9 aug. 2016

Vad betyder en rosett egentligen…




 
Jag är fortfarande i den där härliga bubblan när man kommer från en tävling där allt bara gått bra.

För det har det verkligen gjort för oss, det har varit ett sant nöje att gång på gång gå in i tävlingsklasser och bara känna att nu köööööör vi. Det har bland annat räckt till en Silvermedalj och en Bronsmedalj…

 

Vi har ridit ihop poäng som är bra, riktigt bra men det jag tar med mig i hjärtat är känslan av att Bosse har gett allt i varenda steg, varenda sak jag bett honom om har han gjort sitt absolut bästa att utföra och det jag har haft ett lyckligt leende hela tiden.

Jag har inte varit det minsta nervös utan bara haft så jäkla skoj och jag vet att vi presterat absolut så bra vi kan…

Och jag är helt säker på att Bosse hade precis lika skoj som vi, hans attityd, vilja, mod och kämparglöd har verkligen bevisat detta och detta känns så himla bra i hjärtat att han förhoppningsvis har några år kvar att tävla. För han älska detta J

 

Jag, missade Ranch Riding guldet med 1 1/2 poäng… Det var mitt fel då jag inte bad om bytet exakt rätt… Men med tanke på vad vi scorat ihop på de andra klasserna så…

I Green Ranch Riding hade vi för Rick: 74p och för Larry 74,5 p

I nov am Ranch Riding för Rick: 74,5 och för Larry 74p

I am Ranch Riding för Rick: 73p och för Larry 73p som då räckte till en silvermedalj.

 

Jag kände när jag red att missen med bytet skulle kosta och det finns ingen annat att skylla på än mig själv… Hur som jag är givetvis bitter på mig själv att jag gjorde misstaget då Bosse gav allt… Samtidigt var Clara Wilhsson väl värd medaljen då hon gjorde en riktigt fin runda J Ska bli ett nöje att nästa år möta henne igen.

 

Jag har aldrig tävlat honom i Ranch Riding innan men efter fin feedback från båda domarna så inser jag att detta är en passande gren för både Bosse och mig… Och även poängen talar ju för det. Vilket var superskoj att höra, dessutom så sliter inte detta på honom lika mycket som Reining, han har inte stoppen längre och inte heller spinnen på den nivån som behövs för att ha en chans att konkurrera med de ekipage som finns idag.

 

Jag startade några Reinings och vann en nov am Reining och för all del tog vi en bronsmedalj i SM Amature Reining… Men det känns att han inte längre orkar riktigt… Vi red ändå på ca 66-67 p… Mest för att han är lydig och att man kan rida noggranna vägar.

Så nu lämnar Clean My Boots de större Reiningklasserna med flaggan i topp!!

 

Hädanefter får Olivia rida Reining om hon vill, för att lära sig hur det ska vara med vägar och byten… På hans villkor.
Hon har i denna häst en fantastisk läromästare och han visar sån enorm mångsidighet.

De tillsammans har presterat superbra, tyvärr har de haft lite otur i sina SM-klasser så inga medaljer, kan vara så att när man är 11, blir det lite väl mycket nervositet när man vet att det gäller…

 

Dock finns det en sak som jag tycker blev otroligt fel och tråkigt.

Hon skulle precis in i Ranch Ridingen SM-klass Youth och här hade vi missat i kommunikationen… Olivia hade inte förstått att det var ett annat mönster än det hon precis vann klassen innan på.

Uppfödare Lotta som tagit bilden
Hon står med tårar i ögonen och ber att få lite mer tid på sig… Hon var givetvis först i klassen… Här hade jag önskat att någon av de andra, betydligt mer rutinerade och äldre youth-ryttarna kunde erbjudit sig att gå in före henne så hon i alla fall fick chansen att se mönstret… Men, men… hon fick gå in och diska sig… Hade jag kunnat reglerna bättre hade det varit mer taktiskt att stryka henne i den stunden…

Hur som helst så var det en förkrossad tjej som storgråtande kom ut från banan…

Kan säga att även jag hade tårar i ögonen då hon verkligen inte fick en ärlig chans… Inte för att hon kanske vunnit men för att hon just inte fick chansen att försöka…

Jag frågade henne vad hon ville göra och erbjöd henne att gå in i min SM-klass istället… Blev snabbt upplyst att hon inte får rida Amature när hon är Youth… Men att hon kunde gå in i Open-klassen… Jag frågade henne om hon ville göra det då det var samma mönster som det hon missade. Jag förklarade även att hon då tävlade mot bara vuxna och en del tränare och proffs.

Hon svarar: Ja, det vill jag, för jag vill visa domarna och alla att jag kan rida.

 

Jag är alltid stolt över min dotter men i det ögonblicket så svämmade hjärtat över lite till.

Att en 11-åring kan släppa sin enorma besvikelse när hon vet att hon så totalt missat en medaljchans och bara fokusera om och börja träna på mönstret är helt otroligt modigt, häftigt och imponerande i mina ögon.

 

Jag gick in och red till mig en silvermedalj i Amaturen och sen satt Olivia upp…

Fokuserade och red in i Open-klassen…

Hon red så jäkla bra!!!

Hon fick 70p för Rick och 69 ½ för Larry!

Det räckte till en hedrande 5:e plats!!! I Open… När man är 11-år!

 

Dessutom hade det faktiskt räckt till vinst i hennes SM-klass…

Förmodligen hade även jag placerat mig riktigt högt upp om jag ridit denna klass men det var sååååå värt att se henne gå in och leverera!!! Hade jag kunnat hade jag gett henne en medalj själv.

 

Det finns så många ögonblick från dessa dagar som kommer betyda så mycket för mig, inte att vi plockat massor med rosetter eller medaljer även om de är grädde på moset, såklart, man tävlar ju för att vinna. 
Utan att detta är ett bevis på att man är på rätt spår i vardagen, att den träning man lägger upp, det tänk man har och det slit man lägger ner ger resultat.

Att få bedömningar av två rutinerade herrar från USA och den fina feedbacken vi fått från dem smäller högt. Gör att jag nu har massor med ny energi att fortsätta kämpa och vilja förbättra mig, hjälper mig ännu mer att fokusera på det jag gör och lägga upp en långsiktig plan.

 

För mig har den här tävlingen, dessa rosetter och dessa medaljer bevisat för mig själv att jag kan prestera det jag tror att jag kan. Men framförallt att jag har massor med mer potential att utvecklas…

Olivia har växt enormt under dessa dagar, hon har höjt sin lägstanivå massor och nu vet hon att hon kan om hon fokuserar och gör sitt bästa… Men det funkar inte längre att bara åka häst…

Bosse har bevisat att han är helt fantastisk och att han fortfarande har massor kvar att ge, att han älskar att tävla och hur stort hjärta han har att ge allt när det gäller.

Som sagt inte en enda gång har jag varit nervös eller ens haft en tanke på att vi skulle kunna misslyckas. Han har bara utstrålat säkerhet och glädje och det har varit ett sant nöje att få ha varit hans tävlingspartner dessa dagar.

 
Nu får han ett par dagars vila sen är det en liten tävling på lördag :) Finns bara två tävlingar kvar här uppe i Norr för säsongen så det gäller att passa på ;)
Mer bilder från SM kommer snart :)


Ha en underbar dag därute det har jag :)

2 kommentarer:

  1. Jag såg din dotter rida på Q-sm. Hon är en fantastisk ryttare!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket :) Det tycker jag med...

      Radera