Inga fötter ingen häst...

Detta är ett inlägg som länge legat och skvalpat runt i mitt huvud... men nu är det väl dags att få ut det ;)

När jag i vuxen ålder bestämde mig för att skaffa häst stod jag inför ett begrepp som jag genom att rida andras hästar inte behövt fundera på så mycket... Hovslageri.
Och detta har sedan visat sig vara en av de absolut viktigaste sakerna inom hästeriet. Lika viktigt som foder och betydligt mycket viktigare än många andra detaljer som jag kan lägga energi på. Jag hade ett fullblodssto med väldigt knepiga hovar och papier maché kvalité, dessutom var denna lilla tös anmäld till ett lopp på Jägersro. Mer om dessa fantastiska fullblod får ni läsa om i resumén men det var med henne denna resa började.
Hon hade dragit av sig två skor och hennes framfötter såg mer ut som en gets klövar än som runda hästhovar. Jag fick panik och min dåvarande hovslagare var spårlöst borta så jag kollade telefonkatalogen och ringde på vinst och förlust till Hansa Holmboe... kl 8.30 en lördagsmorgon ;) Ett tips till alla, gör inte detta om ni vill göra ett gott intryck, ring efter kl 10. Hur det nu var och detta kommer från Hansa själv så var det något som gjorde att han sa, ja jag kan sko dina hästar.

Jag mötte upp honom på Falköpings ridskolas parkering när han kom med sin sexhästars gooseneck smedja. Han skodde mina fuxdamer och även om jag inte kunde speciellt mycket insåg jag att det där... det var något alldeles extra!!!
Han är grym!!! Efter detta skodde han mina hästar under flera år och han har lärt mig massor om fötter och skoning. Jag är ingen hovslagare och kan inte sko men jag har lärt mig se om jobbet är bra eller inte och jag tycker det är intressant att diskutera min hästs fötter med min hovslagare.

När jag flyttade ner till Blekinge fanns inte längre möjligheten att ta hit honom men den viktigaste saken Hansa lärde mig var just KVALITÉ!!! Här finns det några duktiga hovslagare och jag har haft förmånen att lära känna två av dem.
Jag är nog en ganska besvärlig kund ;) nä, skämt åsido, jag litar till 100% på min hovslagare men jag vill gärna veta hur och vad han gör och framförallt varför. Om jag nu lägger all denna tid, energi och pengar på att faktiskt kunna prestera något kan jag inte be Ruby jobba med fel skor.

Under alla dessa åren sen jag träffade Hansa har jag aldrig haft en halt häst pg a hovslageriet. Varför? Svaret är enkelt, jag har aldrig tullat på kvalitén med mina hovslagare.

I veckan som varit har detta blivit ännu tydligare och jag är så himla glad över att Micke som skor Ruban är som han är ;) Hon har egentligen ganska bra hovar men det krävs millimeteranpassning på skoningen. Det går inte att sko henne var 6:e eller 8:e vecka, man får helt enkelt kolla på fötterna och säga nu är det dags. Helst vill jag vara med vid skoningen för jag tycker det är intressant att se vad Micke har att säga den här gången. Han har ju skott henne i 1 1/2 år drygt nu men en unghäst ändrar sig ju så otroligt att det tar tid att få allt på plats... om man vill ha en långsiktig hållbarhet. Sista halvåret har Ruban växt, breddat sig och hon bara exploderar åt alla håll och kanter i sin kropp och skalle... på ett bra sätt.

Igår var det dags att sko igen, jag och Micke stod och diskuterade olika skor och hur han ska fortsätta forma henne. Jag är ju anti slides och Micke är klok ;) Han såg henne ridas för typ ett halvår sen så jag bad honom stanna några minuter efter skoningen för att se hur hon rör sig nu.
Och det är just det som jag uppskattar hos honom att han tar sig tid och är öppen för diskussion och se nya vinklar på saker och ting. Nu känner jag att han förstår det jag menar men ibland har svårt att förklara när jag bara känner saker och ting i ridningen... Ytterligare ett par saker som gör Micke så bra är att han 1: vidareutbildar sig hela tider och 2: han håller på med quartrar och det är ovärderligt att ha en hovslagare som verkligen förstår varför man behöver ha det på ett visst sätt...

Micke sa igår att Ruby är ett intressant projekt... hehehe... vet inte riktigt om det är bra eller dåligt ;) Nä, men hon är nog en utmaning då det måste vara 110% perfekt. Och nu är det ju dags att börja sko för tävling... Bra glidyta med bra grepp... hehehe... som formel 1 slicks med dubb ;) Det var lättare med hopphästar... Bra grepp och ännu bättre grepp och till sist... BRODD!!!

Min förra hovslagare som oxå skor i stallet var där när Micke skodde förra gången, han har en Mästar titel i skoning och vi kom in på just slides...
Hans kommentar: Ja, men Slides har ju aldrig varit en bra idé...

Men den diskussionen har jag redan skrivit om :P

Hur som helst så gick hon som fasen igår med nya skor och jag känner för varje gång att hon blir mer stabil och balanserad... Det är bara sååååååååå häftigt!!!
Så har ni en riktigt bra hovslagare... var för fasen rädda om dem... det finns alldeles för många därute som skor sönder hästarna. Lite som med tränare, gynna dem som är bra och förkasta de som inte har där att göra... För har du inga fötter på din häst jag då har du ingen häst att rida på ;)

Hittade precis den här länken:
 http://www.tidningenridsport.se/Hastliv/Hastliv/2012/3/Oklart-med-hovslagares-behorighet/

Och Micke, tack för att du står ut med alla tusen frågor, tankar och ideér som ploppar upp hos mig!!!

Rubys mage, hö och fina namnskyltar...

Det var ju ett tag sen jag skrev ett aktuellt inlägg... Har hållit mig till det förgångna och jag måste erkänna att det är fantastiskt skoj att skriva resumén. Det är så många detaljer och händelser som dyker upp i skallen när man gräver bland minnena... Och än är jag inte i närheten av att vara klar ;)

Kommer på mig själv med att småskratta medans jag skriver och förundras över att jag inte har skadat mig mer i livet än jag gjort. Visst jag har ont i nacken typ dagligen och det blir genast värre när jag inte rider men ändå, jag har bara brutit något en gång, vänster handled... Men det får ni läsa om längre fram.

Ruby är grymt fin i ridningen och allt är superbra... förutom hennes mage... Det känns som om jag försökt allt...
Jäst, PRO- Tektion, Diamond V, Mag och tarm, travhästsupermedel ;) och nu senast någon sulfathistoria som veterinär skrivit ut... Ingenting hjälper och hon blir inte det minsta bättre i magen. Jag tror att boven i dramat är det hösilage vi har i stallet, det verkar som om det är lite ojämn kvalité och hon har ju känslig mage så hon fixar det helt enkelt inte. Så nu får jag helt enkelt köpa hö... Kan bara säga att det inte är rätt säsong att börja jaga hö... men, men... jag satte min fantastiska privatdetektiv på att hitta och VIPS... Maria du är magisk!!!
Så nu hoppas jag hon äntligen blir bra, positivt är att hon äter utan några som helst problem, hon äter upp allt och hon är rund som en liten julgris... Dessutom är hon blank och fin i pälsen samt att hon musklar sig för varje dag... Så med uteslutningsmetoden borde det alltså vara hösilaget ;)
Återkommer med rapporter inom kort...

Häromdagen fick jag ett samtal av Mia som berättade att hon hade en present till mig... Hahaha... hon lät som ett barn på julafton ;) Vi var på väg till Olofström och jag blev bara liiite NYFIKEN... Som om inte hennes samtal räckte kom det ett sms typ en gång i timmen med... Jag har en jättefiiiin present till dig :)
När jag väl kom till stallet stressade jag runt och höll på att kolla presenten men i en påse låg denna :)

Såååååååå himla fiiiin!!! Jag blev sååå glad... Men jag kunde ju inte låta bli att...

Blinga till den lite ;) Maria har en kund som tillverkar dem och de kostar 350 kr. Så kontakta henne på Larum om ni villha en själva...

Anledningen till att hon tyckte jag behövde en... eller ja Ruby behövde en var min lite snabbt ihopskrivna lapp jag snyggt tejpat på hennes box ;)

Kan faktiskt förstå att jag inte skulle komma undan med den... hahahaha... Nästan så jag får skämmas över den ICKE Stylish lappen :)
Jag ska bara kolla hur jag får sätta upp den så är min lapp ett minne blott!!!

Nä nu ska jag ta hand om Olivia... hon har ont i magen.

Ha en bra kväll därute

Resumé av mitt hästliv del 5... galna araber, GP hästar, Per Larsson och Lollos Bolero...

När jag väl återhämtat mig från skiljsmässan med Appis började det suga i hästtarmen igen... men var sjutton skulle jag vända mig... Bonden hade sålt Belinda och helt ärligt hade jag tröttnat på att stångas med henne nu när jag var van vid en ridbar häst... Mariana och Stellar var upptagna med att få föl och de hade nog inte ridits på dessa två åren jag haft Appis och även här... Jag ville nog ha något lite mer ridbart material...

Plötsligt öppnade det sig en möjlighet då en av mina kompisar flyttade närmare och hans mamma hade en liten arabuppfödning... Det tog inte långt stund innan jag var på väg dit med min moppe, tiden mycket lägligt planerad och frågade om hon behövde hjälp...
Nu ska jag ärligt erkänna att denna period var väldigt kort då de visade sig att den enda inridna araben inte gick att sadla utan att hon sparkade hejvilt och att dessa var avlade till att BARA vara vackra... Men några rundor hanns med och jag och mina kusiner spelade in en film där dessa hade huvudrollerna... Den hade varit skoj att se... hehehe...
Jag har inget emot araber, de är trevliga hästar men återigen befann jag mig i Broncoryttar facket och jag hade tröttnat på att hela tiden diskutera om att ifall att det vore möjligt att lyssna på mig istället för att försöka slänga av mig... Kan dock säga att det var få hästar som vid denna tidpunkt fick av mig genom att bocka och aktivt försöka kasta av mig... Det krävdes mer raffinerade metoder som att t ex... tvärnita mitt i ett race vid en vattenpöl eller istället för att hoppa över trädstammen vända 90 grader och trycka sig igenom en tätvuxen grandunge... hehehe...

Inte långt från araberna skymtade jag en vacker fux i en hage och på vägen hem en dag bestämde jag mig för att åka in där... Det var ett lyckokast... Tjejjen som ägde detta magnifika fuxsto var i stallet... Jag presenterade mig och frågade om hon behövde hjälp... hehehe... attityden mot att ta in en 15-åring och rida ens hästar var lite annorlunda då mot idag... Stoet hette Najad och var en pensionerad dressyrdam... och igen dålig sådan heller... hon hade meriter upp till Grand Prix... i min värld betydde orden knappt något men känslan att rida henne WOW!!! Hon piff och puffade lite som hon ville med mig som lyckligt satt och toklog hela tiden... Hon reds med kandar och jag fick lära mig hålla koll på fler tyglar, min balans, var jag hade mina ben och vad jag gjorde med min vikt...
Tyvärr var ägarinnan mycket skum och även här blev det ett abrupt slut då jag en gång kom till stallet snopet insåg att hon dragit med hästen... Hur som helst så började jag längta efter denna känsla som Najad presenterade för mig i fråga om ridbarhet och skolning... Hon var satte definitivt stopp för min karriär som "Broncoryttare" och "flänga runt i skogen ridningen" jag ville lära mig mer...

Jag när jag var 16 (91/92) fick jag nys om en tjej som hade ett buckskin färgat New Forest sto som behövde en medryttare... Givetvis puttrade jag dit på min illblåa Mustang Mamba (trimmad till max av mina kära klasskompisar) Stoet hette Dolly och hon var en westernhäst... Wow tänkte jag igen och såg längtande på sadeln... Hur som helst så red jag henne under en period och jag blev introducerad för saker som clinic och trail ;) Jag fick chansen att rida någon clinic för någon amerikan... kommer tyvärr inte ihåg vem det var men filosofin var... Ask two times and then demand... Roll your spur... Jag lärde mig massor...Kanske finns det någon som vet vem han var/ä ;) Dolly hade som alla ston vissa principer och att kicka mot sporre och att vägra backa var två av dessa... kombinerar man dessa så blir det en häxansurtant häst som kickandes vägrar backa...
Ägarinnan var nog lite rädd för henne men i min värld var det ju bara dessa två små saker och hon försökte sällan kasta av mig... Dessutom hade jag ju en sadel att sitta som underlättade för mig så hennes dumheter var "a walk in the park"...

Jag fick till och med tävla några gånger på henne och vad jag kommer ihåg var det trail och reining som gällde... Dåtidens trailbanor var kanske inte så tekniskt avancerade utan man tog det som fanns och det kunde vara regnrockar, rida genom prassel skynken, snurra runt en tunna hållandes i änden av en bom, lasta in i transport och backa i olika mönster... hahaha... här slutade alltid våra rundor...

Hon ställde sig och började kicka mot sporren som jag pliktskyldigast efter andra gången av "ask" rullade som jag fått lära mig :) Men på tävlingarna fanns det någon som blev min stora idol... Per Larsson... Han hade så fina hästar och var så duktig att jag sen dess alltid hållit ett öga på hans karriär... Det är ju lite lustigt att mitt liv 20 år senare skulle stråla samman med honom igen och att detta resulterat i Ruby... Fast däremellan har jag köpt en hund av honom oxå... Men detta är en helt annan historia...

Jag vann dock aldrig över honom för i Reiningen är det som bekant ett moment som heter back up... hehehe... Dollys slides var inte heller i quarterklass men jag tyckte det var sjukt skoj... Kanske ligger den där viljan att få vinna över Per kvar och någon dag tänker jag nog lyckas... hehehe...
Men ännu en gång så försvann hästen framför ögonen när familjen flyttade och jag stod återigen utan häst... Vid det här laget hade jag stängt av och ryckte mest på axlarna.

Men... 4 mil bort fanns det en man som hette Lollo Nilsson och jag hade snappat upp att han hade westernhästar så jag ringde sonika upp honom och frågade om han behövde hjälp... Han var snäll och jag fick komma dit och prova på... Jag där till och från under en sommar och jag hade den otroliga turen att få rida Lollos häst Bolero dessa gånger... Lollos son Robert, som då hade en ponny, och jag hade mycket skoj med hästarna och för första gången fick jag på riktigt uppleva vad ordet Whoa innebar i full galopp på en grusväg... hehehe... men jag satt kvar och efter Roberts uppläxning om att sa jag Whoa måste jag mena det, så sa jag bara whoa när jag verkligen menade det...;)

Tyvärr var jag nu i den åldern då killarna började bli mer intressanta än hästarna och jag hade nog kunnat lärt mig otroligt mycket mer om jag stannat kvar längre hos Lollo och Robert... Men jag är så väldigt tacksam för allt det jag fick med mig därifrån :)

Men det blev som sagt ett uppehåll i min ridning och under några år red jag bara sporadiskt när tillfälle gavs... Tills en dag då en viss Anneli som numera har Moonshadow Appaloosas flyttade till Börstig med ett gäng galoppörer...

Japp då var det kört igen och här fann jag återigen en av mina livs kärlekar i det vackraste fuxsto jag någonsin sett...

Resumé av mitt hästliv del 4... Appis...

Mina 3500 kr räckte inte långt ens 1987 men en gubben med hingsten hade även ett tvåårigt sto en welshkorsning, storlek B-ponny, hemma på sin gård. Egentligen var det den treåriga unghingsten som vi skulle titta på men när jag såg detta lilla rödskimmelsto var jag såld... Henne skulle jag ha... Givetvis kostade hon exakt 3500 kr...
Absolut ingen veterinärbesiktning gjordes och gubben levererade henne hem till mig efter några dagar... Tror inte hon var försäkrad, avmaskad, jo en gång kanske, eller överhuvudtaget kontrollerad någonsin av veterinär eller hovslagare men det sket jag i hon var MIN!!!
Dessutom hade hon sommarexsem men jag kunde inte bry mig mindre... Jag döpte henne till Aappaloonia Pop... hahaha... fick jag nu äntligen en egen häst skulle den banne mig ha ett långt, krångligt och i mitt tycke då, ett otroligt vackert namn...

Hennes hovar höll jag efter själv med hjälp av en rasp jag "lånade" från pappas verkstad... Tack och lov hade hon bra hovar och ioch med att hon gick på grusväg så slets de ganska jämt och jag hade bara lite kanter att hålla efter...

Vi hade några vänner som hade en ponnysele, den fick jag låna på obestämd tid... Appis var bara två år och det var dags att köra in henne... I min värld reds hästar in när de var tre, punkt... Sagt och gjort... Bokulla som är en gammal prästgård hade både ladu och stalldel och där fanns det ett gäng gamla timmerslädar och några mer eller mindre jämna skaklar... Jag började således tömköra Appis och efter det ledde jag henne med skaklar efter sig, tömkörde och sen samma procedur med släde...

Det var bara att jag gjorde allt det här i smyg för det gick så snabbt och i alla böcker stod det att en inkörning kunde ta upp till ett halvår... Det tog två veckor... men jag vågade inte visa det för pappa utan gick bakom ladan där jag släpat upp en släde och körde för fullt över den frusna åkern... Det frusna gräset och de breda medarna på släden gav precis lagom med friktion för att det inte skulle skena iväg alltför mycket ;)
När jag kört där i en månad kunde jag inte hålla mig längre utan hämtade pappa för att visa honom hur långt vi kommit... Jag kommer ihåg hur hjärtat bultade och jag var skitnervös att han skulle bli arg för att det jag gått för fort fram...
Men det visade sig att han undrat varför det inte hände mer än det gjorde och han blev både glad och förvånad att jag lyckats så bra... Detta var i oktober tror jag och när snön kom på riktigt byggde han en låda till släden så jag kunde köra på vägarna till min kompis som bodde 3 km längre bort med sin ponny... Jag lovar att en timmersläde istort sett tar sig fram överallt... Det handlar bara om hur envis ponnyn är framför :) Vi använde Appis till att dra en del stock i trädgården och det var häftigt att se hur hon kastade sig fram i lokan och tog i, borrade ner sina små hovar i marken och jobbade sig framåt... Hon var fantastisk och hon älskade det. Innan man gav kommando fram stod hon som ett ljus och väntade på att vi skulle lägga stocken tillrätta och fästa den på släden, aldrig att hon skulle försöka sticka eller smita... För henne var belöningen att tjurskalligt kasta sig fram och få ta i... Underbara lilla ponny :)
Den julen var min hemliga önskan en bjällerkrans... ioch med att jag inte sa det till någon så fick jag heller ingen... Men om jag någonsin kör in en häst igen så ska jag banne mig inhandla mig en sådan ;)

Även här hade jag ingen aning om jag gjorde rätt eller hur jag gick tillväga, jag hade bara en klar bild av hur jag ville att det skulle funka... Sa jag stopp var det stopp... Sa jag framåt var det framåt... Det var inget krångel eller mankemang... Det bara funkade... Jag åkte slalomskidor efter henne med ett rep i selen och tömmarna i handen... Det var för jäkla skoj och jag byggde hopp på åkern som jag hoppade med skidorna i... Appis, ja hon bara gjorde det hon skulle... visst ramlade jag och visst fick jag någon gång pulsa hem med slalompjäxor genom snön men de allra flesta gångerna stannade hon och kom tillbaka... vad som gjorde det... Ingen aning, i min värld bara skulle det funka :)

Våren kom, snön smälte, släden blev obrukbar men det fanns inga pengar att köpa en vagn till henne heller. Återigen blev det till att gå med Appis och jag tyckte till slut att det var för jäkla tråkigt... jag var ju van att åka släde... så en dag på väg hem från henne bestämde jag mig för att nej, nu är det dags att rida... sagt och gjort, jag hoppade upp på ryggen och red hem... hahaha... Curt Pate sa att det tog en kvart att rida in en häst... han har fel... det tar 30 sekunder...

MIN häst vare sig bockade eller betedde sig illa... Så här efteråt var det inget konstigt för henne mer än den extra vikten... hon och jag hade ju gjort det mesta tillsammans och hon litade på mig till hundra procent... Om jag satt bakom på en skramlande timmersläde eller på hennes rygg hade ingen betydelse...
Men även här gick jag på någon slags intuition och de första veckorna gick lugnt i skritt och lite trav... Om det var rätt eller fel enligt experterna hade jag ingen aning om, jag lyssnade på min ponny och hon fick bestämma tempot för sin utveckling...
Hon var för den delen aldrig rädd för något eller backade för något hinder på någon av alla de stigar vi villade in på... Det värsta var en stenmur med stenblock som vi trasslat oss in bakom, blocken var väl två tre meter i diameter och jag såg hennes brutna ben framför mig... Men som den envisa lilla stengetsponny hon var hoppade hon vigt upp och tog sig försiktigt över hindret... oskadd... ska väl tilläggas ;) Hahahaha... Jag kom tumlande efter och var mer nervös än Appis...

