Att hitta sig själv igen...

De senaste åren har det hänt sjukt mycket i mitt liv, stora förändringar som fört med sig konsekvenser som jag aldrig kunnat drömma om. Många gånger har jag varit frustrerad då det jag hade planerat för denna tid inte blev av, några gånger har jag helt ärligt varit på väg att ge upp då motgångar deluxe extra allt radat upp sig framför mig och precis som min mamma brukar säga till mig att: Hur man sig än vänder har man alltid rumpan bak...
Samtidigt har jag gjort saker jag inte kunnat föreställa mig att jag skulle göra, jag har vågat ta chanser som jag förut hade varit för feg för att ta och jag har nog lärt mig än mer att uppskatta det som är bra i livet. Jag har många gånger sagt att de värsta dagarna i mitt liv är de bästa för då uppskattar man de bra dagarna ännu bättre.

Tävling sommaren 2014

Jag har alltid ansett mig själv som prestigelös och även om jag gärna vill vinna så gläds jag åt andras framgångar. Jag har även ansett, nä, jag anser mig själv som hjälpsam, ödmjuk och vill man ha mina råd så ger jag dem gärna. Kanske har andra en annan uppfattning om mig men det är faktisk deras problem i sådana fall, jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad men jag tar inte skit. Inte heller så är jag intresserad av att bli utnyttjad utan här har jag varit tvungen att lära mig sätta ner foten. Idag är jag stolt att jag kan det för många gånger så har jag tänkt att det är väl klart man hjälper någon, det får man ju alltid tillbaka... men, i hästvärlden är det tyvärr ofta inte så.
Nu till alla min vänner, det är inte er jag menar, eller ni som ger tillbaka på något sätt, ni är helt
underbara!
Jag kommer fortsätta att försöka inspirera, hjälpa till, vara ödmjuk men inte på bekostnad av mig själv. Jag är stark i mig själv, otroligt stark och då ibland känns det som om det retar en del och de ska då "få ner mig på jorden". Återigen, det är era problem, inte mina, jag tänker inte lägga en sekund av min tid efter jag skrivit klart här på er och vad ni kan tänkas hitta på :)

När det kommer till hästarna så är ju hästfolket otroligt knepiga, man får inte göra så, eller gör man så så kommer man förstöra hästen, rider man för fel person kommer man aldrig att lyckas etc...
Jag vill bara säga en sak till detta: Så länge man behandlar sin häst sjysst så får man i mina ögon göra som man vill... och det enda som kan ta någon till framgång är en själv!!!
Allt handlar om ens egen attityd, vilka värderingar man själv vill föra fram, på vilket sätt man vill göra det. Jag tror på mig själv, det har jag alltid gjort, för om inte jag gör det då kan jag ju inte begära att någon annan ska göra det.
När vi flyttade upp hit till Norrland var jag naiv och trodde att allt skulle rulla på som vanligt, vaddå? 70 mil enkel resa är väl inte så farligt... men sen kom verkligheten ifatt mig och jag insåg att det är ganska långt. Mina drömmar och mina mål har jag hela tiden burit med mig men jag har många gånger fått tänka om, göra andra saker, som exempelvis att börja hoppa Ruby. Jag har aldrig haft några andra tankar än att jag gör det för att jag tycker det är skoj och sen när jag märkte att Ruby tyckte det var skoj ja, då var det ju bara att köra på. Under dessa år har jag faktiskt lärt mig mycket om mig själv, vilken konflikt min inre ryttare har varit i då jag försökt att kombinera western med klassiskt, det slutade med att jag inte gjorde något ;) Jag har haft turen att träffa på fantastiska tränare även här uppe i Norrland och då någonstans nu den senaste tiden har det mesta fallit på plats och jag känner att jag hittat mig själv igen.

Jag har återgått till attityden: Det är så jävla skoj att rida western, hoppa,  rida barbacka med bara halsring, simma med hästarna, träna tricks som är helt onödiga, skritta ut med bara grimma i ljumma sommarkvällar, valla kor, lägga en slidestopp så gruset yr eller att bara sitta på en sten utanför hagen och titta på underbara hästar.
När jag ser Rubs med Olivia på ryggen och de galloperar barbacka eller tränar tricks så känner jag ända in i mitt hjärta att hur jag än har gått en otroligt krokig väg med henne så har jag gjort det grymt bra!!! Fick faktiskt en värmande komplimang av Per häromdagen som jag blev superglad över: Han sa att han tittat på lite filmer som jag lagt upp och att han tycker att jag lyckats bra med Ruby :) Tack Per!!! Det betyder jättemycket att du uppskattar alla galna upptåg jag gör med henne!

Så jag har kommit fram till att jag kommer fortsätta att göra som jag gör, bara ha skitskoj, inte bry mig så mycket om vad andra tycker utan bara fokusera på hur vi kan göra saker bättre. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt och att det finns massor med fel och brister i det jag delar med mig av och varsågoda, ni får gärna skratta och peka finger åt det om ni vill... I don´t give a shit :)

Det som verkligen fick mig att inse vilken fantastisk häst jag har, hur jäkla bra jag är och hur sjukt skoj vi har ihop var igår när vi fick chansen att efter drygt två år få rida på kor igen... Såååååå jäkla skoj!!! Så här är en film från det :)

Ha en fantastisk dag därute i cyberrymden!!! Det ska jag :)