Hästen en spegelbild av din själ...

Många kloka personer har inställningen av att ens häst ger en spegelbild av ens egen själ...
Jag håller helt med! Detta ger intressantafrågeställningar, hur  lång tid tar det innan det sker, jag menar, när man köper/får en ny häst i ens liv, hur lång tid tar det för häst/människa att synka såväl att detta stämmer? 1 månad, 6 månader, 1år?
Hur mycket av hästens bagage spelar in?


Om jag tar Ruby som exempel så kändes det som att det tog ungefär 6 månader innan vi synkade, på henne så märktes det genom att jag kunde gå och hämta henne i hagen... hehehehe... ja, hon är ganska reserverad och än idag går det inte att hur som helst hämta henne, det gäller att vara i rätt mode ;)
Men efter det första halvåret så kände jag ändå väldig skillnad i attityd och förtroende. Jag vet att jag verkligen med henne fått jobba för detta och att jag många gånger fått omvärdera hur jag gör saker. Men det är det jag älskar hos henne, hennes stora integritet, hennes stora mod och hennes helhjärtade engagemang i allt.
Hon är en genomsnäll, intelligent och ganska fyrkantig häst, hon gissar många gånger vad som ska hända, de gånger vi missförstått varandra tar hon det ganska hårt att bli orättvist tillrättavisad för att jag gjort fel. Då är det jag som får bevisa att hon kan lita på mig igen, ett bra exempel är de gånger jag och hon missförstått varandra inne på hoppbanan och hon stannat... då blir hon ganska upprörd och vill helst inte gå därifrån för så var det ju inte meningen att det skulle bli och så vill hon inte avsluta det. Många gånger läser hon mina tankar och gör saker som jag inte ens visste att jag tänkt. Det är en nästan överanalytisk häst där det känns att hon bearbetar mycket emellan ridningen och träningen.
Samtidigt ger hon alltid allt! Slutar aldrig kämpa och i varje steg hon tar så gör hon det med 110% hjärta och tillit. För mig har hon alltid varit väldigt tydlig att läsa och de signaler hon ger mig och nu efter 5 1/2 år tillsammans så läser vi nog varandra lite för bra ibland...


De som känner mig väl ser nog att detta skulle vara en analys av mig själv och om hon speglar mig så då är jag jäkligt nöjd :) Eller ja, det känns som att hon speglar de positiva delarna av mig i sådanafall.
Mycket är nog just för att hon har så stor integritet... Det går alltså inte att gå ut och hämta henne i hagen om jag är sur eller grinig... då kommer hon INTE. Bra eller dåligt? Jag tycker det är bra då jag måste släppa dålig energi, befinna mig i nuet och plocka fram de bra sidorna hos mig. Kanske är det även därför det alltid känns som högsta vinsten att vara med henne då, just för att negativa energier inte accepteras eller tolereras av henne och då blir ju på bra humör :)


Det är den här bilden jag har av mina tidigare hästar med. Fernandos tog ca ett halvår innan vi hittade varandra på riktigt, Demolero tog det nästan 2 månader innan han ens öppnade upp sig men det tog ändå totalt ca ett halvår innan jag kände en riktig koppling till honom. Båda dessa hästar har haft tidigare goda hem och trygga tillvaron, de litade helt på människor.


Diva och Gemma var det skillnad med då jag fött upp dem... Där blev ju kopplingen vid födslen och det är helt magiskt.


Nu till Herr B... Det är han som är mitt livs stora utmaning :) Hästmässigt sett och tills dags datum...


När jag hade honom förra gången så var det både lättare och svårare... Jag tycker att just kopplingen och att han fann trygghet hos mig gick fortare, samtidigt så hade jag mindre koll på allt och han fick mer ta hand om mig. Jag tror även att vi båda visste att det var begränsat med tid så därför lärde vi känna varandra snabbare.
Den här gången så är det väldigt annorlunda. Han har dubbelt så många år med sig i bagaget och även om jag vet att han verkligen litar på mig från dag ett så är vägen väldigt krokig med vad jag tycker mycket gammal skit som kommer fram i olika former.


