Jag väljer att svara här då mitt svar i kommentarerna blev alldeles för långt, hoppas du inte tar illa upp ;)
Här är kommentaren :)
- Anonym sa...
- Prins Daniel här igen :-) Med tanke på hur lättstött du var sist får jag inleda med att jag på intet sätt hopparpå dig utan tycker ämnet är intressant och viktigt. Jag håller med dig i att man inte ska pressa sina hästar så hårt att de går sönder i unga år, med nedbrytet psyke dessutom. Men kan man verkligen ta fram en häst som kommer att tillhöra det absoluta toppskiktet utan att förstöra den? Missförstår mig rätt, men en målare som anses som bland de bästa har med 100% säkerhet yrkesskador och förslitningar. En höjdhoppare på VM nivå har troligtvis mer skador än en småfet soffliggare och en musiker på den nivån är utan tvekan ganska trasig både invärtes och utvärtes. Min poäng är att vi så gärna vill att vår häst ska leva tills den är 35 år, kärnfrisk in i graven och samtidigt kräva att den ska prestera bland de bästa i landet. Toppen på presationskurvan ska dessutom ligga mellan 10-20 års ålder. Är det möjligt? Att man ska sluta ett träningspass positivt är nog alla överens om, men att sluta så fort hästen gör något bra, är det rätt? Om Zlatan gått av planen varje gång han fått till en bra träff på bollen hade han lön varit något mindre idag. Hur känd hade Mozart blivit om han slutat varje gång han fick till en bra tonföljd? Eller tänk om Stenmark slutat åka varje gång han passerat en port perfekt. Tagit av sig skidorna mitt i backen och gått ner? Är det bra att alltid sluta efter första tecken på framgång med hästen och sen som en kul överraskning på tävlingsbanan helt plötsligt kräva allt? /Prinsen
Hej igen Prinsen.
Vill bara säga att lättstött är jag inte alls, tycker det var intressant att se om dina teorier utifrån en bild stämde eller inte. Har många gånger skrattat gott åt just dina kommentarer, det som fick mig att reagera var just din ovilja att delge vem du faktiskt är och det tycker jag fortfarande är ganska fegt... Men, men alla väljer ju själva. Och jag tycker dina frågor och kommentarer är både intressanta och tänkvärda ;)
Jag håller med dig om att viss press måste man sätta på hästarna för att nå resultat men frågan är hur man gör det. Att ta igenom en sak betyder förmodligen inte samma för mig som för dig... Jag kommer ifrån den klassiska skolan där hästen anses vara unghäst till det år den fyller 8... I western går hästarna Futurity som treåringar och räknas som vuxna som 6-åringar, i min värld gör dessa fem eller för den delen två åren i hästens mentala och fysiska utveckling skillnad mellan att pressa för hårt eller bygga upp en elitatlet.
I min värld innebär ett pass uppvärming, arbete, avvärmning och avskrittning, där uppvärmningen består av lösgörande arbete, både till höger och vänster, öppnor, slutor, ryggningar i cirkel, både till höger och vänster, i skritt, trav och senare i galopp. Inte förrän hästen gör detta löst och ledigt går jag över till att finputsa det jag tänkt, stop, spin, byten, samling, tempoväxlingar eller vad det nu är jag tänkt för dagen. När hästen, i detta fall Ruby, gör detta jag ber om med arbetsglädje och kraft så avvärmer jag, detta innebär mer trav i låg form, lite öppnor och andra lösgörande arbete och sen avskrittning.
I vissa fall där jag vet att hon har det tufft, där jag tangerar hennes utbildningsnivå eller där hon bjuder på en rörelse som är bättre än det hon normalt gör så stannar jag, kliver av och skrittar av henne för hand.
De bästa hästarna i dressyr är uppmot 12, 15 år gamla och det är först då de kan utföra de högre skolorna med styrka och finess. Varför ska det vara annorlunda inom western? Givetvis skall man inte alltid sluta så fort hästen gjort något bra men om den utför momenten man hade på sin träningsplan den dagen bättre än man förväntat sig så tycker jag att man kan ge hästen den belöningen att faktiskt kliva av. Ja, jag tror faktiskt att med sund inställning och långsiktigt tänkande så kommer hästens storhetsperiod vara just här mellan 10-20 år. Då har den under åren byggt självförtroende och erfarenhet som tillsammans med talang och för mig är det först nu som den verkliga utmaningen börjar. Då tror jag att det färre gånger kommer skyllas på att kossorna var dumma eller för hårda eller tuffa, kvalitén på tävlingarna kommer höjas skyhögt och vi newbies inom detta får ha något mer att sträva emot.
Återigen, när jag började med western tänkte jag att en 9-åring vore lagom att köpa, en häst som gått igenom unghästperioden och har lite erfarenhet, där knapparna sitter och jag kan lära mig av... Men det finns ju inte några hela hästar???
Får man sen äran att ha sin häst tills den är över 20 år är det bara att tacka för den ynnesten, tyvärr händer det alltför sällan...
När jag läser igenom mitt eget inlägg ser jag ju att jag rör mig i unghästbubblan och att mina tankar ofta rör sig i inlärningsstadiet och utbildningsstadiet men återigen är det hela tiden en fin balansgång mellan att släppa för tidigt eller pressa för hårt. Även en rutinerad häst kan må gott av att inte alltid behöva traggla i 60 mintuter oavsett om den gjort rätt eller inte.