Vi har nog ridit på varenda liten stig i skogarna runt Bokulla och hon blev väldigt säker på foten... Det spelade inte roll om det var mörkt ute när vi gav oss ut, eller om det regnade, jag hade ett illgult regnställ och bland det bästa jag visste var just att rida rakt ut i skogen mitt i ett sommarregn...

Jag kommer ihåg en gång då vi var ute och red och helt plötsligt stod det en flock med kor på vägen... Jag och Appis tittade på dem och funderade på vad vi skulle göra, jag visste att de hörde hemma på gården på andra sidan skogen och att det nog inte var någon bra idé om de kom ut på vägen hemma hos oss... Brevid vår gård gick nämligen två flockar med ungtjurar.. När jag satt där och fundersamt motade bort dem från vår väg kom en bonde skramlandes på en gammal cykel... Det var hans kor...
Han frågade om jag kunde hjälpa honom att samla ihop dem och få tillbaka dem... Givetvis gjorde jag det, på landet hjälps man åt, det var snälla kor och bonden hade en hink med kossegodsaker med sig... Allt jag och Appis behövde göra var att bilda eftertrupp och övertyga en och annan fru ko om att den bästa vägen var framåt hem med sin bonde, annars riskerade hon bli sen till eftermiddagsfikat...

För Appis var inte några små kossor läskiga... hon delade ju hage med ett gäng tjurar... hahaha... och jäklar anåda de visste att den där rödblaskiga saken både kunde sparkas och bitas om man kom för nära... Kanske inte heller något jag skulle rekommendera idag men då bara funkade allt så...

Jag och mina bröder fick gå på cirkus en gång och givetvis fick Appis iklä sig rollen av cirkushäst samma sekund jag kom hem... Jag lärde henne att med frambenen kliva upp på stenar och snurra runt, hon kunde buga och balansera med alla fyra fötterna på små platta stenar i hagen... Hur jag gjorde? Ingen aning jag visste bara hur jag ville att det skulle bli... Men det är klart en och annan morot försvann från trädgårdslanden ;)

Hos mig fanns det inga lyxartiklar och jag hade inte ens täcken till henne, när hon blev svettig gnodde jag henne torr med halm och sen fick hon en gammal yllefilt med halm under på sig, det fanns inga lyxgrejjer och hon var ingen porslinshäst... jag hade ett träns med en ponnyhackamore för jag ville inte ha bett på henne... Varför? Ingen aning, detta kändes bara rätt... Hade jag snubblat över en sidepull eller en bosal hade det varit det som hon haft...
Återigen hade jag ingen sadel men vid det här laget kändes det heller inte som om jag behövde någon... Jag började bli lite lång och då var det mer bekvämt att rida barbacka. Hon var aldrig halt men ibland när de lagt på nytt vasst grus kunde hon vara lite ömfotad... Det var inte krångligare än att jag då hoppade av och gick. Tror inte ens jag brydde mig om att hålla i henne hon visste ju likaväl som jag vart vi skulle...

Det finns tusen berättelser om Appis och visst åkte jag i backen ibland... Förra sommaren sprang in i en god vän som jag inte träffat på säkert 20 år och han berättade den här för mig... Jag har tyvärr glömt den ;) Tydligen hade jag ridit över till honom och han beslutade sig för att följa med mig hem på sin moppe... Detta var ju livet och skogsvägen som vi tog var totalt otrafikerad och det innebar... RACE!!!

Moppe mot häst... Detta hade vi säkert gjort många gånger före och efter men just den här gången hade det regnat och ute på ett fält där jag brukade rejsa om honom fanns det en vattenpöl... Tydligen hade jag legat som en rem över Appis hals när hon insåg att... shiiiiiit.... det är vatten här.... jag måste kolla så det inte är sankbotten... Hon kastade aldrig av mig utan det var mer sådana här saker som gjorde att jag inte satt kvar... Hon gick i stora naturhagar och där fanns det ett och annat surhål, så hon hade genom erfarenhet lärt sig att om det dyker upp vatten där det inte ska vara... ja, då tar man det JÄKLIGT försiktigt... Ja ni ser nog bilden framför er... Hon la av en slidestop som fått de flesta reininghästar att bli avundsjuka och i en djup fin form nere med huvudet och fokus på STOPP... Jag hade ju ingen costumbuilt reiningsadel och för den delen fanns det inte med i min värld att vi skulle stanna just där och då... Vi skulle vinna kapplöpningen...

Enligt min vän, som nu hysteriskt skrattande flämtande försöker få tillräckligt med luft för att få fram händelsen i detalj, så fortsatte jag i tangentens riktning och gjorde ett magplask á la Anjas sälen rakt ner i vattenpölen. Appis... hon blev inte ens blöt om framtassarna... hahahaha... Tydligen hade jag blivit lite sur och istället för att se det komiska satt jag upp... visade Appis att just denna vattenpölen var safe och red sen hem...dyblöt...

Som sagt tyvärr kommer jag inte ihåg just denna händelse men jag är helt övertygad om att den är sann, det kanske roligaste var att min vän hade började skratta så mycket när det hände att han nästan själv körde omkull med moppen ;)

Jag hade en klasskompis som bodde tre kilometer ifrån mig och hon hade oxå en egen ponny en ståtlig svart New Forest vid namn Tyko... Tyko och Appis blev goda vänner och de delade hage och box när vi sov över hos varandra... Men henne hade jag enormt skoj och jag kommer ihåg några av alla idiotiska ideer vi hade för oss... Baklängesrace... alltså att i full fart sittandes baklänges, barbacka på hästarna rejsa genom skogen... vi byggde terrängbanor och hoppade... Lyckan var när man kom till ett omkullfallet träd i skogen... för det skull ju hoppas :) Vi gjorde långritter från Börstig via Trädet, vi följde det gamla nedlagda tågspåret in till Åsarp och sen hem... här var man tvungen att rida över en inte helt säker tågbro med en hel del hål i... Det var alltid pirrigt men det gick. Ibland red vi in till Åsarp 7 km hemifrån för att köpa glass eller godis och hem igen. Men aldrig någonsin funderade vi på att hästarna inte skulle köpa det vi gjorde eller dit vi skulle... Jag tävlade aldrig på Appis för jag var egentligen för stor och med henne så var det så mycket annat som var skoj... Att bara få vara med sin häst och hon bar mig dit jag ville när jag ville... Hon tog en paus när hon ville och tillsammans var vi ett team...

Detta var en underbar tid och Appis har lärt mig så mycket om hästar och ridning att jag nog aldrig riktigt kommer kunna greppa det ;)
Förresten, hon är beviset för att mina grundstenar om hästeriet håller än idag... Kan en 12-åring göra allt det här med en unghäst bara för att hon vill, ja då behöver man inte sparka, slå och slita... Jag är inte unik på något sätt och det finns många med mig som gjort samma sak i ponnyåldern... Men det är när det kommer prestationsångest och förväntningar som dessa saker försvinner och ersätts av orimliga krav framförallt när pengar blir inblandade...

Till slut kom då ändå dagen då jag var tvungen att sälja henne, jag gick i högstadiet och jag var för stor för att rida henne oxå...
Jag hade tur och sålde Appis till min kusin, där hon bodde i många år och nu fick hon bli en liten tävlingsponny uppe i Nykvarn...
Jag var glad att jag visste att hon skulle få det bra... men återigen var det den värsta dagen i mitt liv, jag grät floder i hemlighet när hon åkte... Det skar i hjärtat att mista sin absolut bästa vän, hon som lyssnade alla de gånger jag var ledsen... som la sin mjuka mule mot min kind och som aldrig någonsin dömde mig om jag gjort något klantigt... Men nu var hon borta...

Jag tror inte hon lever idag... Jag vet att när min kusin sålde henne kom hon till en barnfamilj utanför Falköping och jag hoppas de hade lika stor glädje av henne som jag hade... Hon var trots sin tvivelaktiga bakgrund, sommar eksem och allt annat den bästa ponnyn som jag någonsin kunnat ha som vän...och jag kan ibland önska att alla små hästtjejjor någon gång får uppleva det jag och Appis upplevde tillsammans...

När Appis åkte tog jag en paus i hästeriet... ända tills jag snubblade över en New Forest Dolly, som tränades i Western... detta resulterade i en och annan tävling mot bl a en viss herr Per Larsson ;)

Varför Hackamore, snafflebit, two-rein och bridle, Les förklarar...

Detta korta inlägg riktar sig mer till er som inte är så insatta i Vaquero filosofin hur man utbildar en häst från unghäst till färdig stånghäst... Och till alla er som inte alls håller på med western men undrar vad fasen jag pratar om ibland :)

Då det finns en levande legend som förklarar det här mycket bättre än vad jag gör så lämnar jag ädmjukt över till Les Vogt och hans introduction to two-rein... Jag kan varmt rekommendera er att leta reda på så många klipp ni bara kan och ta till er hans kunskaper och filosofier... Jag har själv aldrig fått förmånen att rida för honom men Per för hans tänk vidare och tack vare honom får jag ta del av det... Men en dag då jäklar ska jag se till att få träffa Mr Vogt in person :)

Se, lyssna och njut...




Ha en bra dag!!!

Yeees nu finns stoppen igen...

Igår blev det ett pass i flispaddocken... Och den visade sig vara perfekt för att fila på stoppen i :) Det är sådär uppskattat att träna stopp inne i ridhuset med för många ryttare... Hehehehe...

Inte för att någon sagt något än men en stallkamrat sa igår att det var så bra att rida samtidigt som mig för det blev så tomt i ridhuset då ;)
Nä, hon sa det med glimten i ögat... Hehehehe

Igår satte jag lite mer press på stoppen, nu vet jag att hon är sjysst i kroppen och hon är ju uppenbarligen stark nog för att börja jobba lite mer... Och det gjorde hon... Underbara lilla ponny, vi fick till några riktig goa stopp där hon satte sig mjukt och djuuuuupt!!! Hon är så sjukt fin i kroppen nu att jag ibland bara står och tittar beundrande på henne ;) svårt att tro att hon för ett år sen var så illa däran att jag vid den här tidpunkten inte kunde rida henne alls...