Jag tror inte han hade så glatt gått in i transporten den där morgonen om han inte hade velat följa med. Detta är oxå en väldigt intelligent häst...


Ibland känns det som han speglar alla mina dåliga sidor, min ibland korta stubin att bara explodera. Min griniga sida att bara fräsa och tro det värsta om människor... Min retstickesida att bara jäklas så mycket jag kan med någon som stör mig. Min divasida att jag vill ha röda mattan utrullad och bara bli uppassad på inte alls behöva bry mig ett skit om andra :)


Kanske är det så att det blir en jing och en jang häst... Men det vill jag inte... och helt ärligt så tror jag inte det heller.
Just nu känns det som att jag är hans terapeut, hans kanal för att få ur sig all skit, all frustration och alla dåliga minnen. Vissa dagar går bättre och vissa dagar är skit.
Det är verkligen en resa... Det senaste han börjat med nu är att ligga i hårdträning för audition till Spanska Ridskolan tror jag... hehehehe, ja, jag känner att jag måste se allt detta ur ett humoristiskt perspektiv för att inte ge upp. Det är även bra och gratis kiropraktig att rida honom i dessa rörelser då caprioller effektivt knäcker ryggraden både här och där...
Jag känner oxå att just nu har han väldig separationsångest, även detta en helt ny sak i mina ögon och detta resulterar i explotionerna med bockningar...
Detta har jag inte innan sett tendenser till.


Ibland ser jag den häst som jag tror och kämpar för att få fram. En lugn, tillfreds häst som tar det med ro, är ganska nöjd med att ridas och få vara med, inte känner hot i hanteringen och känner sig trygg i att ha sin kompis både inom och utom synhåll.
Många gånger nu så är han inte aggressiv när man ska sadla och många gånger kan man hindra att han går in i det genom att prata med honom eller bara klia honom litegrann. Ibland är han dock människoätande och både sparkas och bits...


Så jag undrar hur länge det kommer dröja innan de goda sidorna får övertaget över de gamla erfarenheterna...
Kanske är det så att jag ser många trista spegelbilder i honom? Från många personer... Ja, troligtvis...

Detta gör ännu en gång att jag är så otroligt glad att Fia beslutade att han skulle få komma till mig. Inte så mycket för att jag tror att jag är den enda som kan ta hand om honom på rätt sätt, eller jo, det ligger nog en hel del i det :)

När jag lämnade tillbaka honom till Fia så var jag helt övertygad om att det inte var sista gången jag och Bosse skulle tampas ihop men hade ingen aning om när, hur eller varför.

Men att det är meningen att han ska bo hos mig, ja det är jag helt övertygad om och att det är han som valt det med.

Han är verkligen en erfarenhet som ligger på toppen av det svåraste jag tagit på mig, samtidigt vet jag att den erfarenheten vill jag inte vara utan. Det kommer ta längre tid än jag kanske först trodde, eller så när man väl accepterar läget så kanske det lossnar mer. Det har tagit tills nu iallafall för mig att förstå att jag är hans kanal. Låter kanske konstigt men så känns det i hela hjärtat och själen... Jag kommer få ta mycket skit men tror ändå det är värt det i sista änden...

Han känns som att han är på debreafing... att han nu är så medveten om sig själv och sina demoner att han ibland bara total kraschar. Men ibland så släpper han sin guard och låter mig se ända in i själen... Där finns det ett ljus och ett hopp... Många demoner med men att han vågar blotta dem känns som ett stort steg. Ibland bara hör jag hur han skriker på hjälp att hantera sig själv... Jag ska erkänna att jag ett tag har varit less och tidvis ganska uppgiven, skulle vilja påstå att jag blev mer påverkad av hans dåliga minnen än han blev av det positiva jag vill överföra. Det var Marc som fick mig ur den bubblan, hans kloka ord om att acceptera hästen som den är och inte lägga energi på det negativa. Då insåg jag helt plötsligt att det är precis så det är och just nu är status på honom som det är.  

Förmänskligar jag honom? Förmodligen men det är det ända sättet jag kan förklara hur det känns och hur jag upplever vår resa.
Detta just för att han, enligt mig, inte speglar min själ... Eller ja, inte då de bitar jag önskar att han ska spegla...

Detta inlägg är mycket mer för min egen skull då jag om en tid vill ha dokumentation över situationen som den är idag.

Ha en bra dag därute det ska jag för solen skiner och det är söndag!!!

Jag förstår inte...

När man surfar runt bland hästsidor kan man ju hitta allt möjligt... och omöjligt med.
Idag hittade jag en sån sak och det bubblade upp för många skruvade tankar för att inte dela med mig :)

Alltså... Det är så skönt att veta att med dagens hästmarknad där det ibland kan vara svårt att sälja fina hästar så finns det alltid någon som verkligen satsar på seriös avel...

Funderar på att maila och erbjuda Bosse. Ovanlig färg, bra stam, fina meriter och bara liite kastrerad.
Han beteer ju sig hingstigt ibland och språng är gratis om hon lyckas få stoet dräktigt?
För Herr B´s skull så får han ju ha lite skoj och marknaden räddas från ytterligare en... mittstoharenfinstjärnmenharaldrigpresteratnågot häst som inte får ens chans till en sjysst framtid.
Visst det kan ju bli som en trisslott, plötsligt bara händer det... två dåliga genpoler ger en stjärna men seriöst...

Ja, ja... sista idioten är inte född ;)

Men som sagt... Herr B hälsar att han är... Up for some fun ;)

Dressyrträning med herr B... och tankar om att fokusera på rätt saker...

Vi red ett pass för Marc i helgen. Det var som vanligt väldigt givande och jag fick i läxa att sluta fippla med högerhanden, styra för vänster sida, slappna av i knäna och sitta djupt i sadeln... Bara :)

Skämt åsido, det var ett pass där vi jobbade på samling, både i trav och galopp. Vi fick beröm för att herr B är betydligt starkare och sätter under sig mer nu. Ja, jag har jobbat hårt på detta i vinter men det är givetvis skönt att höra att slitet man gör, ger resultat. Det är läckert när man känner att hästen växer under sig och att motståndet minskar. Visst är det en bit kvar och man blir lätt hemmablind.. Jag är och petar med vänster sporre och fipplar med höger hand... typ hela tiden.

En sak som jag alltid får med mig från Marcs pass är mentala bitar, han är otroligt klok och har en filosofi att det ska vara enkelt, att man får leva med det man får och göra det bästa av det.
Jag ser mig själv som positiv och optimist men ändå så märkte jag att jag gjort en vurpa ett tag.
Vi pratade lite om Herr B och hans jagärenköttätandedrake fasoner och det var några saker som Marc sa som satte sig i huvudet på mig.
Bosse började nämligen direkt att spänna sig och skrika efter Rubs när han kom in i ridhuset, med erfarenhet av de sista två gångerna vi varit iväg visste jag att om jag inte gör något kommer det bli skolor från den högre Akademiska ridkonsten. Sagt och gjort det var bara att trycka på honom och se till att han inte fick chansen att explodera... Efter 10 minuter känns det som om hans överskottsenergi har dämpats till ok nivå. Om det är rätt taktik? Jag vet faktiskt inte, jag vet bara att vid de andra tillfällena när jag försökt lugna istället för att rida framåt så har det blivit omvänt resultat och han har flugit i luften. Tyvärr bryr han sig inte om det finns andra människor eller hästar runt utan det sprätter ben åt alla håll och kanter. Jag känner mig inte rädd på något sätt men tycker det är onödigt att hamna i denna konfliktsituation... Sen tänker jag att ju fler gånger han "får" bete sig på det här viset ju mer "lär" han sig att det är ok. Målet är ju att Olivia ska kunna rida och tävla honom...
Men det var just det här som Marc var inne på... Han konstaterade lite lätt att ja, det är en häst med mycket personlighet. Sen ställde han frågan, är det en häst som är lämplig för barn? Och, är det hanterbart om man vet vad han gör och när? Och sista frågan är hans talang mer värd än besväret.

