Resumé av mitt hästliv del 2, Farsta Ridskola, Enskede Ridsällskap och ridläger med Prinsen...

Mockasin en söt liten ponny

Okej är ni redo för del 2???

Det var en onsdag och pappa skjutsade mig till anrika Farsta ridskola som var i Alvar Lamprecht regi för min första ridlektion... Jag kommer fortfarande ihåg att jag fick Mockasin att rida en brun, snäll ponny som INTE ville slänga av mig... Vilken lycka!!! Här spenderade jag 3 lyckliga år och detta la grunden till den mer skolade ridningen hos mig... Helt plötsligt lärde jag mig  hästens kroppsdelar, sadel och tränsdelar... Hur man kratsar hovar, hur man ryktar rätt, att sadla och att vända en häst utan att den smet ut i stallgången. Ridvägar och jag introducerades för HALVHALTEN :) Denna har ju sedan dess haft stor betydelse i mitt liv...

Jag kommer ihåg att det var ibland två ponnys som delade samma box och ibland kunde den ena vara snäll medans den andra nöp en i ryggen... hehehe..

Jag har hittat en hel del bilder på hästarna från bland annat Farsta Ridskola och Enskederidsällskap... Jag har helt ärligt stulit dem där och tänker skriva lite om varje häst som jag kommer ihåg...

Eldflamma, ett gråspräckligt russto född 1966 e:Prick, Klippman. C-ponny. Hon var en av mina favoriter och jag och en gruppkamrat slogs om henne... Tyvärr var hennes mamma ledare för gruppen och på något underligt sätt fick alltid hennes dotter välja häst innan mig... Min vana trogen lackade jag till slut ur och skällde ut henne för detta, inför hela gruppen med föräldrar... Efter det blev turordningen rättvis och jag fick vara först på listan ibland oxå... På ren pin kiv valde jag Eldflamma när jag var före hennes dotter bara för att... Men hon var helt underbar, mjuk och pigg... På en terminsavslutning skulle vi få testa att rida i Jockeyläder och sen var det ut på spåret. Flamman snubblade till och drog ner huvudet varpå jag studsade framlänges nerför mankammen och platt fall i backen... Jag tappade luften och helt ärligt trodde jag att jag skulle dö... Men hysterins klimax var när jag hörde mammas dödstjut uppe från läktaren och hur hon nästan hoppade ner i ridhuset från tre meters höjd... hehehe... Fantastiska ridläraren Cina var lugnet själv och höll lugnt upp armarna över huvudet på mig tills låsningen släppte och jag kunde andas igen... Till mammas förtret hulkade jag en stund, torkade tårarna och satt upp igen... Ännu en gång så var jag så sjukt rädd att jag inte skulle få fortsätta rida och då var ju den här gången min sista chans att få just rida :) Mamma, du ska nog inte läsa nästa del om min ridkarriär nere i Bokulla skogarna...

Don Pepe, en liten welshkorsning och en drömponny, alltid snäll och piggelin. På honom lärde jag mig hoppa och han var den jag red min första "inofficiella" tävling på... Givetvis lyckades jag erövra diplomet :)



 

Mardröm

Mannagryn

Mannagryn och Mardröm, Japp som namnet anger var det två små sagoponnys som delade box... Hade man den ena så nöp den andra en i ryggen... Tror faktiskt att det var Mannagryn som var värst... Hon hade även en ständigt pågående strid med en annan ponny Ditte och man fick alltid rida på var ände av ridhuset, annars flög de på varandra...

Ditte

Ditte (som man ofta fick rida barbacka och mer eller mindre alltid åkte av) ett litet mörkbrunt russ men en räv bakom varje öra, varför man var tvungen att rida barbacka så ofta kommer jag inte ihåg men envis som jag var tvingade jag mig själv att välja henne tills dess att jag suttit kvar utan att ramlat av en hel lektion....
Kolla bilden... Exakt en sån hjälm hade jag och ni ser ju vilken fantastisk passform och framför allt vilken smidig hjälm det var... Hahaha... den var så tung att min först Whiplash fick jag nog av den... Lyckan visste inga gränser när jag äntligen en dag växte ur den och jag och mamma åkte in till Hästbiten inne i Stockholm och jag äntligen fick min normala hjälm som både passade och var bekväm... Jag kommer fortfarande ihåg att den till och med doftade gott när den var ny ;) Fick om jag inte missminner mig mitt första egna ridspö då... LYYYYCKA!!!

Röding

Red Roan eller Röding, en fin skimmel med mycket krut i... kanske lite för mycket häst för mig just då men envis som jag är skulle jag rida honom... det slutade som vanligt i total katastrof och han stegrade sig och sen bockade av mig... innan jag ens hunnit ut på spåret... Men jag gav mig inte och efter några gånger blev han en av mina favorithästar...




 Lechar eller Leffe, min första Bosse kopia... En rosa häst som var ett riktig as att sköta om och han bet dig så fort han kom åt men var grym att rida, så mjuk och välriden... men som sagt gick man därifrån med bara ett bett så var det en bra dag :)


Det fanns massor med fler hästar som förtjänar ett omnämnande men det är dessa som framförallt etsat sig fast i minnet hos mig... Men några snabba hinner vi med...

Lilla Grå...

Mannagryn, Primica (passgångare) och Don PePe på sommarbete.

Pinna På

Primica...

Visst lät ridhuset som en kakafoni av smackande varje gång vi skulle trava och visst visste hästarna exakt var och vad de skulle göra när min ridlärare Cina ropade ut kommandona men jag älskade varenda liten sekund av det...

Sommaren då jag var 9 hade mamma fixat världens bästa överraskning, jag skulle få åka på ridläger... I Norrtälje... Jag var lyckligast i hela världen och bilresan dit bestod nog av en och annan... Är vi framme snart?

Väl på plats var jag typ först... hade tjatat på mamma sen soluppgången att vi nog måste åka nu... Men det gav mig en chans att få gå och se hästarna innan alla andra kom dit och det blev kärlek vid första ögonkastet på en stoooor fux herre vid namn Prinsen... Jag hade bestämt mig... Han skulle jag ha!!!
Självklart fick jag inte honom på provridningen men jag bet ihop red så bra som jag bara kunde lyckades på så sätt få Prinsen som min ridskolehäst... hehehe... inte envis alls... Han var så stor att jag fick stå på tå och fösa upp sadeln... Att sitta upp gick inte utan någon slags förhöjning och jag såg väl ut som en fluglort på hans rygg... Att kratsa hans hovarna var en styrkedemonstration av en 9-åring... Men inget hade fått mig att byta häst... Dessutom var han en av de mest svårfångade hästarna och det var nog en av anledningarna till att han egentligen inte skulle varit med på ridlägret... Men jag knotade inte utan gick ut tidigare och med havrehink lyckades jag få tag på honom... Det är fortfarande det absolut bästa tricket mot svårfångade hästar... MAAT och Godis... Inte ens när han satte sin jättehov och trampade mig på foten sviktade min förälskelse en sekund... vad var väl en blå fot när man fick rida och ta hand om världens vackraste häst...
Jag njöt av varje sekund men sista dagen innan uppvisningen så åkte jag av och ganska rejält dessutom... Det beslutades att jag inte skulle vara med utan bara skritta runt lite... Tror detta var min första hjärnskakning... Hur som helst var detta ytterligare ett i raden av hästavsked och jag grät i vanlig ordning hela vägen hem...

En dag i slutet av 4:an kom pappa hem och sa att vi återigen skulle flytta... Till Västergötland och Börstig...  Återigen fick jag säga adjö till vänner och "mina" hästar men den här gången fick han lova att jag skulle få en egen häst så småningom...

Men det skulle dröja ännu ett tag...