Men man ska inte älta det förgångna utan tacka för alla erfarenheter och blicka framåt!!!


Ha en underbar dag. Det ska jag!!!

-ofcourse I am using my iPhone for this...

Resumé av mitt hästliv del 3 Börstig...

Så bar det av till Västergötland, Åsarp, Börstig och Bokulla en vacker gammal prästgård med vissa renoveringsbehov... Här skulle jag nu bo tills den dagen jag flyttade hemifrån... Det enda som fanns i närheten var en kobonde... hehehe... Tyvärr så har jag inte en enda bild från den här tiden men jag ska försöka beskriva hästarna lite bättre...

Även om mina föräldrar inte har haft råd att köpa häst till mig har de alltid lyckats hitta andra lösningar och här fick jag möjligheten att rida en B-ponny, korsning Russ/Arab som hette Labbolina... Hon var fantastiskt söt, härligt rödbrun, nätt och med arabens ädla huvud och svanshållning inga tecken men en piggelin... Nu började min ridning på allvar ;) Det fanns ju både sadel och annan utrustning som faktiskt var anpassade för mig och ponnyn. Marie som ägde ponnyn skjutsade runt mig och henne till en hel del tävlingar i sin vita volvo med tranesläpet som hade tälttak... Jag fick börja tävla hoppning ute på Vartoftaortens Lantliga Ryttarförenings hoppbana... Återigen, vilken lycka för en hästtjej, nu gick jag i femman, alltså 1986, Labbolina hade myyycket energi och tyckte väl att det där med att hoppa var överreklamerat och det bästa var när det gick fort ;) I min klass fanns det många hästtjejjor och jag måste erkänna att jag var grymt avundsjuk på alla som fick ha sin egen häst...
Men, jag fick rida iallafall... Jag var med i min första allsvenskahoppning för ponnyer och när vi gick banan fick jag många tips och planen var att jag skulle ta ett stort varv så hon fick galoppa av sig lite innan första hindret... Planen var bra men... Labbo blev så överumplad av hindret när det väl kom så tvärnitade hon och jag flög av mitt i oxern... Fyyy vad jag skämdes, jag var dessutom första startande och jag kommer ihåg alla kommentarer från de andra som frågade hur det gått för den söta B-ponnyn... Kan säga att mina halvhalter som trots allt tragglande inte funkade så bra...

Marie hade en svartskäckig shettis som hette Lilleman och jag fick köra en hel del, jag fick till och med tävla honom ett par gånger i körning... sååå skoj och en underbar liten häst som tog sig fram med vagnen över stock och sten i skogarna
Hon hade en isabellfärgad halvblodsvallack som återigen var det vackraste jag någonsin sett med sin vita man och svans och apelfärgande isabelfärg. Jag fick vid några enstaka tillfällen skritta ut denna drömhäst och även om jag var supernervös att något skulle gå illa njöt jag av varenda sekund. Marie tävlade honom i hoppning och jag fick vara med på många spännande tävlingar med henne...
Labbolina visade sig inte vara någon hopponny men då kom Marie på att hon nog kunde bli en bra galopponny... sagt och gjort en lätt sadel lånades in en svart/gul randig tröja inhandlades och sen var det kval till SM... två av mina klasskompisar var med i kvalet och en av dem hade den tidens snabbaste B-ponny Sputnik... Fanns ingen som slog honom... Men vi kvalade in till SM och som genrep körde Marie upp oss till Strömsholm där jag red ett löp på den vackra Derbybanan... Kom tvåa eller trea där... Efter det var det dags för SM uppe på Täby galopp och jag vill minnas att jag blev trea eller fyra här... Hur som  helst gav detta mersmak för faaart :)
Hennes temperament lugnade sig inte efter galoppen så efter Labbo fick jag chansen att ett tag vara fodervärd på en fantastisk liten vit Welsh som hette Moses... ååååh så söööt han var och så snäll... Med honom tävlade jag lite hoppning och dressyr innan han åkte tillbaka till ägaren... Labbolina, ja hon blev körponny och en riktigt duktig sådan efter att ha blivit betäckt med en fullblodshingst och mamma ledighet... I denna vevan flyttade Marie och mitt hästparadis försvann abrupt... Längtan efter en egen häst växte sig starkare och jag började ett långt sparande av min månadspeng nu...

Tack och lov bestämde sig vår kobondegranne i samma stund att det var dags att ge sig in i hästbranchen och två fjordingunghästar köptes in... Vem som red in dem... jajemen, givetvis gjorde jag det... Att hänga på, sadeltämja eller longera är överskattat utan en koluktande bonde i lantmännens skärmkeps, blå skitig overall och gamla träskor, en gammal armésadel (jag fick iallafall en sadel den här gången) och ett gammalt träns under grimman är allt som behövs... hahaha... att mina föräldrar ens släppte ut mig utanför dörren... Upp på hästryggen och jag kan säga att bonden... han fick jobba... men all heder till honom för han inte släppte taget om sidostycket... grimskaft eller något slags rep att hålla i var helt överflödigt... men jag överlevde... Fjordingen drog iväg snabbare än en avlöning och bonden har aldrig varit så graciös som i detta ögonblick. Hans steglängd var nog tre meter med en ballerinas svävmoment i varje steg...och hans vana att brottas med kor kom väl till pass och han höll i...dock har jag för mig att den första träskon flög av efter ca tio meter och att han behövde nästan en halvtimme på sig innan han kunde prata igen... Han hade tömt hela sin luft reserv på ordet PTROOOO... hahaha... trots att jag var livrädd skrattade jag hysteriskt inom mig, jag insåg det dråpliga i situationen och ännu idag önskar jag att någon filmat hela eländet...
Även om denna metod kanske inte är att rekommendera så efter några akter av bondens tolkning av  svansjöns olika stegkombinationer, självklart på båda hästarna komplett med bonden hängandes i sidostycket över åkern var de mer eller mindre inridna och det gick till och med att rida ut dem... Jösses vilken horsemanship ;)...
Bonden var dock mer än nöjd med min insats och jag hade lyckats öppnat en dörr till hans stall för resten av mitt liv :)
Vilket jag är evigt tacksam för....men skenande fjordingar hade jag för tillfället fått nog av...hehehe... De var inte så trevliga dessa två och måttade ofta med sina hovar efter mig och mina fötter... Jag har verkligen inget emot fjordingar utan tvärtom det är fantastisk trevliga hästar :) Men dessa två Bill och Bull var två riktig oupfostrade tonårslynglar med lite för mycket frihet att bestämma själva...

Efter ett tag insåg bonden att i just fjordingsbusinessen fanns det inte mycket pengar att tjäna så de byttes hastigt ut mot ett par fina travarmärrar... Detta var min lycka... hahaha... det var ett par riktigt fina ston och jag fick givetvis rida så mycket jag ville... Nybergs Mariana (återigen nog den vackraste häst jag någonsin sett, en blank kolsvart dansande häst med lång man och svans, direkt från banan) och den andra hette något med ....Stellar... hon var importerad från USA som fölsto lite raggigare men en lugn och snäll brun travarmärr. Båda stona hade sprungit in en hel del men som sagt jag hade ju förälskat mig i den ystra blanka kolsvarta Mariana...  Så här i efterhand hade nog Stellar varit det kloka valet då hon var lugn och trygg... Men jag har alltid haft en förkärlek för blanka, vackar racerhästar ;) Jag hade fantastiskt skoj tillsammans med Mariana och vi var med om många äventyr i skogarna runt Börstig, många gånger lyckades jag lura med mig min yngre kusin på Stellar och jag tror att detta föranledde till hennes hästintresse... Givetvis alltid barbacka och i full trav framåt, den gamla armesadeln fanns men den var tung och otymplig för en 11-åring att få upp på ett stort varmblod :) Men omskolade... nej, nej det var de inte... Men travare är ju hanterade och miljötränade hästar så att få upp en liten 11-åring på ryggen bekom dem inte ett smack... De var mest glada att få springa av sig lite... hahahaha... Oj, jag fick mig några resor i skogarna när Mariana mindes sig tillbaka till Solvalla och gjorde upp om slutstriden... Har man inte ridit en travare i full bantrav, har man aldrig ridit... Helst ska detta ske på en skogsstig över stock och sten :) Att stoppa en sån är som att stoppa ett flygplan med ett kastspö...

Jag lärde mig återigen att ju hårdare du höll i tygeln och drog... desto fortare gick det. Det bästa var helt enkelt att låta henne få ett par hundra meter i full karriär och sen börja Whoa och plocka försiktigt i tyglarna... Ett klassiskt PTROOOO... hehehe...japp... En dag kom bonden ner till stallet... han tyckte nog att det var dags att visa var skåpet skulle stå och inte hålla på att flänga runt så som vi gjorde... Sagt och gjort, Mariana sadlades upp med sadel och bonden ledde bestämt ut henne på det åkern/fält som fanns utanför stallet... Han satt upp och började skritta... efter en stund skulle han trava och nu slog Marianas tävlingsinstikter till...hon sin satte iväg för att vinna senaste V75 loppet... Till saken hör att bondens hästvana och framförallt ridvana sträckte sig till de av mig mycket professionellt inridna fjordingarna och jag hyser dock viss beundran för hans mod eller kanske var det dumdristighet... Mariana la in 4:ans växel, breddade ut bakbenen, körde upp huvudet och började öka farten... Bonden, som med erfarenheten från fjordingarna, där han ju fick stopp på dem med sitt PTROOO... la in ett högljutt och bestämt Ptrooo, samtidigt som han bestämt kortade upp tyglarna... Nu skulle han ju visa flicksnärtan hur det skulle gå till... HAHAHAHA...