Jag har funderat en del på detta, har egentligen funderat redan innan men Marc har en förmåga att ställa de där lite jobbiga frågorna så att man behöver svara ja eller nej och sen ta ett beslut. Efter man tagit beslutet är det dags att sluta älta och gå vidare i livet :)

Det jag har kommit fram till:
Bosse är ingen elak häst, han är bara som han är.
Bosse är ingen lätt häst, han har en massa skit som måste hanteras dagligen. Det är inte vem som helst som kan eller ska hantera honom och han kan vara farlig med fel hantering. Detta är fakta, inget ursäktande eller förklarande, inga värderingar heller i det.

foto: Katarina Wassbrink

Jag vet hur jag på ett så säkert sätt som möjligt kan undvika fara i hanteringen av honom. Faktum är att då man alltid får se honom som en ev "olycka" hanterar man honom alltid lite säkrare och noggrannare än en "snäll" häst. Å andra sidan kan man tänka hingst och sen är det som att hantera vilken annan häst som helst, lätt som en plätt :)
I ridningen, det går snabbt att känna vilket humör han är på och om det är säkert för ex Olivia att rida eller inte.

Hur som, det är en riktigt fin häst och jag är otroligt glad över att fått förmånen att förvalta honom igen... Det är ingen idé att fokusera på det som inte är bra utan göra det bästa av det som är bra!
Ganska coolt att han nu 14 år gammal fortfarande har så jäkla mycket krut i sig att det ibland väller över... hehehehe... och det känns när jag kanaliserar energin rätt... då jädrans händer det saker :)

Jag är så tacksam för att ha dessa personer i mitt liv, de som vågar säga vad de tycker utan att lägga in värderingar utan just bara hur de ser på saken. Det är respekt!!! och det får mig ofta att tänka till och se saken ur ett annat perspektiv :)
Jag själv säger ofta vad jag tycker om saker och ting men det rör mig faktiskt inte ett dugg om någon väljer att göra saker på motsatt sätt än hur jag väljer att göra.
Jag vet om att jag är ganska hård i min bedömning av vad jag tycker men likväl kan jag erkänna att jag har fel.

Hmmm, nu börjar det låta som om jag försöker be om ursäkt för mig själv... hehehe... Nope, inte en chans! Jag fortsätter att köra efter eget huvud och göra saker på mitt sätt. Det jag ville ha fram är hur mycket jag uppskattar att få höra sanningen från folk... även om den ibland gör ont och sårar. I min värld så vet jag iallafall vart vi står och då finns det bara möjligheter att utvecklas framåt.

Nope, slut på svamlandet, dags att stoppa in skjortan, greppa tyglarna och rida som en DIIIIVA :)

Ha en underbar dag därute!!! Det har jag!

Som att säga adjö till en gammal vän...

Hahahaha! Tänk att det faktiskt kan kännas så för ett dött ting men jag erkänner att det gör det.

Jag sålde min kära, fina, underbara transport igår. Har varit så  otroligt nöjd med den sen jag köpte den för 5 år sen. Den har snällt legat bra efter bilen, hästarna har trivts fint i den och den har aldrig krånglat. Den har kuskat runt i halva Sverige, chappen, SM, hjo-ko, clinics, höga kusten, flyttat till Norrland, hämtat Bosse och massor med andra härliga minnen.
När jag köpte den var det med avsikt att inte sälja den, hade heller ingen plan på två hästar eller att flytta upp "norr om polcirkeln" ;) Hade då oxå bara b-körkort... det är märkligt hur många gånger jag tänkt ta det där BE men det har aldrig blivit av. Nåja för två somrar sen tog jag mig i kragen och fixade utökat B. Tack till Linn som var startern och motivatorn i detta. Då tänkte jag att jag lite lätt och smidigt skulle omregistrera min fina Böckmann för att få bättre lastvikt... Här började problemen.
Hade jag bott kvar i söder hade saken varit biff tack vare bra service via företaget jag köpte den av Trailerkompaniet i Skaune, men att köra ner den 120 mil... typ och hem igen var liiite för mycket besvär. Problemet var, att den kom direkt från Tyskland och registrerades in i Sverige som 1350kg, det som då passade till bilen. Hade jag registrerat in den för 1950kg (Släpet är godkänt för 2000kg) och därefter typat ner den hade jag kunnat "växla" mellan de vikterna. Men det hade jag ju inte, så för att ändra vikt på den krävdes en ombyggnad, detta tillsammans med nya papper, nya delar och en omregistrering blev ganska kostsamt... Learning by doing...

Kontentan av det jag lärt mig är: regga alltid in för full last och sen typa ner :)
Jag kan säga att jag skött den väl... En kollega påstår att man skulle kunna sätta sig på golvet och äta mat därifrån... hmmm inte långt ifrån iallafall. Den luktar inte ens häst efter fem års användning. Jag lärde mig dock en annan sak som jag kommer hålla hårt på... Det där med att "låna" ut sin transport... NOPE! Visst det finns en handfull som har det privilegiet (ni vet vilka ni är) men jag har blivit bränd ett antal gånger med... Inte kul när saker är trasiga eller fattas när den kommer tillbaka. Dessutom så blir totalvikten så hög den här gången att man måste ha utökat-B eller BE för att ens få koppla den efter bilen... Gör ingenting ;)

Nåja, nu är den iallafall såld och jag tror nog nästa lilla ponny som ska resa i den kommer vara lika nöjd som mina.
Att välja just Böckmann var en bättre deal än jag först förstod, de är så otroligt prisvärda, välbyggda,  ligger fantastiskt bra efter bilen, hästarna åker rymligt och alla de som jag kört har mer eller mindre sprungit på. Sen är andrahandsvärdet riktigt bra. Skulle jag köpa samma typ av släp men välja liknande märken i kvailté så ligger de minst på dubbla prislappen. Behöver jag säga att ponnysarna kommer åka Böckmann igen inom en förhoppningsvis snar framtid?
Beställningen är gjord och om allt går som det ska, vilket det borde, kommer vår nya, fina, härliga och lättkörda vän hem till oss om några veckor...
Men vad det blev, ja det får ni se då :)

Ha en underbar dag därute!!! Det har jag!

Mycket Bosse och lite till...

Scrollade snabbt ner och inser att det varit väldigt mycket Bosse ett tag ;) Detta beror inte på att jag föredrar honom framför Rubs eller tvärtom utan mer den häst jag rider för tillfället... Han har ju varit riktigt jäkla elak ett tag och Olivia har helt enkelt varit för rädd för att rida honom, så då har hon fått köra Ferrarrin och jag har diskuterat med AD/HD Tourettes ponnyn... Jo, hade man kunnat ställa diagnoser på hästar tror jag att han haft båda dessa, på riktigt. Sen tror jag att han varit otroligt missförstådd när han får sina utbrott och detta i sin tur lett till obefogad aggresivitet och attacker.
Jag har funderat så otroligt mycket på  varför han gör saker och när, hur dessa beteende och problem uppstår.
Det finns inga belägg alls för att hästar kan ha dessa bokstavskombinationer men efter ett antal år i skola med just sådana här barn kan jag hitta likheter och faktorer som utlöser reaktionerna. I mina ögon är det en fördel att tänka att han har dessa "diagnoser" för då kan man tänka på ett annat sätt och ha en annan utgångsplan... Jag är långt ifrån klar med tankar och ideér men det har börjat skvalpa runt något där i huvudet och rätt vad det är kommer det nog fram i ett blogginlägg :)

Hur som... Sista tiden har vi fått bukt med humörssvängningarna hos Herr B och Olivia har vågat rida honom. Han har då fortsatt sköta sig och igen visat vilken fantastisk läromästare han kan vara :) Det är ju bara perioderna emellan i hans dåligtmående som är lite besvärliga...