Om man ska få fram en tävlingshäst kan man mycket riktigt inte frångå skador och förslitningar men jag undrar hur många i hästsverige som faktiskt seriöst jobbar förebyggande med detta? Inom travet och galoppen är det rutin att låta en veterinär kolla igenom hästen med jämna mellanrum. De flesta, hoppas jag och tror, elitryttare gör detta oxå inom klassiska ridningen men inom western verkar det tyvärr inte vara så vanligt. I vårt lilla stall med hobbyryttare har vi en veterinär ute typ varannan månad men oftast en gång i månade eller mer. Inte för att vi har så sjuka hästar utan just för att jobba förebyggande, jag kollade igenom Ruby en månad och två veckor innan SM till exempel bara för att garantera att hon fysiskt inte hade något mot sig.
Men många gånger hör jag hur just detta förebyggande får stryka på foten för ekonomins skull. I min värld tror jag att i längden kommer detta bli billigare än att få en sjuk/skadad häst. Tro mig, jag vet att man inte kan skydda hästarna från allt, har du Prinsen, följt min blogg vet du nog vad jag gått igenom med Ruby och hur nära det faktiskt var att hon inte kunde tävla alls iår... Det är väl just detta året som fått mig att reflektera över hur lätt det är att forcera och att vara så hungrig på framgång och tävlande att man faktisk glömmer bort att de bara är bebisar som 3-4 åringar...
Jag hade högtflygande planer om hur långt jag skulle nått med Ruby i år vilka tävlingar hon skulle ha med sig inför nästa år och vilka knappar som skulle sitta.
Jag har helt enkelt fått riva planen och skriva om den på nytt, det var i den här processen som jag insåg att jag höll på att bli det jag föraktar, någon som sätter sin egen tävlingsglans framför sin häst...
Hade hon fått vara frisk och kunnat äta kanske mina inlägg sett helt annorlunda ut och jag hade förmodligen suttit och svurit över min placering i den eller den tävlingen.
Jag ska inte låtsas vara tacksam över det skitår jag och Ruban gått igenom men jag vill heller inte vara utan den erfarenhet och den eftertänksamhet det faktiskt gett mig. Att kunna slänga prestationsmanteln åt helskotta och lita på min talang, mina erfarenheter och mitt sätt att tänka häst på :)
Visst kommer hon få "yrkesskador" och törnar i livet men det är min förbannade skyldighet som hästägare och ryttare att se till att de minimeras så mycket som möjligt och det gör jag genom förebyggande vård och underhåll av hennes kropp och själ.
Jag är dock ytterst tacksam att inte jag behöver genomgå en veterinärbesiktning inför varje tävling för då hade vi nog fått åka hem mer gånger än vi fått tävla... hahaha... jag tror banne mig inte jag klarar mig igenom ett böjprov ;)
Så som slutplädering, nej, Zlatan, Stenmark och Mozart hade kanske inte varit de giganter idag om de gett upp när något gått fel men det är ju just det som är min poäng, Mozart nötte skalor, förmodligen till förbannelse men han gick banne mig inte in och hade storkonsert varenda gång han tänkte musik, Stenmark och Zlatan tränar förmodligen mer styrka, kondition, smidighet och annat som förbättrar deras teknik än att störta nerför SuperG backen i högsta fart eller ladda frisparkar mot mål i flera timmar.... Sen tror jag att alla tre tog/tar en stund och njuter av perfektionen i det de just gjort... Men hur ofta tillåter vi våra hästar att göra det?
Sen en tanke till... Dessa tre har valt själva att bli bra på det de gör och det sätt de gör det på... Våra hästar har inte den friheten att själv välja, då får man ju bara hoppas att ryttaren, ägaren, tränaren har den kunskap och finess som krävs för att känna skillnaden mellan för hård press eller att trycka lite till... Tyvärr tycker jag att många "proffs" inte verkar ha känslan för detta utan kör på...
För att nå toppen krävs en gedigen grund och ju högre upp du kommer desto mer grundstyrka, smidighet och basteknik behövs för att kunna utföra den där flashiga spinnen, den där superstoppen eller orka gå upp och facea den där tuffa kossan och cirkla den...
Men det är vad jag tror... nä, det är vad jag är helt och fullt övertygad om :)
Tack för en intressant kommentar Prinsen och jag hoppas någon dag få veta vem du verkligen är bakom pseudonymen... Så vi kan diskutera på lika villkor, som det är nu kan du ju vara vilken skogsmulle eller proffstränare som helst. Inte för att det spelar någon roll men utgången av en fråga och svar kan bli annorlunda när din hästroll som hobbyryttare eller proffs kommer upp till ytan...
Jag kanske kan förstå ditt resonemang bättre om jag vet vilka förutsättningar du sitter med i hästvärlden... men, men du gör ju givetvis som du vill... Det är inte av illvilja jag skriver detta utan för att jag tycker det är alldeles för få i denna värld som faktiskt vågar stå för sina åsikter... Det behövs flera som är villiga att diskutera och tänka om och kring vart vår sport är på väg. Jag tar inte illa upp, trots att jag låter bitsk ibland, om man har andra åsikter och tankar än mig, för det är det här som utvecklar mig som människa som får mig att rannsaka mina tankar, åsikter och kanske får mig att se nya vägar och sätt som är bättre än mina egna sätt.
Nåja, jag har försökt att ge din kommentar rättvisa med hur jag tänker och tycker på ett ärligt sätt utan att fördömma eller hoppa på dig, hoppas du finner nöje i att läsa det och att du hittar fler tankar att dela med dig av.
Nu är det dags för mig att sova, imorgon väntar stallet, glöggbjudning på Larum och sen vankas det middag i goda vänners sällskap... Ruby, ja hon får nog bara gå i hagen och vara häst :)
Ha en underbar kväll därute, det har jag :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar