lika envis som jag och lika förälskad i hästarna så hon har verkligen utan knot tagit på sig alla arbetsuppgifter och det stora ansvar som det innebär att ha häst. Även om jag är partisk så är jag imponerad och stolt över hennes engagemang, vilja, passion och glädje över hästeriet.

 

Jag har kommit att inse, att få hålla på med hästarna och dela detta med Olivia är en fantastisk gåva som ger så otroligt mycket i kvalitetstid och en gemenskap oss emellan. Vi förstår vilka behov de har, vilken tid det tar och vad blod, svett och tårar verkligen innebär.

 

Riktigt tydligt blev det när vi fick äran att ha Bosse som familjemedlem igen… Jag hade väl redan då en idé till en plan och såhär mitt inne i handlingen så verkar det återigen som att var sak har sin mening och sin plats här i livet.

 

Sent i höstas eller i vintras när vi insåg att Bosse började komma tillbaka i form och att han fortfarande vill vara med och showa kom en nyhet från SQHA, en ungdomssatsning.

Detta innebär ett gäng sponsrade clinic, en del tävlingar och framförallt en satsning på ett ungdomslandslag inför EM 2017 och i förlängningen VM 2018.

Vi diskuterade detta hemma och vi frågade Olivia om hon var intresserad av att satsa, vi var väldigt tydliga med att det innebär en hel del jobb som i sista änden kanske ändå inte leder till EM eller VM men på vägen så kommer hon lära sig hur mycket som helst.

 

Hon sa att hon ville satsa och på den vägen är det, hon har varit med på två läger så här långt, hon fick chansen att låna fina Callie i Skåne och prova på att tävla en annan häst och nu till helgen 16 -17 juli är det Norrlandsmästerskap och Klubbmästerskap på g som uppladdning för Quarter SM den 4-7 augusti. Olivia kommer rida båda hästarna här i Sundsvall och det ska bli spännande att se hur de funkar. Ner till Quarter SM är det Herr B som får åka med den här gången då han känns mest stabil just nu, jag gärna vill ha lite mer tid att få Rubs att relaxa och inte gå på i 290 hela tiden :)

 

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en ponnymamma men nu är jag här, helt och fullt och utan pardon ;) Det är så himla roligt att följa Olivia och hästarna, det är för jäkla apnervöst och det är en ynnest att bli slagen av sin 11-åriga dotter på tävlingsbanan… Ja, det hände på sista tävlingen…

 

Så med denna resa som vi är mitt uppe i och kommer följa ett par år till, förhoppningsvis, så har jag bestämt mig att gå all in, för att vi tillsammans ska ta vara på den så mycket vi kan. Vi kommer lägga allt vårt fokus på de ridgrenar som är aktuella för dessa tävlingar och det innebär en del ändrat fokus… Kanske trist att ge upp en del grenar som betytt mycket för mig men det känns ändå bra då tyvärr tiden inte räcker till för allt.

Jag har en idé om vem/vilka vi kommer träna för, så vi får en kontinuerlig utveckling framåt och kunna nå de mål vi har i sikte. Men det är långt ifrån klart än…

 

Hur som just idag känns det som att allt ältande, funderande och vägande i mitt huvud äntligen är klart och att jag nu tillsammans med Olivia, Alexander, Jessica, familj, vänner och övriga som kommer ingå i vårt team, kan fokusera framåt och ta tillvara på möjligheterna som dyker upp.

 

Ha en bra dag därute… Det har jag!!!

//ofrivilliga ponnymamman...

Olivia 1 - Jessica 0

Debuten är gjord.

 

Eller ja, iallafall häruppe I Norrland. Efter en låååång  kall vår så var det äntligen dags för årets första tävling. Middle West Riders höll en varierande tävling på Ö-viks anläggning och trotts en del oväntade inslag som att ridhusbotten såg ut som hela havet stormar… Ja, helt ärligt det är så att man verkligen såg hur ojämn den var lite som de nya aktivitetsplaner som finns runt om i landet… Hur som, MWR tog snabbt beslutet att flytta ut tävlingen och det var klokt. Härligt väder och en gigantisk plan. Tyvärr var materialet för strävt att få några stopp på… Kan säga att fröken röd verkligen gjorde sitt yttersta…

Så här är det ju, lika för alla och det är bara att gilla läget, man rider efter de förutsättningar som ges.

 

Det tog ganska exakt två timmar upp med släp och ännu en gång på denna korta tid så kände jag hur värdefullt det är med sadelkammare på släpet!!! Och att man får in två westernsadlar, padar, filtar, träns, benskydd, borstar och allt annat man behöver ha med. Måste dock fixa bättre lastsäkring för extra hö inne i transporten då de kreativa små ponnysarna hade lyckats plocka ner två ikeapåsar och ett extra hönät… Bosse hade till och med bäddat lite extra inne hos sig med en påse… hehehehehe.

Väl på plats så lastade vi ut och gjorde iordning, med en pelletshink var herr B nöjd och lät sig sadlas utan att röra ett öra. Skönt att det funkar så bra.

Då han tidigare har taggat igång hade vi beslutat att jag skulle rida första klassen på honom och därmed kunna ta det värsta av energin… Men han var sitt vanliga härligt jag och bara bjöd till sådär som han gör när det är tävling. Visst måste man ha lite koll på vart Rubs är men inte värre än så.

Jag blir så glad!!! Denna dag gör allt slit och alla tillfällen då man tvekar värt varenda sekund. Det finns en härlig och go Bosse därinne som gillar att vara med.

 

Det var Håkan som dömde och det tycker jag är väldigt bra. Han dömer korrekt och utan pardon… hehehehe… Nä, men jag uppskattar att det hellre är hårt än att man ger glädjepoäng. I min värld vill jag inte tro att jag kan mer än jag kan ;)

 

Olivia red Rubs i en D-reining och även om hon gick iväg lite med henne så lyssnade hon ändå bra och fick 65,5 p… Helt ok tycker jag då jag förstår precis vad han dömde.

Det räckte ändå till en seger och gissa om Olivia strålade.

 

Efter denna kom en C-reining, jag och Bosse gick ut först och det kändes stabilt. Jag red bra och Bosse svarade bra. Förutom att det då inte gick att få till stoppen gjorde vi en bra runda... Dock var jag otroligt klantig och tänkte fel så jag gick inte förbi slutmarkeringarna… Hade kunnat stå mig dyrt och det gjorde det 4! Straffpoäng… Lite tur hade jag med då ingen annan heller i klassen red förbi dem och vi alla fick de där straffen… så med en poäng på 63,5 tog vi hem segern i den klassen…

Rubs, ja hon såg detta som en tidsgren och gick i 180 från startsignal… skrapade ihop 57,5p och vad ska jag säga… Jo, det var helt rätt bedömt, men vänta bara tills hon är 25 och lugnat sig något. Jag vet att det är bara att rida och rida och rida och rida tills hon slutar tagga igång så in i Norden. Men en bra sak är att hon numera verkligen försöker ta i när hon stoppar… Himla synd att underlaget var som det var för hon gjorde sitt bästa.

 

 

Sen var det Olivias tur igen med Rubs och de startade en D-Ranch Riding, igen en taggad häst men tappert försök av Olivia. De kom 5:a av fem… man kan inte vinna allt.

 

Efter lunchpaus så var det dags igen. Jag red Bosse i en D-reining och fokus var på att skola. Kände att rolbacksen var sega, fick inte till snärten där, volterna ok och faktiskt en riktigt bra spinn åt vänster… tyvärr även då en överspinn… men lite nollor här och lite där så red vi ihop en 67,5. Ja, jag är nöjd med ritten då den gav kvitto på hur jag känner.

 

Sen var det dags för stora familjekampen…

Har gått och trimmat Olivia några dagar nu att om hon bara rider väl kan hon säkert slå mig i den här klassen… Mönster nr 6 och jädrans… ungen har laddat.

Jag gick in först med Rubs och fortfarande efter tre klasser laddade hon som om hon skulle avgöra 100m finalen i OS… Fick ändå till hyffsade spinns då hon lyssnar bra men det är de där himla -1/2 poängen som sänker det så mycket… Men men, det som var bra den här gången var att trotts att hon egentligen bara ville ösa iväg så lyssnade hon tillbaka… inte speciellt avslappnat men ändå kom tillbaka… nä hon kom inte tillbaka men gav sig inte iväg…

 

Efter mig gick Olivia in med Bosse… bara sitter där och börjar rida. Fick en dålig start på första spinnen men sen… Hon bara guidar runt, har fullständigt koll på mönster och bara kör!!!

Totalt obrydd om att alla andra i klassen var vuxna eller att hon själv inte har tävlat speciellt mycket. Inte en tanke på att något skulle vara svårt eller att det inte skulle funka precis som hon själv tänker att det ska…

Så jäkla häftigt att se denna lilla tjej bara rida och göra det riktigt bra! Visst en stor eloge till Bosse som ställer upp och bidrar med sin stabilitet och erfarenhet men alla vet vi som har haft med honom att göra att inget är gratis…

Noggrant, stiligt och med känsla så red de förbi alla oss andra och fick ihop 66p.

Behöver jag säga att de vann klassen… Ganska stort dessutom.

 

Den som var mest nöjd var nog Ajje… mest för att Olivia vann över mig…Men helt ärligt, den förlusten är ingen förlust för mig det är världens finaste vinst. Uppenbarligen gör vi ju något rätt då det funkar så himla bra.

 

Som grädde på moset gick Olivia och Bosse även in i en C-horsemanship. Riktigt bra motstånd men även här så levererade de! En riktigt välförtjänt 2:a plats pg a att hon sitter som en reiningryttare och inte som en Horsemanshipryttare, hade hon rätat upp sig så hade hon vunnit den med…

Misstänker att det är dags att sy någon himla glittrig slinky. Och ett par snygga chaps…

Nåja, vad gör man inte för sina barn…

 

Summa summarum av dagen.

 

Hästarna är inte till salu för några pengar i världen. De är helt fantastiska och även om de ibland blir liiite på tårna så levererar de och försöker hela tiden sitt absolut bästa. De har börjat landa i att ha varandra med men ändå kunna fokusera på sina uppgifter. Vi kan byta häst och förutsättningar utan att det stör dem alls och det är så otroligt värdefullt att bara veta att det funkar.

 

Olivia och jag gör bra insatser, även om det inte alltid räcker hela vägen fram så känns det som att varje start bygger framåt. Vi får till ännu en pusselbit och ännu en sak faller på plats. Fortfarande så provar vi oss fram, hur vårt koncept ska vara, vilka bitar vi vill fokusera på men den största gobiten i hela det här med hästarna är att helt plötsligt känns det som att vi är två. Två som vill utveckla och utvecklas inom detta, vart det leder?

Jag har ingen aning men det kommer bli ett spännande äventyr.

 

Nu laddar vi om för lite kosseträning och sen är det mer fokus på tävling… Ska erkänna att jag just nu överväger att strunta i alla stora kotävlingar för att fokusera på Olivias säsong… Dumt, ja, kanske, det ligger en del bakom med men det hör inte hit…

 

Så, ha en bra dag allihopa därute! Det har jag