I helgen var det clinic för Håkan Forsström i Kramfors och planen var att båda ponnysarna skulle med så vi fick rida båda två på båda hästarna... Dock fick ju Ferrarin en repa i lacken förra helgen... tror hon bränt av någon stopp, eller vänt satan i hagen... Hon är liiite  halt i trav på böjs spår på vänster bak... tror jag. Hur som hon fick stanna hemma och det blev bara den vita som lastades sen tog vi oss (nästan inte alls) till Kramfors... en av de läskigaste resor jag gjort det var såphalt på vägarna och lastbilar satt fast förutom de som låg i diket... en resa som tar ca 50 minuter i bra väglag tog 2 timmar och 20 minuter... Tack till snälla Håkan och Jenny och alla andra som red på clinicen för att ni stuvade om i tiderna så Olivia fick chansen att rida. Det var inte bara en gång jag tänkte att nu vänder jag, men rädslan att köra av motorvägen och inte kunna följa avfarten var större än att fortsätta köra rakt fram.

När vi kom fram så satt jag snabbt upp för att kolla status på Bosse, men han var på rätt humör så ett snabbt byte av utrustning och ryttare så fick Olivia sitt första riktiga träningspass :)
Och shiiit... De var så grymt duktiga!
Olivia lyssnade verkligen på Håkans tips och instruktioner, Bosse, ja han kan ju allt om man bara trycker på rätt knappar och vet berättar vad man vill göra... Ingenting kommer gratis men när man väl vet vad man vill och kan koden... Då funkar det.

Jag är ju ingen bra läktarmamma... La mig i liiite för mycket men kommer nog lära mig med tiden. Det är ju detta Olivia behöver någon annan som instruerar sen mellan det kan jag hjälpa henne, ibland, utan att skälla...
Det gäller att hitta rätt tränare och att träna barn är inte det lättaste, att balansera krav med beröm, att förklara så de förstår och ha tålamod för att hitta knapparna och det har verkligen Håkan. Han frågade vad hon ville göra med sin ridning och hon svarade: Jag vill bli BRA på Reining... hahahaha... underbara unge.
Nåväl, de började med fokus på volter och att hela tiden passera mitten... I början var det lite si och så med nogrannheten men efter förklaringar om varför det är viktigt om man nu vill bli BRA på Reining så såg hon till att passeringarna blev klockrena... Det är hon som sätter nivån och hon kan bara hon vill :) 
De fortsatte med spin... här visade han verkligen att inget kommer gratis... efter en del krångel och lite hjälp från mig på ryggen så började Olivia förstå vilka knappar hon skulle trycka på och från en seg korvig rantarunt i ring istället för spin... spin så blev det riktigt bra tycker jag. Fast jag är ju lite partisk kanske...


Nästa pass var det först fokus på nogrannhet, fattningar i galopp och sen byten. När det gäller byten så sa min dressyrtränare Marc ett tag sen: I don´t understan why Swedish riders have so much issues about flying changes? They seems to think they´re hard to make... When I was a kid I just played with them, just like kids are skipping around when they are playing.
Typ så iallafall... denna tanke har satt sig och jag har hela tiden sagt att det är bara byta, det är buslätt... jag tror det funkar, även om bytena inte alltid blir rena eller exakt på rätt plats så är dessa inget konstigt för Olivia hon bara gör. Så jäkla häftigt! Håkan tyckte nog det var lite skoj att träna flygande byten med en liten 11-årig ponnyräka med ;)
Men även här så fick hon med sig riktigt bra tips och förklaringar, de jobbade en hel del med förvänd galopp och det är inte helt lätt att rida ihop en ganska bastant quarter när man väger 40 kg och är 1.40 lång. Men att hon är liten vet hon inte om, i hennes skalle ska det bara funka så då gör det det.

Jag inser att om vi startar i samma klasser på tävlingarna i år så kommer jag åka på en hel del stryk... Tur det finns youthklasser så jag "slipper" ha henne mot mig ;) Nä, jag skojar bara, jag får gärna stryk av henne, det vore en ära... Men jag kan lova att jag inte tänker ge bort någon ritt gratis.

Olivia sken som en sol och var supernöjd efter dagens pass, fast hon somnade efter tio minuter i bilen hem.

Det var en väldigt bra dag och återigen så blir jag glad över att ha förmånen att få hålla på med mitt största intresse och motvilligt erkänner jag att det är otroligt roligt att få dela detta med Olivia.
Jag är stundtals en hemsk ponnymamma... men jag lär mig och mest av allt är jag otroligt stolt över Olivia vad hon än väljer att göra :) Hon kommer inte någonsin behöva uppfylla mina drömmar utan tvärtom jag ser henne som en riktigt bra motivatinsfaktor att faktiskt se hur långt jag själv kan nå.

Ha en underbar dag därute! Det har jag

Varför är det synd om honom???

Häromdagen fick jag en kommentar att det är synd om min man... Varför då sa jag?
Jo, för att jag håller på med hästar och det tar sån tid och är så dyrt... :o???

Det är inte första gången liknande kommentarer fälls och förmodligen inte sista heller, den här gången rann bägaren över och jag tog diskussionen. Kan ha påverkats av tidigare fällda kommentarer som att ridning är ingen sport, det är bara hästen som gör jobbet, leka med maten etc...
Jo, personen är utmanad att anytime hänga på en dag till stallet och testa :) Dock verkar det mest vara mycket snack och "no balls"

Om det varit omvänt om han hade hållit på med ex Rally, Segling, Flygning eller någon annan svindyr "sport", eller haft snordyra bilar, klockor etc... Då hade dessa personer dunkat honom på ryggen och tyckt att det var så jävla häftigt!

INGEN, hade tyckt synd om mig, snarare tvärtom, vilken karlakarl...

Dessa argument presenterade jag i syrlig ton och faktiskt såg jag att tyvärr var det precis så...

Jag menar, hur svårt ska det vara att acceptera att inte alla kvinnor drömmer om att vara bihang...

Not a sinner nor a saint ;)

Hur kan man ens yttra detta då det inte påverkar något annat än hur man prioriterar saker och ting. Det är ju inte så att hästarna begränsar vårt liv, vi har mat, hela rena kläder, Olivia har allt hon behöver och lite till... Sen, visst jag kan erkänna att jag hellre lägger pengar på hästar, träning och tävling än att åka utomlands ett par gånger om året eller dyra väskor, skor, kläder, smink, frissa eller andra typiska kvinnliga saker... Men det måste väl ändå få vara mitt val utan att andra ska döma?

Nope, så är det inte utan idag finns det väldigt mycket gamla fördomar och åsikter som är accepterade för det ena könet men inte för det andra... Det tycker jag är kass!

 Det jag började fundera på är om män får samma kommentarer, nu då om de håller på med hästar... eller snarare om det är synd om deras tjejjer? Om nu inte de är hästmänniskor med?

Jag vet att den här gången var det väl inte så allvarligt menat och att personen mer var ute efter att retas... Men som sagt det är inte första gången och kommer förmodligen inte vara sista gången heller.

Det är sällan jag ens bryr mig men kanske har senaste tidens utveckling där människor med konstiga mänskliga värderingar syns i media och där tycker och tänker en jäkla massa om hur en kvinna ska vara och bete sig...
Eller vad hon får göra eller inte...
Jag är så jävla less på all skit och förstår inte varför man inte bara kan vara SNÄLL?
Respektera varandras olikheter och främja för jämställdhet, kärlek och utveckling framåt...

Så, det var dagens meltdown... Nu är det bara att fortsätta vara en über Fancy hästtjej och njuta av att jag har möjlighet till att göra det jag älskar mest i världen :)

Så synd om mig eller någon annan i familjen... NOPE, inte så länge vi har förmånen att kunna uppfylla våra drömmar... en efter en :)

Ha en underbar dag därute... det har jag :)

Äntligen på g igen...

Sista veckan har varit bra. Riktigt bra!
Jag känner att orken och lusten är tillbaka, det är kul att rida och inte bara jobbigt. Jag känner mig inte dödstrött kl 18:00 längre utan njuter av att det är flera timmar kvar på dagen. För ett par veckor sen så räknade jag minuter från det att jag kom hem från jobbet tills jag tidigast fick gå och lägga mig... För att sen inte sova ordentligt utan vakna lika jävla astrött som innan.
Usch och fy, för varje dag som går och jag mår bättre så förstår jag hur dålig jag var, inte bara rent fysiskt utan psykiskt med. Varje dag gick ut på att få gå och sova, kroppen, psyket orkade inte vara mig själv längre.
Att bara vara trevlig och social var urjobbigt och jag är glad för alla mina vänner som stått ut med mig... Tack <3 Jag visste inte själv vad som var fel...

Jag är så otroligt tacksam för att läkarna hittade mitt fel och att det var så lätt att åtgärda!

Jag är inte helt tillbaka än och visst kan det säkert bli bakslag men igår så tog jag den vita fluffiga ponnyn och gav mig ut i skogen och galopperade en lång runda i snön. Något som för tre veckor sen skulle varit totalt omöjligt!
Bara att orka köra upp skottkärran på gödselstacken utan att bli helt andfådd känns som lyx men det förstod jag inte då.

Vad är det som hänt?
Jo, jag har haft järnbrist, ganska allvarlig sådan, låg när jag sökte hjälp på ett Hb-värde på 68... normalt ska man ligga på ca 120-140. Anledning, att jag är kvinna... Tydligen är det ganska vanligt att vi tappar för mycket blod och därmed får låga blodvärden.

Att jag kom ner på så extremt låg nivå kan jag tacka min vanliga fysik för och att jag inte har något hjärtfel ;)
Mina symptom var yrsel, eller ja, jag var svimfärdig varje gång jag reste mig, huvudvärk och lite trött... jag var helt övertygad om att jag var på väg att få influensan men icke. Till slut åkte jag in på akuten men trodde jag skulle bli hemskickad då det ju inte var några allvarliga symptom på något. Läkaren frågade en massa och tillslut bröt jag ihop för jag orkade inte, inte bli trodd... Under tiden togs det blodprov en extra gång, de trodde första provet hade visat fel men icke.
Läkaren kom in igen och sa: Du har ganska låga blodvärden, varför har du det?
Mitt svar: Har jag? Hur ska jag veta det? Är det inte du som ska veta det?

Hur som, det blev akut en påse järn och två påsar blod intravenöst, en övernattning på avdelning, sen hade blodvärdet gått upp till 78. Två veckors sjukskrivning och järntabletter för att fylla på igen.
Många saker fick sin förklaring när jag äntligen fick veta vad som var fel men det har tagit lite tid att komma igen...

Jag kan väl egentligen bara vara glad att jag överhuvudtaget stod upp när det var som värst och att jag inte har något hjärtfel för det hade kunnat sluta på ett mycket tråkigare sätt.
Denna erfarenhet har fått mig att reflektera en hel del, på min egen odödlighet och alla mina drömmar och vad jag vill göra. En sak har jag insett, att ingenting är värt något om man inte får vara frisk.
Missförstå mig rätt nu, jag har tagit förgivet att få vara frisk och den här korta episoden i ett annat läge har fått mig att förstå hur tacksam jag är för det.
Att kunna jobba, rida, träna, tävla och göra alla livets roliga saker utan att behöva ta hänsyn till ens hälsa på det sättet.
Jag vill givetvis fortsätta tävla och göra det jag gör idag men det är inte längre så viktigt som det var utan det viktigaste är att det är skoj! Jag har alltid älskat att rida och tävla och alltid har detta varit endast för min egen skull, jag har inget att bevisa för någon annan än mig själv och den enda jag behöver svara inför är just mig själv.

Det är min alldeles egna Ego-trip och jäklar vad skoj det ska bli!
Till alla er underbaringar som kommer finnas med på ett eller annat sätt, tack redan nu för allt ni kommer förgylla alla spännande, roliga, nagelbitande, skratt, tårar och andra
upplevelser med :) Dessutom har jag ju fått en alldeles egen underbar "partner in crime" min fantastiska dotter Olivia som förmodligen kommer slå mig på tävlingsbanorna många gånger ;)
Men det ska bli otroligt roligt att få ta rygg på henne :) Jag som ALDRIG skulle bli ponny-mamma!!!

Nåja, var sak har sin plats i livet och jag älskar varenda liten grej även om det ibland är jobbigt och tungt så skulle jag inte vilja leva någon annans liv än mitt :)

Ha en underbar dag därute!!!
Det ska jag!!!