Mariana klippte med öronen och sen växlade upp till 5:an... Tack och lov var det ett stort fält som var format mer eller mindre som en oval... Mariana gick in på ytterspåret men höll sig ändå på sin banan... Jag såg bondens keps flyga av och hans hår stod rakt ut bakåt... träskorna väl inkörda i stigbyglarna och svetten lackade i hans panna... För varje gång han drog i tyglarna och hysteriskt skrek PTROOO... ökade hon lite till...
Jag försökte ropa åt honom att säga Whoa och släppa lite på tyglarna efter men i hans dödsångestpanik så hörde och såg han inget annat än en svart hals framför sig med lång man som piskade i ansiktet... Varv efter varv...
Mariana var dock en klok häst och efter några varv runt ängen tyckte hon att loppet var vunnet och saktade in av sig själv... Nöjt frustande och flåsande...
Bonden... japp, han började använda hjälm och stövlar efter detta :) Tror nog han fick sig en tankeställare om tävlingstravare var så lämpliga ridhästar till oss ungar om vi skulle få fortsätta rida dem...
Tack och lov för mig blev detta inte mer än en tanke men han drog sig länge för att sitta upp på Mariana igen... Han omnämde aldrig händelsen men som sagt hindrade inte mig från att rida heller... Vi hade ingått en tyst överenskommelse att han inte frågade hur det gick och jag berättade inte om våra vilda färder genom skogarna ;)

Men denna upplevelse resulterade att en vacker dag anlände ett mörkbrunt litet Shettissto vid namn Smulan till gården... Givetvis inte inriden...
Sonen i huset, Tobbe och jag tog oss an uppgiften att rida och köra in henne... även här handlade det mer och att sitta upp och hoppas på det bästa men hon var en snäll liten häst och efter ett par bocknings rundor accepterade hon att jag red... Tobbe hade det lite värre och jag vet att hon gärna trampade honom på foten med flit eller helt sonika kastade av honom när hon fått nog... Många gånger i skogen då jag red Mariana och Tobbe red Smulan kunde man höra ett förskräckt tjut... SMUUUUULAN, en duns och sen såg man en shettis trava förbi till närmsta gräsplätt... Till Tobbes försvar ska sägas att hon var den första häst han ridit och han övade upp en fenomenal fallteknik... I slutet så blev han en jäkel på att sitta kvar... för givetvis fanns ingen lyx som sadel till henne heller... Men hon blev även inkörd och det var i grund och botten en väldigt trevlig liten märr som året efter fick ett stoföl som döptes till Ronja, hon måste varit det mest miljötränade föl någonsin för hon fick vackert följa med oss på alla våra äventyr...

När travarna betäckts och sen fick sina föl var väl den eran lite förbi... Fölen var för värdefulla för att hänga med ut i skogarna på äventyr och även om jag då och då red stona i deras hage blev det inte riktigt samma sak... Några av fölisarna blev dessutom ganska duktiga och sprang in en del pengar...

Bonden som av någon outgrundlig anledning inte var helt nöjd över att inte kunna rida och innerst inne hade han nog en längtan att ha en "redig" arbetshät för vips en dag så flyttade en vacker, ljus, kurvig nordisk fuxdam vid namn Belinda in på gården... Givetvis så anmälde jag mig som frivillig Kamikaze pilot och vi utforskade skogarna runt Börstig väldigt ingående... Ibland till Belindas fördel och ibland till min... kommer ihåg en ridtur när jag givetvis var tvungen att galoppera över ett fält och hon givetvis skickade av mig... jag var så jäkla rädd att hon skulle springa hem att jag lyckades föra en kullerbytta i luften, landa på fötterna och sprang som en 100-meters löpare för att genskjuta henne... Jag hade ingen aning om termer som Horsemanship, repvevar kurser eller vilken jäkla position som triggade vad... Om hur man skulle vifta med vilken arm i vilken riktning och hur det skulle påverka vart hon sprang... Jag visste bara att om hon kom förbi mig ut på skogsvägen och sprang hem utan mig på kunde jag säga adjö till all ridning i framtiden... Den skräcken räckte och jag inte tänkte tillåta att detta hände... ALLS...
Jag har många gånger tänkt på den situationen, hur en liten 11-åring kunde få stopp på en 800 kg nordis genom att "cutta" henne och få henne att ge efter... Men i min värld fanns inte alternativet att hon skulle springa hem utan mig...
Jag red hem... och har aldrig berättat detta för mina föräldrar... hehehe... men nu vet ni ;)

Belinda lärde mig vad övertygelse är och vi hade många diskussioner om vart och hur vi skulle gå... Givetvis hade jag ingen sadel till henne så det var mina 35-40 kg mot hennes 800... Men det gick och jag gav mig aldrig...även om jag gråtfärdig ibland fick sitta av och leda förbi henne där hon tjurade för mycket... I

Jag tror att trots lite "living on the edge" så lärde dessa mer eller mindre galna hästar mig att man måste ha en plan för att det funkar och aldrig tro att det inte går... hehehe...

Dessutom lärde jag mig att rida smart... som sagt en spinkig 11-åring på stora varmblod och bruksnordisar har ingenting att säga till om när det gäller muskelkraft och att då börja slita, slå och härja med dem hade garanterat slutat i många fler avramlingar som förmodligen varit betydligt farligare... Jag lärde mig att få dessa ganska så bestämda damer att göra som jag ville genom att låta dem tro att min idé var egentligen deras och att jag bara följde med ;)
Den grundfilosofin har jag burit med mig i hela livet och jag tror att min vilja att göra saker och inställningen att de bara ska funka många gånger har hjälpt till att förverkliga just det :)

Någonstans tror jag ändå att mina föräldrar insåg att det var dags för mig att äntligen få min högsta dröm uppfylld och en dag kom pappa hem och sa att jag nu hade sparat tillräckligt med pengar och att det fanns en gubbe med en treårig welshhingst till salu...

Jag blev givetvis eld och lågor och bilfärden hade väl aldrig känts så lång...

Ruban tränar inför Chappen med att cutta kråkor...

Hyyyyyysteriskt!!!

Satte klockan på ringning och gick upp 8 innan anmälningarna öppnades, insåg att jag var tvungen att registrera mig och Ruby... Tack och lov har jag lite datavana så det gick smärtfritt... Exakt kl 00.00 var jag inne och anmälde, insåg att jag inte hittade två reiningklasser men det fanns 24 platser kvar när jag gick in... 00.03 var jag klar men då var alla reining platserna slut och jag blev reserv... VAAAA???

Nåja jag har iallafall anmält till lite fler klasser än jag hade tänkt från början och jag har en liten plan men tills dess så är det två klasser som är spikaden...

6 SRCHA Rookie Limited Mönster 1

11a ~RHC Reining Open kval Mönster 6 (Western Branch deltävling 2)
11b ~RHC Reining Non Pro kval Mönster 6 (Western Branch deltävling 2)

33 ~SRCHA Non Pro Limited Mönster 4 (Western Branch deltävling 2)

Med reservation för vilken om någon reining jag rider ;)

Igår när jag kom till stallet så mötte jag en av personalen, Jennie... Hon berättade att Ruby hade underhållit henne i söndags då hon red på banan...

Shit, tänkte jag nu har hon sprungit sönder sig igen...

Ja, sa hon, hon såg så rolig ut stod och hoppade fram och tillbaka med frambenen... nästan som en hund som leker...
Sen såg jag att det satt en kråka framför henne som hoppade fram och tillbaka... och det var den hon följde efter...

Hahahaha... Underbara häst!!!  Sen berättade Jennie att kråkan hade hoppat ut ur hagen och att Ruby i ren frustration hade slängt sig ner och rullat :)
Får hoppas att hon inte gör det till en vana att rulla sig efter att ha cuttat ;)

Jennie var nog lite faschinerad över hennes beteende och jag förklarade att det är just det som är vallinstikten hos Quartrarna och att det är så de gör när vi vallar :)

Det är bara att inse att hennes Cowsense är TopNotch och att jag nästan gång vackert ska hålla mig i hornet och ge fasen i att störa henne :)

Ha en underbar dag därute!!!

Resumé av mitt hästliv del 2, Farsta Ridskola, Enskede Ridsällskap och ridläger med Prinsen...

Mockasin en söt liten ponny

Okej är ni redo för del 2???

Det var en onsdag och pappa skjutsade mig till anrika Farsta ridskola som var i Alvar Lamprecht regi för min första ridlektion... Jag kommer fortfarande ihåg att jag fick Mockasin att rida en brun, snäll ponny som INTE ville slänga av mig... Vilken lycka!!! Här spenderade jag 3 lyckliga år och detta la grunden till den mer skolade ridningen hos mig... Helt plötsligt lärde jag mig  hästens kroppsdelar, sadel och tränsdelar... Hur man kratsar hovar, hur man ryktar rätt, att sadla och att vända en häst utan att den smet ut i stallgången. Ridvägar och jag introducerades för HALVHALTEN :) Denna har ju sedan dess haft stor betydelse i mitt liv...

Jag kommer ihåg att det var ibland två ponnys som delade samma box och ibland kunde den ena vara snäll medans den andra nöp en i ryggen... hehehe..

Jag har hittat en hel del bilder på hästarna från bland annat Farsta Ridskola och Enskederidsällskap... Jag har helt ärligt stulit dem där och tänker skriva lite om varje häst som jag kommer ihåg...

Eldflamma, ett gråspräckligt russto född 1966 e:Prick, Klippman. C-ponny. Hon var en av mina favoriter och jag och en gruppkamrat slogs om henne... Tyvärr var hennes mamma ledare för gruppen och på något underligt sätt fick alltid hennes dotter välja häst innan mig... Min vana trogen lackade jag till slut ur och skällde ut henne för detta, inför hela gruppen med föräldrar... Efter det blev turordningen rättvis och jag fick vara först på listan ibland oxå... På ren pin kiv valde jag Eldflamma när jag var före hennes dotter bara för att... Men hon var helt underbar, mjuk och pigg... På en terminsavslutning skulle vi få testa att rida i Jockeyläder och sen var det ut på spåret. Flamman snubblade till och drog ner huvudet varpå jag studsade framlänges nerför mankammen och platt fall i backen... Jag tappade luften och helt ärligt trodde jag att jag skulle dö... Men hysterins klimax var när jag hörde mammas dödstjut uppe från läktaren och hur hon nästan hoppade ner i ridhuset från tre meters höjd... hehehe... Fantastiska ridläraren Cina var lugnet själv och höll lugnt upp armarna över huvudet på mig tills låsningen släppte och jag kunde andas igen... Till mammas förtret hulkade jag en stund, torkade tårarna och satt upp igen... Ännu en gång så var jag så sjukt rädd att jag inte skulle få fortsätta rida och då var ju den här gången min sista chans att få just rida :) Mamma, du ska nog inte läsa nästa del om min ridkarriär nere i Bokulla skogarna...

Don Pepe, en liten welshkorsning och en drömponny, alltid snäll och piggelin. På honom lärde jag mig hoppa och han var den jag red min första "inofficiella" tävling på... Givetvis lyckades jag erövra diplomet :)



 

Mardröm

Mannagryn

Mannagryn och Mardröm, Japp som namnet anger var det två små sagoponnys som delade box... Hade man den ena så nöp den andra en i ryggen... Tror faktiskt att det var Mannagryn som var värst... Hon hade även en ständigt pågående strid med en annan ponny Ditte och man fick alltid rida på var ände av ridhuset, annars flög de på varandra...

Ditte

Ditte (som man ofta fick rida barbacka och mer eller mindre alltid åkte av) ett litet mörkbrunt russ men en räv bakom varje öra, varför man var tvungen att rida barbacka så ofta kommer jag inte ihåg men envis som jag var tvingade jag mig själv att välja henne tills dess att jag suttit kvar utan att ramlat av en hel lektion....
Kolla bilden... Exakt en sån hjälm hade jag och ni ser ju vilken fantastisk passform och framför allt vilken smidig hjälm det var... Hahaha... den var så tung att min först Whiplash fick jag nog av den... Lyckan visste inga gränser när jag äntligen en dag växte ur den och jag och mamma åkte in till Hästbiten inne i Stockholm och jag äntligen fick min normala hjälm som både passade och var bekväm... Jag kommer fortfarande ihåg att den till och med doftade gott när den var ny ;) Fick om jag inte missminner mig mitt första egna ridspö då... LYYYYCKA!!!

Röding

Red Roan eller Röding, en fin skimmel med mycket krut i... kanske lite för mycket häst för mig just då men envis som jag är skulle jag rida honom... det slutade som vanligt i total katastrof och han stegrade sig och sen bockade av mig... innan jag ens hunnit ut på spåret... Men jag gav mig inte och efter några gånger blev han en av mina favorithästar...




 Lechar eller Leffe, min första Bosse kopia... En rosa häst som var ett riktig as att sköta om och han bet dig så fort han kom åt men var grym att rida, så mjuk och välriden... men som sagt gick man därifrån med bara ett bett så var det en bra dag :)


Det fanns massor med fler hästar som förtjänar ett omnämnande men det är dessa som framförallt etsat sig fast i minnet hos mig... Men några snabba hinner vi med...

Lilla Grå...

Mannagryn, Primica (passgångare) och Don PePe på sommarbete.

Pinna På

Primica...

Visst lät ridhuset som en kakafoni av smackande varje gång vi skulle trava och visst visste hästarna exakt var och vad de skulle göra när min ridlärare Cina ropade ut kommandona men jag älskade varenda liten sekund av det...

Sommaren då jag var 9 hade mamma fixat världens bästa överraskning, jag skulle få åka på ridläger... I Norrtälje... Jag var lyckligast i hela världen och bilresan dit bestod nog av en och annan... Är vi framme snart?

Väl på plats var jag typ först... hade tjatat på mamma sen soluppgången att vi nog måste åka nu... Men det gav mig en chans att få gå och se hästarna innan alla andra kom dit och det blev kärlek vid första ögonkastet på en stoooor fux herre vid namn Prinsen... Jag hade bestämt mig... Han skulle jag ha!!!
Självklart fick jag inte honom på provridningen men jag bet ihop red så bra som jag bara kunde lyckades på så sätt få Prinsen som min ridskolehäst... hehehe... inte envis alls... Han var så stor att jag fick stå på tå och fösa upp sadeln... Att sitta upp gick inte utan någon slags förhöjning och jag såg väl ut som en fluglort på hans rygg... Att kratsa hans hovarna var en styrkedemonstration av en 9-åring... Men inget hade fått mig att byta häst... Dessutom var han en av de mest svårfångade hästarna och det var nog en av anledningarna till att han egentligen inte skulle varit med på ridlägret... Men jag knotade inte utan gick ut tidigare och med havrehink lyckades jag få tag på honom... Det är fortfarande det absolut bästa tricket mot svårfångade hästar... MAAT och Godis... Inte ens när han satte sin jättehov och trampade mig på foten sviktade min förälskelse en sekund... vad var väl en blå fot när man fick rida och ta hand om världens vackraste häst...
Jag njöt av varje sekund men sista dagen innan uppvisningen så åkte jag av och ganska rejält dessutom... Det beslutades att jag inte skulle vara med utan bara skritta runt lite... Tror detta var min första hjärnskakning... Hur som helst var detta ytterligare ett i raden av hästavsked och jag grät i vanlig ordning hela vägen hem...

En dag i slutet av 4:an kom pappa hem och sa att vi återigen skulle flytta... Till Västergötland och Börstig...  Återigen fick jag säga adjö till vänner och "mina" hästar men den här gången fick han lova att jag skulle få en egen häst så småningom...

Men det skulle dröja ännu ett tag...

Resumé av mitt hästliv del 1...

Jag och pappa på Skansen... typ längesen ;)

När jag började skriva här i bloggen utgick jag ifrån perspektivet att mottagaren faktiskt kände mig och visste hur hästgalen jag varit i hela mitt liv...
Men, min läsarskara har växt så otroligt mycket på undertiden att det kan är dags att göra en liten historisk resumé som kanske förklarar varför jag tycker och tänker som jag gör ibland... hehehe... om ni orkar läsa... Jag kommer lägga upp bilder där jag hittar dem, tack och lov var min far en ganska flitig fotograf och min tidiga barndom är faktiskt förvånadsvärt väldokumenterad...

Jag väljer att dela upp den i ett gäng inlägg då jag insåg sent igår kväll att jag helt enkelt inte får plats med allt i ett... Nu sitter jag bussen till jobbet men jag kan meddela att jag tills nu är på del 4... har här hunnit bli 12 år gammal och äntligen fått min första häst :) Så som sagt... här är mitt hästliv och det som gjort mig till den jag är idag :)

Nåja, hur som helst så har jag sedan jag var en halvmeter hög letat och älskat hästar, detta kommer dock jag inte ihåg men min farmor och farfar har berättat att redan när jag var ett par år satt jag i bilen och pekade och tjoade så fort jag såg en häst... Det var ett av de första orden jag lärde mig... Totto... Märkligt det där hur det verkar finnas i generna ;) Det har aldrig varit en självklarhet med hästarna i mitt liv, tvärtom, ingen i min familj har haft någon relation till dem som ens liknar den jag har...Men min farfar släktforskade en hel del under sitt liv och han kom tillbaka till en hel del Kosaklinjer ute på den Ryska tundran... och ja, det är väl de generna som hoppat några generationen och koncentrerat sig till mig och en av mina kusiner på pappas sida och en kusin på mammas sida... Vi är de enda tre som visat något som helst hästintresse ;) Dock ärvde min far ett stort mått av deras Nomadgener...

Höjden av lycka, westernsadeln :)

En av mina första ridturer var på skansen, vi bodde under mina första år på Kungsholmen och min pappa var ofta där med mig... Tror nog att det var ett obligatoriskt inslag i dessa besök där...Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att stå i kön till ponnyridningen... när jag försökte lista ut vilken häst jag skulle få rida och hur den såg ut... Jag kommer ihåg att jag till och med stod över en ponny ibland för att får rida en speciellt fin och med westernsadel... Jag frågade alltid vad de hette, vad de åt, vad de bodde, vem som tog hand om dem och pappa hade nog svårt att slita mig från dem när rundan var slut ;) Men just den där känslan att... snart... snart så får jag rida... den är fortfarande magisk och jag minns det som om det vore igår...
Givetvis ingick även den obligatoriska ridstunden på "jättedalahästen" :)

Fina nordisen Brunte som snällt bar mig...

Sen träffade han min styvmor och Nomadgenerna gjorde sig tillkänna ;) Vi började flytta runt... Först ut var faktiskt Bleking, någonstans... När jag var runt tre tror jag, vi bodde i ett litet rött hus ute på landet... Grannen som hette Pär hade en arbetshäst som hette Brunte... jag tjatade givetvis till mig att få rida på denna fina pålle och jag kommer ihåg att trots att han var så bred över ryggen att jag nästan inte kunde sitta skulle jag aldrig fått för mig att klaga över det ;) Tack och lov hade jag lokselen att hålla mig fast i... Jag minns ännu doften av honom och hur hans mule kittlades när han tog äpplena ur min hand. Han användes som arbetshäst och någon gång fick jag hjälpa Pär bakom plogen och tusan vilket drag det var i honom :) Fast oftast fick jag rida hem honom till Pär när de var klara för dagen... Det var ren och skär lycka!!!

Bruntes husse Pär.

Efter ett tag så flyttade vi härifrån till  Belganet... Efter en semestervistelse som tursistattraktion i Nottastugan... Bilder och den berättelsen får vara till ett eget inlägg... Här fanns det ett kollektiv och i tidens anda var det så här man skulle leva... För ett barn var det en dröm... katter, höns, getter, får och till min stora lycka två åsnor... Ett gråttsto som hette Mamma Mia och hennes bruna fölsto Lilla Kry. Här fanns även en jämnårig kille vid namn Albert och för första gången i mitt liv blev jag varse om könsrollerna...
När vi ibland fick rida på Mamma Mia så skulle han alltid sitta längst fram... För han var ju riddaren... åååååh vad detta grämde mig... ;) Jag kommer ihåg skadeglädjen jag kände när han ibland åkte av och jag satt kvar... Minsann var livet rättvist ibland och kastade av herruppblåstriddare... rakt ner i backen... Turerna på åsnan var inte så många då hon som resten av kollektivet arbetade för sin föda. Det odlades en hel del ekologiska grönsaker och bland annat hade kollektivet en kronärtskocks odling en bit iväg och Mamma Mia användes för att forsla dessa från odlingen till kollektivet... Hon var envis denna dam och jag kommer ihåg hur ett par av männen kom hem, något frustrerade över att hon vid hemgång bestämt sig för att inte gå en meter till... hehehe... hon bestämde sig för att stå still... på en bro... Trots säkert bestämda övertalningsförsök fick de två herrarna vackert vänta tills hon bestämde sig för att det var dags att gå hem... tror det var ca 3 timmar...

I närheten av kollektivet fanns en folkhögskola/kollektiv och här fanns det en häst... Givetvis var jag där och frågade om jag fick rida... Det var min första kontakt med ett Engelskt fullblod... En ståtlig grå herre som jag inte kommer ihåg namnet på men mannen som ägde honom berättade att när jag red och ville sakta av skulle jag släppa efter på tyglarna, hästen hade gått löp och ju mer man kortade upp tyglarna desto mer laddade han för upploppet... Det var i vilket fall som helst magiskt att får rida denna häst i galopp, själv genom allén som ledde upp till skolan... Hjälm och säkerhetsväst var det aldrig snack om och helt ärligt vet jag inte hur sjutton jag klarat mig utan att skada mig mer ;) Men denna tanke har alltid funnits kvar i mitt tänk... Släpp efter på tygeln om du vill sakta av... Tänk hur väl det stämmer in idag... Whoa... lång tygel och stopp...

En dag skulle hela kollektivet bege sig till marknaden för att sälja grönsakerna (ekologiska men sånt trams fanns det inte termer till då) och givetvis spändes Mamma Mia för vagnen och tält och grönsaker lastades på... Lilla Kry sprang bredvid... Jag tror hon var runt ett och ett halvt år, vi människor, ja vi gick... Mitt under färden kom någon på att det började bli dags för Lilla Kry att bli inriden... Inget jag skulle rekommendera idag men så var det på den tiden... Givetvis kom någon på att jag vore den perfekta ryttaren som kunde vänja henne vid tyngd på ryggen... Sagt och gjort, hon leddes fram i grimma och jag sattes upp på ryggen... Jag kan säga att jag inte kom så många meter innan jag åkte av... Tack och lov insåg de att det nog var lite för tidigt för dessa bravader och att det kanske inte var den mest brilljanta idén att genomföra detta på en vägkant, på väg till en marknad... Något blåslagen fick jag iallafall åka sista biten i vagnen...

Detta kan väl sammanfatta starten på min ofrivilligt återkommande Broncoryttar karriär...

På marknaden hittade jag en bonde som hade en fuxshettis till salu... hon hette Blomman... och kostade 500 kr... Jag visste inte på vilket ben jag skulle stå på när denna fantastiska möjlighet uppenbarade sig... Givetvis sprang jag till pappa med bultande hjärta och så fort mina ben bar och bad, ömsom gråtande, ömsom övertalande att han skulle ge mig pengarna som jag behövde för min egna häst... Ingen dum åsna som kastade av mig, ingen Albert som skulle få rida framför mig utan MIN egna häst... Det fanns inga 500kr men pappa lovade att om jag samlade ihop pengarna så fick jag köpa henne... Jag lyckades samla ihop 7 kr och bonden vägrade pruta så mycket... Jag grät på vägen hem i vagnen och jag kommer fortfarande ihåg henne med den ljusa manen och runda magen...

I slutet av 1979 innan jag skulle fylla fem år bestämde min pappa sig för att han och jag skulle ut och lifta i Europa... Min mamma var redan ute och luffade runt med ett gäng och planen var att mötas upp i Portugal. På 1500 kr kom vi till Spanien innan det var dags att vända hemåt... Denna resan skulle kunna bli en hel bok i sig själv då vi råkade ut för bland annat griniga tyska gränsvakter och snälla långtradarchaufförer, men en händelse hade just med hästar att göra...
Vi var i Österrike runt nyår och givetvis snokade jag rätt på om var den någon som kände någon som hade hästar...

Japp, det slutade med en skumpig tur till ett stall ute på landet och en planerad uteritt... Pappa gjorde sitt bästa för att försäkra sig om att min häst var lugn och trygg... jovisst sa de andra... Det tog inte mer än tre meter innan den skickade av mig, jag slog mig ganska mycket och vägrade sitta upp igen. De andra red iväg och pappa och jag stannade kvar i stallet, jag kommer ihåg att han var ganska förbannad och helt ärligt tror jag knappt att hästen var inriden... Men de tänkte att jag vägde så lite att den inte borde bry sig om mig på ryggen... håhåjaja...

När vi kom hem från liftningen så hade nog min styvmor fått nog av det spartanska och ganska udda liv som man lever i ett kollektiv... och jag tror hon påverkade min pappa så att vi flyttade därifrån och tillbaka till Stockholm... Det sista jag kommer ihåg var att jag tjatade till mig att få säga hejdå till åsnorna varpå åsnehingsten som var på betäckningsbesök bet mig i handen... hahaha... hittintills hade jag haft en del tuffa möten med hästarna och deras släktningar... Men inte minskade det min passion för dem...

Vi bodde nog i Stockholm några månader innan nomad/gröna vågen generna slog till igen och vi flyttade till Västergötland igen, nu var jag fem, till ett ställe mellan Töreboda och Mariestad som hette Blåport... Här fanns det inga hästar... men en jäkla massa huggormar... Man fick lära sig att hoppa över dem på stigarna... Men en bit bort fanns en familj som faktiskt hade några hästar, mamman i familjen hette Ulla-Britt och hon hade två döttrar, Petra och Malin... Jag tror de hade tre hästar men jag kommer ihåg två av dem. Ulla-Britts fina skimmel Klöverpojken, han var nog den största och vackraste häst jag någonsin sett... och Malins shettis Monke. Här var jag i himlen och jag fick många gånger rida Monke och ibland sitta på Klöverpojken oxå. En ridtur som etsat sig fast är en av de första. På den tiden handlade det inte så mycket om att kunna och trimma utan ut i skogen och ha skoj... Jag fick helt enkelt hänga på och till min stora lycka fick jag rida Monke helt själv... Petra hade nog banne mig en egen häst och långt inne får jag för mig att det var ett brunt fullblodssto... Malin red Klöverpojken... Hur som helst ut i skogen bar det och vi kom till ett dike... Tjejjerna hoppade över men jag hade aldrig hoppat förut så jag blev lite tveksam... Jag kommer ihåg hur de ropade att jag skulle hänga på men min tvekan gjorde att Monke stannade och sen hoppade jämfota över... Givetvis ramlade jag av... fast jag kommer ihåg hur rädd jag blev, var rädslan att jag inte skulle få rida mer större så jag bet ihop och satt upp igen... Ulla-Britt, Petra och Malin väckte för alltid en ny längtan och kärlek hos mig... David Bowie och att få rida själv...på hästar som inte bara kastade av mig... hehehe... Jag ville lära mig mer!!!
Jag inser just att en av mina största drivkrafter har nog varit just rädslan att jag inte skulle få fortsätta hålla på med hästar...

En dag, när jag var sju år, kom pappa hem med en risig gammal opel och berättade att vi skulle flytta tillbaka till Stockholm och Bagaremossen... Jag kommer ihåg att det sista vi gjorde var att köra upp till Ulla-Britt och hennes döttrar och jag fick säga hejdå till hästarna och dem... Det var sorgligt och jag grät en bit på vägen över att jag aldrig skulle få se Monke och Klöverpojken igen...

Väl uppe i Bagarmossen fanns helt nya möjligheter och en av dem var RIDSKOLA!!! Jag fick börja där men först så skulle jag få min första egna ridhjälm... Det var den där nybörjarhjälmen som ser ut som ett bowlingklot som någon borrat ett hål i för att huvudet inte skulle få plats... Den pressade ihop hela ansiktet och man såg ut som en förväxt guppy, inte ett jäkla skit hörde man i den, men den var min och den var ny och jag älskade den över allt annat... Jag hade fått ett par urväxta ridbyxor av Malin och min styvmor hade fixat ett par bättre begagnade gummiridstövlar till mig... Jag var i himlen!!!

Mina äventyr på ridskolan får ni läsa om i nästa inlägg...

Ha en underbar dag, det ska jag...

Ridskola, halvblod, fiberunderlag, Ruby, lycka och förbannade bakgjordar...

Vilken dag ;) Jag har fått vara ridskoleelev igen och fått rida en 21 årig halvblodsdam vid namn Duchesse :) Detta gjordes på Olofströms ridskola och på det omtalade fiberunderlaget de har där...

Duchesse :)

Vad kan då sägas om denna upplevelse... Hmmm... trots att Duchesse efter det sedvanliga stoförfarandet med blanketter, pennor, revisioner och inbokat möte med managern visade sig vara en trevlig dam i sina bästa år... hehehe... jag fick dock slita lite för förtroendet ;)
Ridläraren tittade en stund och sa sen: Jo du har nog ridit lite för hon är inte den lättaste hästen att få lösgjord... hehehehe... jodå, svarade jag, jag har nog ridit ett par gånger innan...

Lite flås fick jag allt upp efter den halvtimmen på damen... Appropå underlaget så ser det trevligt ut, det är ljust och fräscht men som sagt, STRÄÄÄÄÄÄVT... Hade inte ridit Ruban på det och framförallt tycker jag att efter hennes beskrivning verkade det väldans komplicerat att sköta... mycket vattnande och harvande... Men som hon sa, det var hoppryttarna som krävt detta underlag och det är hopptävlingarna som drar in pengar så givetvis måste man ta det i beaktande som affärsverksamhet... Men hon höll även med om att man inte än kan se vilken påverkan det har då hoppryttarna förmodligen inte rider på detta dyra underlag jämt och det kommer visa sig på de hästar som går på det dagligen... Ja, jag kan bara hålla med och hoppas att denna nya trend kommer visas vara just så farlig som jag tror den är och att man går tillbaka till vanlig botten... Så att alla kan rida...

Olofströms ridanläggning var superfin, två stora ridhus och två stora stallar med sådana där boxar med guldknoppar högst upp :)  Och på det hela taget var det skoj att se anläggningen och få möjlighet att på betald arbetstid få rida denna faktiskt väldigt trevliga dam... Kom på mig själv men att fundera på hur lång tid det skulle ta att få henne att säga ja, Ja, JA till arbete igen...

Men jag insåg även återigen hur underbara Quartrarna är och vilken enorm skillnad det är på gångarterna och hur bekväma våra ponnies är och hur underbara westernsadlarna är... I löööööööv :)

Dock rekomenderas inte att hoppa med westernsadel då den har en förmåga att slå en i baken i varje språng ;) Men det är kanske för att jag var van vid min underbara Appaloosa Paris D hoppsadel... det var med sorg och glädje jag gjorde av mig med den... Den bor nu på Ekelund och ligger på en superfin hopphäst som heter Kollibri... så den har fortfarande sin plats i rampljuset, hos mig hade den kanske dammats av tre gånger om året så den var värd ett bättre öde än så...

Konstigt det där att vissa saker fäster man sig så enormt vid att de nästan blir levande... Jag vet att jag aldrig kommer göra mig av med Rubys första träns... även om det förmodligen inte heller kommer användas på någon annan häst... Det kommer nog bara få hänga som en vacker prydnad den dagen jag får min Walkin/Saloon closet ;)

Igår kväll så blev det ett pass på ponnyn och maktkampen häromdagen har gett resultat..
Hon var "broke" från början och stressade inte ett dugg... Skööönt, dock känner jag att jag inte kan vara så exakt med hjälperna som jag skulle vilja för det sitter en förbannad bakgjord ivägen :(
Till slut ruttnade jag ur totalt, hoppade av och slet bort den... Ååååååh vilken befrielse!!! Både jag och Ruby förstod varande och lugn och ro infann sig i ridningen....

Jag vet att jag måste ha den i Cowhorse och att jag måste lära mig att ha den där men just nu är vi i inlärningsfas och jag tänker ha den av ett tag för att kunna vara så exakt som Ruban vill och få sätta knapparna där de ska vara... Sen tror jag inte det spelar någon roll om den hänger där när vi är klara för då är mer benets placering nyckeln för vad jag vill... Man kanske kan knyta den i svansen... så den inte åker fram och är ivägen ;)

Här märker jag att jag inte är en Native Cowgirl utan en Crossover... massa skit som hänger ivägen när jag ska kommunicera med min ponny... hehehe... Nope jag är inte så hardcore som jag utger mig för att vara ;)
I den klassiska ridningen har man all skit i framändan av hästen och då stör det inte skänklarna :) Har inte förrän igår insett att det var ganska praktiskt... hehehe... och sen av allt skrot man hänger på därframme så får man en naturligt låg hållning :)

Nä skämt åsida det ena utesluter inte det andra och just nu har jag en liiiiten issue med bakgjorden ;) Men i koarbetet så vill jag inte vara utan den...

Nä mina vänner nu är det dags att ta en slurk Rosé och inbjuda helgen och framtiden ;)

Ha en underbar kväll därute... Det har jag!!!

Från unghäst till slyngel...

Det var en klok man som en gång sa att när man har tonårsdöttrar så går man från att vara pappa till att vara pucko på mindre än en minut... hehehe... Det ligger mycket i detta och inte minst känner jag igen mig från min ungdom ;) Dessutom blir jag påmind varje dag om detta fenomen på jobbet kidsen bara kollar på en och med förbryllad min säger... Ursäkta... eller min favorit.. Orka... då jag påpekar att det inte är jag som måste göra jobbet eller att det är jag som kommer få kassa betyg om man skiter i skolan... hehehe...

Men... det var inte detta som föranledde mitt inlägg idag... Det är min underbara lilla ponny...

Igår gick hon från att vara den där lilla mjuka, söta, något oroliga unghästen till att bli en slyngelhäst...
Och banne mig det tog inte ens en minut :)

Jag som gång efter gång skrutit om hur snäll hon är och hur hon alltid försöker göra sitt bästa... hahahaha... snacka om att blivit förd bakom ljuset...

Hur som helst, jag sadlade upp och gjorde mig redo för ett pass där jag först tänkte jobba på stoppen... Men när jag gick mot ridhuset såg jag att stora utebanan var helt ledig, det var +15g ute fortfarande vid halv nio och ja med sju strålkastare var lockelsen för stor för att inte lägga om planen och gå ner dit. Underlaget är för strävt för att stoppa på men att jobba och gymnastisera är det kanon.

Efter framskrittning och lite travjobb tänkte jag galoppera igång henne och därefter jobba sidvärtes... MEN... helt plötsligt förvandlades min... MIN... söööta lilla häst från att vilja vara till lags till en frustande galoppör som precis ska ta i inför upploppet??? Vad hände??? Hon sköt upp huvudet och sänkte ryggen och studsade iväg i någon halvt jämfota, korsgalopp utan kontroll...
Jösses... jag blev helt chockad ;) Men, tänkte jag, då jobbar vi igenom denna lilla styrkedemonstration... Hon "borde" ju inte orka sätta emot så länge med tanke på att hon mer eller mindre skrittats i två veckor och därav inte borde ha styrka eller ork att "bråka"... Trodde jag... Efter 15 minuters... som kändes som 2 timmars... strid om hurvida hon skulle ha ryggen uppe och mjukt böja på nacken och därigenom ge efter för bettet så svettades jag som en gris... om nu de svettas... Mina ben var som spagetti och mina armar, axlar och rygg var som gelé... Fyyyyyyyyyy vad stark hon är ;)

Ett tag funderade jag helt enkelt på att knyta fast näsborrarna med svansen under magen :) Nä, jag skojade bara... jag hatar ju hjälptyglar... i alla former...

Men efter 15 minuter fick jag ett liiitet genombrott och hon gav efter en millisekund... Jag tog chansen och lät henne sakta av och berömde massor... Behöver jag säga att hennes öron viftade värre än drottningens hand när hon hälsar på folkmassor ;) Hennes svans ska vi inte tala om och hon var riktigt förbannad på mig... Jag såg hennes blick och den sa... Ursäkta... alltså...orka...

Sen blev det ytterligare 45 minuters stenhårt jobb med övergångar, fattningar, flytta bak, flytta bog och hela tiden fokus på form, form och form...
Nu är hon tack och lov ändå inte dum och sparkar eller bockar eller håller på så... Det är mer att hon inte ville jobba i den formen som jag ansåg var den bästa... Det var mycket roligare att springa ifrån jobbet...
Det blev väldigt tydligt att:
1: Hon är ett sto... jag hade inte fyllt i rätt ansökan om dagens jobb... och inte reviderat ändringarna med hennes manager plus att det var fel färg på pennan jag skrev med :)
2: Hon är ett sto... och rödhårig...och lockig man...
3: Hon är ett sto... och har så jäkla mycket power att det är sjukt ;)
4: Hon är ett sto... och antingen älskar du dem eller oxå så kommer ni slåss för resten av livet... Jag älskar dem...
5: Hon är ett sto... som blivit tonåring... hehehe... Jag ser henne med råsa hovlack, för kort kjol och hubba-bubba med hallonsmak... Snart får jag nog börja köra runt på stan och hämta hem henne efter discona...
6: Hon är ett sto... och att slåss mot henne är helt förkastligt... det är bara att göra om göra rätt och ignorera när hon morrar åt en... Killa lite under hakan... smickra och ännu mer fjäsk :)

Tror hon stått och småskrattat åt mig hela dagen i hagen...

Någonstans har jag ju vetat att en dag kommer hon testa gränserna och visa egen vilja... Jag var bara inte beredd att det skulle bli just igår :) Jag är dessutom helt övertygad om att imorgon kommer jag ha träningsvärk i mina magmuskler... för de om några fick jobba med att försöka sitta ner i sadeln och hålla om denna nitroglycerinbomb till häst.

Hur som helst... efter ca en timmes diskuterande och fjäskande och övertalande och förhandlande var hon som en klick smör i handen... Hon insåg att det inte var så tokigt att inte leka galopphäst på upplopp utan det var mindre jobbigt att galoppa lite fint med både rygg, hals och kropp i balans... Men det satte min ridning, mina knep, Pers alla goda råd och mitt tålamod på test... Det var länge sen jag fick nyttja så många olika delar för att övertala henne om att mitt förslag, trots fel blankett, tidpunkt, färg på pennan och inte pratat med managern var det bästa och att dessa små petitesser inte hade någon som helst betydelse... hehehe...


Men jag vann ;) Eller nej, jag vann inte, Ruby blev överens med mig och vi tillsammans kom vidare :)

När jag satt av henne och på lite darrande ben skrittade av henne, tittade hon på mig och jag lovar att hon tänkte... Jahaja, du blev lite trött idag minsann... ooooh din "stackare"... tänk på mig som dessutom får släpa runt på dig... Hahahaha... Och hästrackarn var knappt svettig och inte ett uns andfådd... Det är nog dags att ta upp löpningen igen...

Hahaha... Det är roligt nästan jämt med unghästar :)

OK!!!

Tjohoooooo!!! Jörgen Fureus satte en stor grön OK stämpel på Rubans rumpa :) Jag är såååå glad... Nu är det bara att fortsätta stärka och finslipa. Dock så höll han med om att hon breddar sig som tusan just nu och förmodligen är det både skelett och leder som håller på att grovna och sluta sig...

Återigen... Jag tror banne mig det är billigare att köpa en färdig häst än en unghäst ;) Men hon är värd varenda sekunds otåliga väntan!!!

Han tyckte dessutom att hon såg lugn och avslappnad ut :) Och jag kan bara hålla med hon är lugnare och mer tillfreds med sig själv. En sak som jag nu märkt är att hon söker mer närhet och vill gosa mer... Hon tycker om att bli kliad och klappad på, jag tror att detta beror på att Jörgen fått bort alla spänningar i hennes kropp. Visst hon har aldrig visat ovilja mot detta utan mer varit reserverad eller bara likgiltig men nu söker hon kontakt och vill  bli kliad på. Detta har jag inte reflekterat över detta förrän nu då det är en ganska stor förändring i hennes beteende...

Jag är väl ingen som är överdrivet kelig och klappig med mina hästar men nu när hon ber om det så är det klart att jag vill ge henne den närheten som hon söker :) Och jag måste erkänna att det är supermysigt när hon kommer med mulen och bara vill gosa... hehehe... min lilla ponny...

Så nu är det bara en liten detalj kvar att lösa med ponnyn... hennes lösa mage... suuuck... Den är lite bättre men inte bra så nu har Jörgen skrivit ut något som förhoppningsvis kommer hjälpa... Någon sulfahistoria... Förra gången sa han att hon antagligen har en "kronisk" störning i sin grovtarm pg a tänderna. Han ville försöka fixa det utan mediciner men som sagt... nu har vi testat typ allt så nu är det tunga artelleriet på väg in... Funkar inte det, ja då får vi tänka om.

Tänk, jag trodde jag hade kommit förbi bajsanalyseratiden när Olivia blev stor men här är jag igen ;)

Nåja... Ikväll tänker jag iallafall ta ett ordentligt pass utan att behöva vara orolig för höften ;) Nu är det dags att strecha ut korta muskler :) och i helgen ska jag banne mig ut till TROMTÖ!!!

Ha en underbar dag därute det tänker jag :)