Nämen...om man... skulle dra till Tiahölm en sväng...

Japp, jag ringde till Per igår och undrade om han var hemma nu i veckan. Jag är helt barnfri och Ajje är i USA så helt spontant tänker jag nu åka till stallet, lasta min ponny och susa upp till Classic L Ranch några dagar :)

Känner att jag vill få lite tips, inte för att jag har några problem men det är så himla lätt att bli hemmablind. Per har ju den där "otäcka" förmågan att se precis allt ;)

Igår provred jag det lilla ridhuset och banne mig... Underlaget var helt perfekt att slida på :)

Fick till några riktigt bra samladestopp och Rubys rumpa bara sjunker ner och hela rörelsen blir mjuk. Detta är något jag konstaterat med ridningen... Är rörelsen rätt blir den nästan alltid mjuk :)

Givetvis var jag tvungen att ta några bilder på supersliden... hehehe...

 

Från ryggen :)

 

 

Var ju tvungen att hoppa av och föreviga detta framsteg :)

 

Ruby: Va fan e de me daj???

 

Nä nu skiter jag i det här...

 Sööööta ponnyn... Hon gick inte iväg utan kom fram till mig... något förolämpad över att jag övergivit henne mitt på ridbanan :)

Nope, nu har jag inte tid att sitta här, väskan ska packas, släpet kopplas på, mat och utrustning bäras fram och ponnyn lastas...

Ha en underbar dag, det ska jag!!! I Tiahölm :)

Cavaletti och cowhorse...

Igår fick jag och Ruby oss en rejäl genomkörare på Helenas cavalettiträning. Hon är helt enorm på att fixa bra övningar där jag som ryttare måste koncentrera mig på vägar och precision och Ruban verkligen jobbas igenom på båda sidorna. Förr när jag hoppade så var man mer alert och red på ett annat sätt men nu i western är jag mer fokuserad på att få den bästa kvalitén på varje rörelse... hehehe... ibland är det bra att bara rida och bli "tvingad" att inte hålla på att tänka och pilla så mycket ;)

Helenas bana bestod nog av en 30-40 bommar på olika spår och med olika tanke inför och efter. Det var serpentinspår, långa raka sektioner med temoövergångar emellan, lite längre serier med volter innan och efter åt båda  hållen... Puh, varje gång hon drar den första genomgången av banan sitter man lite förvirrad och funderar på om man verkligen ska komma ihåg allt ;) Men tack vare någon kvarliggande egenskap från hoppningen så lägger sig banan i närminnet och jag vet hur jag ska rida... hehehe... med en extra volt här och där ;)

Efter 20 minuter var Ruby iallafall så oerhört mjuk och fin så jag bara njöt resten av tiden. Hon har ju inte varit med på så många... typ 3... men igår hade hon mer koll på hur hon skulle trava och avståndet stämde bättre överrens med hennes steglängd. Jag fick fram henne bättre och i slutet kunde hon ha ett lägre tempo men ändå var steglängden tillräcklig... Lite förvirrat men ni förstår nog... Kanske ;)

I höstas på KM:et vann vi en pleasure... hehehe... jag trodde nog vi skulle bli diskade då vi låg i innervarv hela tiden och hon travade på som om det vore V75. Men jag fick den bästa kritiken någonsin av Staffan Ljungberg... Han tyckte dock inte hon var pleasurehäst material, utan att hon hade riktigt bra gångarter och att jag skulle passa mig för att förstöra dem :) Och jag håller med, hon har riktigt bra gångarter och jag vill verkligen behålla dem.  Just cavalettin är ju ett ypperligt sätt att stärka och bevara dessa :)

Hur som helst så skulle jag komma till min tanke om inlägget. I Cowhorsen gäller det att ha en häst med rappa ben... I hoppning gäller det att ha en häst med rappa ben... Alltså om man tar grunderna i hoppningen och applicerar det på en cowhorse så torde man ju träna de rappa benen på ytterligare ett sätt :) Tar man tanken ett steg ytterligare så borde en och annan kosseträning sätta fart på hoppehästens ben... hehehe... undrar hur många hoppryttare som tänkt på det ;)

Detta är det absolut bästa med att vara en crossover att plocka russinen ur kakorna...

Nåja, igår roade jag mig oxå med att testa på att stuka hattar under Mias överinseende... När hon åkte tyckte jag att jag gjorde fel och tänkte börja om... hehehe... min svarta hatt ser nu ut som ett roadkill och jag har nog några timmar med mitt ångstyrkjärn och min hatt för att se om den överlever min misshandel. Min vita hatt är numera SMOKING HOT :)

Jag återkommer med ett inlägg om dessa och bilder... Kanske även på roadkillet...

Ha en underbar dag därute!!!

Förvirrad...

Jag har legat lite lågt med bloggen under en tid och det finns en hel del anledningar till detta... Men inga som jag närmare kan gå in på nu.

Mitt liv är just nu som att stå i ett par startblock, jag ser startmannen med startpistolen och jag vet att när den smäller ska jag börja springa. Problemet är bara att jag har inte en enda jäkla susning om vart jag ska springa, hur långt eller hur fort ;) Förutsättningarna ändras från dag till dag och när jag tror mig veta visar det sig två timmar senare att det egentligen är helt tvärtom... hahaha... förvirrande? Jo, så in i helskotta.

Allt löser sig inom den närmsta framtiden och hur det än kommer se ut är det en hel del spännande saker på gång ;) Vi ska bara se till att alla "små" detaljer lägger sig på plats och ha en plan.

Hehehe... nyfikna? Japp, det får ni vara ett tag till.

Hursomhelst så trots stormen går livet vidare i sin "lugna" takt, i mitt liv finns det ingen lugn takt... hehehe...

Red Ruby igår inne i ridhuset men det var nyvattnat så underlaget var inte optimalt för oss, eller ja för att stoppa, i övrigt funkar det bra. Men det torkar nog upp snart och då är det GO igen. Det finns ju två ridhus och två utebanor + en gräsbana, gräsbanan får man bara rida på vid enstaka tillfällen och för mig är den inte ett alternativ ändå ;)
Men jag håller på att utvärdera vilken av banorna som passar min ridning och de rörelser som vi utför bäst :) Lyxproblem... Egentligen är det underlag för stopp som är det viktiga i övrigt funkar alla underlag superbra.

Stora Ridhuset ca 22x80 m: Isolerat och super under kalla dagar då det alltid är varmt och gott där inne. I vintras var underlaget riktigt bra men blir lite för mycket grepp när det är nyvattnat.

Lilla Ridhuset ca 22x45 m: Oisolerat och fryser ibland när det är kallt. Har inte ridit där inne på länge men underlaget borde passa för stopp, har lite mer träflis... Detta är dagens uppdrag att testa.

Stora utebanan ca 30x80 m: Grus med lite grövre grus, supergrepp och inte stoppvänligt alls ;) Men här är det bra att träna tempoväxlingar, galoppombyten och stoooora volter och små ;) Superbra lysen på kvällen 7 stora strålkastare så även om det är mörkt ute funkar banan bra.

Lilla utebanan ca 22x40 m: Gummiflis, ekflis, grus; denna banan är den som är klart bäst att stoppa i, underlaget ger efter och Ruby kan trycka på som hon ska. Tyvärr ;) är den i minsta laget men med 4 olika ridbanor på samma anläggning så kan man rida fram på den ena rida bort och stoppa på den lilla och skritta runt anläggningen som avslutning :)

Ruban brukar kolla sig själv i spegeln :)

Även om jag saknar att inte ha några Cowgirls här på anläggningen så trivs jag bättre än jag trodde jag skulle göra. Alla, är supertrevliga och bara positiva till mig och Ruban, jag får mycket nygamla ideér och övningar till vår utveckling och det är skoj att nästan alltid ha några ryttare att "smygtitta" på när man rider. Alltid får man någon by input till det jag håller på med.

Ruby, ja hon tränar för fullt med att cutta kråkorna i hagen, tyvärr har jag inte fått se detta live men många av de som arbetar där kommer faschinerade fram och berättar hur hon leker med dem... hehehe... knäpphäst ;) Hon har bara missat en liten bokstav i sin genentik... Cow sense inte CROW sense... hahaha...
Nä, hon gör det enbart för att hon kan och vill och jag tycker det visar på ett enastående gott avelsarbete och tänk... Tack Per och Johanna!!!

Nu har jag en veckas påsklov men jag behöver nog gå in och jobba en eller två dagar... Men RIDNING är det som framförallt står på mitt schema :) Idag har vädret varit sådär och jag har precis varit med i en kavalettigrupp ikväll :) Wiiiiii... det var längesen vi var med nu och det var superskoj.  Hon är sååå duktig min lilla ponny. Och hon blev så enormt lösgjord och lyhörd!!! Måste få till fler sådana här träningar :)

Ha en bra kväll därute!!!

Inga fötter ingen häst...

Detta är ett inlägg som länge legat och skvalpat runt i mitt huvud... men nu är det väl dags att få ut det ;)

När jag i vuxen ålder bestämde mig för att skaffa häst stod jag inför ett begrepp som jag genom att rida andras hästar inte behövt fundera på så mycket... Hovslageri.
Och detta har sedan visat sig vara en av de absolut viktigaste sakerna inom hästeriet. Lika viktigt som foder och betydligt mycket viktigare än många andra detaljer som jag kan lägga energi på. Jag hade ett fullblodssto med väldigt knepiga hovar och papier maché kvalité, dessutom var denna lilla tös anmäld till ett lopp på Jägersro. Mer om dessa fantastiska fullblod får ni läsa om i resumén men det var med henne denna resa började.
Hon hade dragit av sig två skor och hennes framfötter såg mer ut som en gets klövar än som runda hästhovar. Jag fick panik och min dåvarande hovslagare var spårlöst borta så jag kollade telefonkatalogen och ringde på vinst och förlust till Hansa Holmboe... kl 8.30 en lördagsmorgon ;) Ett tips till alla, gör inte detta om ni vill göra ett gott intryck, ring efter kl 10. Hur det nu var och detta kommer från Hansa själv så var det något som gjorde att han sa, ja jag kan sko dina hästar.

Jag mötte upp honom på Falköpings ridskolas parkering när han kom med sin sexhästars gooseneck smedja. Han skodde mina fuxdamer och även om jag inte kunde speciellt mycket insåg jag att det där... det var något alldeles extra!!!
Han är grym!!! Efter detta skodde han mina hästar under flera år och han har lärt mig massor om fötter och skoning. Jag är ingen hovslagare och kan inte sko men jag har lärt mig se om jobbet är bra eller inte och jag tycker det är intressant att diskutera min hästs fötter med min hovslagare.

När jag flyttade ner till Blekinge fanns inte längre möjligheten att ta hit honom men den viktigaste saken Hansa lärde mig var just KVALITÉ!!! Här finns det några duktiga hovslagare och jag har haft förmånen att lära känna två av dem.
Jag är nog en ganska besvärlig kund ;) nä, skämt åsido, jag litar till 100% på min hovslagare men jag vill gärna veta hur och vad han gör och framförallt varför. Om jag nu lägger all denna tid, energi och pengar på att faktiskt kunna prestera något kan jag inte be Ruby jobba med fel skor.

Under alla dessa åren sen jag träffade Hansa har jag aldrig haft en halt häst pg a hovslageriet. Varför? Svaret är enkelt, jag har aldrig tullat på kvalitén med mina hovslagare.

I veckan som varit har detta blivit ännu tydligare och jag är så himla glad över att Micke som skor Ruban är som han är ;) Hon har egentligen ganska bra hovar men det krävs millimeteranpassning på skoningen. Det går inte att sko henne var 6:e eller 8:e vecka, man får helt enkelt kolla på fötterna och säga nu är det dags. Helst vill jag vara med vid skoningen för jag tycker det är intressant att se vad Micke har att säga den här gången. Han har ju skott henne i 1 1/2 år drygt nu men en unghäst ändrar sig ju så otroligt att det tar tid att få allt på plats... om man vill ha en långsiktig hållbarhet. Sista halvåret har Ruban växt, breddat sig och hon bara exploderar åt alla håll och kanter i sin kropp och skalle... på ett bra sätt.

Igår var det dags att sko igen, jag och Micke stod och diskuterade olika skor och hur han ska fortsätta forma henne. Jag är ju anti slides och Micke är klok ;) Han såg henne ridas för typ ett halvår sen så jag bad honom stanna några minuter efter skoningen för att se hur hon rör sig nu.
Och det är just det som jag uppskattar hos honom att han tar sig tid och är öppen för diskussion och se nya vinklar på saker och ting. Nu känner jag att han förstår det jag menar men ibland har svårt att förklara när jag bara känner saker och ting i ridningen... Ytterligare ett par saker som gör Micke så bra är att han 1: vidareutbildar sig hela tider och 2: han håller på med quartrar och det är ovärderligt att ha en hovslagare som verkligen förstår varför man behöver ha det på ett visst sätt...

Micke sa igår att Ruby är ett intressant projekt... hehehe... vet inte riktigt om det är bra eller dåligt ;) Nä, men hon är nog en utmaning då det måste vara 110% perfekt. Och nu är det ju dags att börja sko för tävling... Bra glidyta med bra grepp... hehehe... som formel 1 slicks med dubb ;) Det var lättare med hopphästar... Bra grepp och ännu bättre grepp och till sist... BRODD!!!

Min förra hovslagare som oxå skor i stallet var där när Micke skodde förra gången, han har en Mästar titel i skoning och vi kom in på just slides...
Hans kommentar: Ja, men Slides har ju aldrig varit en bra idé...

Men den diskussionen har jag redan skrivit om :P

Hur som helst så gick hon som fasen igår med nya skor och jag känner för varje gång att hon blir mer stabil och balanserad... Det är bara sååååååååå häftigt!!!
Så har ni en riktigt bra hovslagare... var för fasen rädda om dem... det finns alldeles för många därute som skor sönder hästarna. Lite som med tränare, gynna dem som är bra och förkasta de som inte har där att göra... För har du inga fötter på din häst jag då har du ingen häst att rida på ;)

Hittade precis den här länken:
 http://www.tidningenridsport.se/Hastliv/Hastliv/2012/3/Oklart-med-hovslagares-behorighet/

Och Micke, tack för att du står ut med alla tusen frågor, tankar och ideér som ploppar upp hos mig!!!

Rubys mage, hö och fina namnskyltar...

Det var ju ett tag sen jag skrev ett aktuellt inlägg... Har hållit mig till det förgångna och jag måste erkänna att det är fantastiskt skoj att skriva resumén. Det är så många detaljer och händelser som dyker upp i skallen när man gräver bland minnena... Och än är jag inte i närheten av att vara klar ;)

Kommer på mig själv med att småskratta medans jag skriver och förundras över att jag inte har skadat mig mer i livet än jag gjort. Visst jag har ont i nacken typ dagligen och det blir genast värre när jag inte rider men ändå, jag har bara brutit något en gång, vänster handled... Men det får ni läsa om längre fram.

Ruby är grymt fin i ridningen och allt är superbra... förutom hennes mage... Det känns som om jag försökt allt...
Jäst, PRO- Tektion, Diamond V, Mag och tarm, travhästsupermedel ;) och nu senast någon sulfathistoria som veterinär skrivit ut... Ingenting hjälper och hon blir inte det minsta bättre i magen. Jag tror att boven i dramat är det hösilage vi har i stallet, det verkar som om det är lite ojämn kvalité och hon har ju känslig mage så hon fixar det helt enkelt inte. Så nu får jag helt enkelt köpa hö... Kan bara säga att det inte är rätt säsong att börja jaga hö... men, men... jag satte min fantastiska privatdetektiv på att hitta och VIPS... Maria du är magisk!!!
Så nu hoppas jag hon äntligen blir bra, positivt är att hon äter utan några som helst problem, hon äter upp allt och hon är rund som en liten julgris... Dessutom är hon blank och fin i pälsen samt att hon musklar sig för varje dag... Så med uteslutningsmetoden borde det alltså vara hösilaget ;)
Återkommer med rapporter inom kort...

Häromdagen fick jag ett samtal av Mia som berättade att hon hade en present till mig... Hahaha... hon lät som ett barn på julafton ;) Vi var på väg till Olofström och jag blev bara liiite NYFIKEN... Som om inte hennes samtal räckte kom det ett sms typ en gång i timmen med... Jag har en jättefiiiin present till dig :)
När jag väl kom till stallet stressade jag runt och höll på att kolla presenten men i en påse låg denna :)

Såååååååå himla fiiiin!!! Jag blev sååå glad... Men jag kunde ju inte låta bli att...

Blinga till den lite ;) Maria har en kund som tillverkar dem och de kostar 350 kr. Så kontakta henne på Larum om ni villha en själva...

Anledningen till att hon tyckte jag behövde en... eller ja Ruby behövde en var min lite snabbt ihopskrivna lapp jag snyggt tejpat på hennes box ;)

Kan faktiskt förstå att jag inte skulle komma undan med den... hahahaha... Nästan så jag får skämmas över den ICKE Stylish lappen :)
Jag ska bara kolla hur jag får sätta upp den så är min lapp ett minne blott!!!

Nä nu ska jag ta hand om Olivia... hon har ont i magen.

Ha en bra kväll därute

Resumé av mitt hästliv del 5... galna araber, GP hästar, Per Larsson och Lollos Bolero...

När jag väl återhämtat mig från skiljsmässan med Appis började det suga i hästtarmen igen... men var sjutton skulle jag vända mig... Bonden hade sålt Belinda och helt ärligt hade jag tröttnat på att stångas med henne nu när jag var van vid en ridbar häst... Mariana och Stellar var upptagna med att få föl och de hade nog inte ridits på dessa två åren jag haft Appis och även här... Jag ville nog ha något lite mer ridbart material...

Plötsligt öppnade det sig en möjlighet då en av mina kompisar flyttade närmare och hans mamma hade en liten arabuppfödning... Det tog inte långt stund innan jag var på väg dit med min moppe, tiden mycket lägligt planerad och frågade om hon behövde hjälp...
Nu ska jag ärligt erkänna att denna period var väldigt kort då de visade sig att den enda inridna araben inte gick att sadla utan att hon sparkade hejvilt och att dessa var avlade till att BARA vara vackra... Men några rundor hanns med och jag och mina kusiner spelade in en film där dessa hade huvudrollerna... Den hade varit skoj att se... hehehe...
Jag har inget emot araber, de är trevliga hästar men återigen befann jag mig i Broncoryttar facket och jag hade tröttnat på att hela tiden diskutera om att ifall att det vore möjligt att lyssna på mig istället för att försöka slänga av mig... Kan dock säga att det var få hästar som vid denna tidpunkt fick av mig genom att bocka och aktivt försöka kasta av mig... Det krävdes mer raffinerade metoder som att t ex... tvärnita mitt i ett race vid en vattenpöl eller istället för att hoppa över trädstammen vända 90 grader och trycka sig igenom en tätvuxen grandunge... hehehe...

Inte långt från araberna skymtade jag en vacker fux i en hage och på vägen hem en dag bestämde jag mig för att åka in där... Det var ett lyckokast... Tjejjen som ägde detta magnifika fuxsto var i stallet... Jag presenterade mig och frågade om hon behövde hjälp... hehehe... attityden mot att ta in en 15-åring och rida ens hästar var lite annorlunda då mot idag... Stoet hette Najad och var en pensionerad dressyrdam... och igen dålig sådan heller... hon hade meriter upp till Grand Prix... i min värld betydde orden knappt något men känslan att rida henne WOW!!! Hon piff och puffade lite som hon ville med mig som lyckligt satt och toklog hela tiden... Hon reds med kandar och jag fick lära mig hålla koll på fler tyglar, min balans, var jag hade mina ben och vad jag gjorde med min vikt...
Tyvärr var ägarinnan mycket skum och även här blev det ett abrupt slut då jag en gång kom till stallet snopet insåg att hon dragit med hästen... Hur som helst så började jag längta efter denna känsla som Najad presenterade för mig i fråga om ridbarhet och skolning... Hon var satte definitivt stopp för min karriär som "Broncoryttare" och "flänga runt i skogen ridningen" jag ville lära mig mer...

Jag när jag var 16 (91/92) fick jag nys om en tjej som hade ett buckskin färgat New Forest sto som behövde en medryttare... Givetvis puttrade jag dit på min illblåa Mustang Mamba (trimmad till max av mina kära klasskompisar) Stoet hette Dolly och hon var en westernhäst... Wow tänkte jag igen och såg längtande på sadeln... Hur som helst så red jag henne under en period och jag blev introducerad för saker som clinic och trail ;) Jag fick chansen att rida någon clinic för någon amerikan... kommer tyvärr inte ihåg vem det var men filosofin var... Ask two times and then demand... Roll your spur... Jag lärde mig massor...Kanske finns det någon som vet vem han var/ä ;) Dolly hade som alla ston vissa principer och att kicka mot sporre och att vägra backa var två av dessa... kombinerar man dessa så blir det en häxansurtant häst som kickandes vägrar backa...
Ägarinnan var nog lite rädd för henne men i min värld var det ju bara dessa två små saker och hon försökte sällan kasta av mig... Dessutom hade jag ju en sadel att sitta som underlättade för mig så hennes dumheter var "a walk in the park"...

Jag fick till och med tävla några gånger på henne och vad jag kommer ihåg var det trail och reining som gällde... Dåtidens trailbanor var kanske inte så tekniskt avancerade utan man tog det som fanns och det kunde vara regnrockar, rida genom prassel skynken, snurra runt en tunna hållandes i änden av en bom, lasta in i transport och backa i olika mönster... hahaha... här slutade alltid våra rundor...

Hon ställde sig och började kicka mot sporren som jag pliktskyldigast efter andra gången av "ask" rullade som jag fått lära mig :) Men på tävlingarna fanns det någon som blev min stora idol... Per Larsson... Han hade så fina hästar och var så duktig att jag sen dess alltid hållit ett öga på hans karriär... Det är ju lite lustigt att mitt liv 20 år senare skulle stråla samman med honom igen och att detta resulterat i Ruby... Fast däremellan har jag köpt en hund av honom oxå... Men detta är en helt annan historia...

Jag vann dock aldrig över honom för i Reiningen är det som bekant ett moment som heter back up... hehehe... Dollys slides var inte heller i quarterklass men jag tyckte det var sjukt skoj... Kanske ligger den där viljan att få vinna över Per kvar och någon dag tänker jag nog lyckas... hehehe...
Men ännu en gång så försvann hästen framför ögonen när familjen flyttade och jag stod återigen utan häst... Vid det här laget hade jag stängt av och ryckte mest på axlarna.

Men... 4 mil bort fanns det en man som hette Lollo Nilsson och jag hade snappat upp att han hade westernhästar så jag ringde sonika upp honom och frågade om han behövde hjälp... Han var snäll och jag fick komma dit och prova på... Jag där till och från under en sommar och jag hade den otroliga turen att få rida Lollos häst Bolero dessa gånger... Lollos son Robert, som då hade en ponny, och jag hade mycket skoj med hästarna och för första gången fick jag på riktigt uppleva vad ordet Whoa innebar i full galopp på en grusväg... hehehe... men jag satt kvar och efter Roberts uppläxning om att sa jag Whoa måste jag mena det, så sa jag bara whoa när jag verkligen menade det...;)

Tyvärr var jag nu i den åldern då killarna började bli mer intressanta än hästarna och jag hade nog kunnat lärt mig otroligt mycket mer om jag stannat kvar längre hos Lollo och Robert... Men jag är så väldigt tacksam för allt det jag fick med mig därifrån :)

Men det blev som sagt ett uppehåll i min ridning och under några år red jag bara sporadiskt när tillfälle gavs... Tills en dag då en viss Anneli som numera har Moonshadow Appaloosas flyttade till Börstig med ett gäng galoppörer...

Japp då var det kört igen och här fann jag återigen en av mina livs kärlekar i det vackraste fuxsto jag någonsin sett...

Resumé av mitt hästliv del 4... Appis...

Mina 3500 kr räckte inte långt ens 1987 men en gubben med hingsten hade även ett tvåårigt sto en welshkorsning, storlek B-ponny, hemma på sin gård. Egentligen var det den treåriga unghingsten som vi skulle titta på men när jag såg detta lilla rödskimmelsto var jag såld... Henne skulle jag ha... Givetvis kostade hon exakt 3500 kr...
Absolut ingen veterinärbesiktning gjordes och gubben levererade henne hem till mig efter några dagar... Tror inte hon var försäkrad, avmaskad, jo en gång kanske, eller överhuvudtaget kontrollerad någonsin av veterinär eller hovslagare men det sket jag i hon var MIN!!!
Dessutom hade hon sommarexsem men jag kunde inte bry mig mindre... Jag döpte henne till Aappaloonia Pop... hahaha... fick jag nu äntligen en egen häst skulle den banne mig ha ett långt, krångligt och i mitt tycke då, ett otroligt vackert namn...

Hennes hovar höll jag efter själv med hjälp av en rasp jag "lånade" från pappas verkstad... Tack och lov hade hon bra hovar och ioch med att hon gick på grusväg så slets de ganska jämt och jag hade bara lite kanter att hålla efter...

Vi hade några vänner som hade en ponnysele, den fick jag låna på obestämd tid... Appis var bara två år och det var dags att köra in henne... I min värld reds hästar in när de var tre, punkt... Sagt och gjort... Bokulla som är en gammal prästgård hade både ladu och stalldel och där fanns det ett gäng gamla timmerslädar och några mer eller mindre jämna skaklar... Jag började således tömköra Appis och efter det ledde jag henne med skaklar efter sig, tömkörde och sen samma procedur med släde...

Det var bara att jag gjorde allt det här i smyg för det gick så snabbt och i alla böcker stod det att en inkörning kunde ta upp till ett halvår... Det tog två veckor... men jag vågade inte visa det för pappa utan gick bakom ladan där jag släpat upp en släde och körde för fullt över den frusna åkern... Det frusna gräset och de breda medarna på släden gav precis lagom med friktion för att det inte skulle skena iväg alltför mycket ;)
När jag kört där i en månad kunde jag inte hålla mig längre utan hämtade pappa för att visa honom hur långt vi kommit... Jag kommer ihåg hur hjärtat bultade och jag var skitnervös att han skulle bli arg för att det jag gått för fort fram...
Men det visade sig att han undrat varför det inte hände mer än det gjorde och han blev både glad och förvånad att jag lyckats så bra... Detta var i oktober tror jag och när snön kom på riktigt byggde han en låda till släden så jag kunde köra på vägarna till min kompis som bodde 3 km längre bort med sin ponny... Jag lovar att en timmersläde istort sett tar sig fram överallt... Det handlar bara om hur envis ponnyn är framför :) Vi använde Appis till att dra en del stock i trädgården och det var häftigt att se hur hon kastade sig fram i lokan och tog i, borrade ner sina små hovar i marken och jobbade sig framåt... Hon var fantastisk och hon älskade det. Innan man gav kommando fram stod hon som ett ljus och väntade på att vi skulle lägga stocken tillrätta och fästa den på släden, aldrig att hon skulle försöka sticka eller smita... För henne var belöningen att tjurskalligt kasta sig fram och få ta i... Underbara lilla ponny :)
Den julen var min hemliga önskan en bjällerkrans... ioch med att jag inte sa det till någon så fick jag heller ingen... Men om jag någonsin kör in en häst igen så ska jag banne mig inhandla mig en sådan ;)

Även här hade jag ingen aning om jag gjorde rätt eller hur jag gick tillväga, jag hade bara en klar bild av hur jag ville att det skulle funka... Sa jag stopp var det stopp... Sa jag framåt var det framåt... Det var inget krångel eller mankemang... Det bara funkade... Jag åkte slalomskidor efter henne med ett rep i selen och tömmarna i handen... Det var för jäkla skoj och jag byggde hopp på åkern som jag hoppade med skidorna i... Appis, ja hon bara gjorde det hon skulle... visst ramlade jag och visst fick jag någon gång pulsa hem med slalompjäxor genom snön men de allra flesta gångerna stannade hon och kom tillbaka... vad som gjorde det... Ingen aning, i min värld bara skulle det funka :)

Våren kom, snön smälte, släden blev obrukbar men det fanns inga pengar att köpa en vagn till henne heller. Återigen blev det till att gå med Appis och jag tyckte till slut att det var för jäkla tråkigt... jag var ju van att åka släde... så en dag på väg hem från henne bestämde jag mig för att nej, nu är det dags att rida... sagt och gjort, jag hoppade upp på ryggen och red hem... hahaha... Curt Pate sa att det tog en kvart att rida in en häst... han har fel... det tar 30 sekunder...

MIN häst vare sig bockade eller betedde sig illa... Så här efteråt var det inget konstigt för henne mer än den extra vikten... hon och jag hade ju gjort det mesta tillsammans och hon litade på mig till hundra procent... Om jag satt bakom på en skramlande timmersläde eller på hennes rygg hade ingen betydelse...
Men även här gick jag på någon slags intuition och de första veckorna gick lugnt i skritt och lite trav... Om det var rätt eller fel enligt experterna hade jag ingen aning om, jag lyssnade på min ponny och hon fick bestämma tempot för sin utveckling...
Hon var för den delen aldrig rädd för något eller backade för något hinder på någon av alla de stigar vi villade in på... Det värsta var en stenmur med stenblock som vi trasslat oss in bakom, blocken var väl två tre meter i diameter och jag såg hennes brutna ben framför mig... Men som den envisa lilla stengetsponny hon var hoppade hon vigt upp och tog sig försiktigt över hindret... oskadd... ska väl tilläggas ;) Hahahaha... Jag kom tumlande efter och var mer nervös än Appis...

Vi har nog ridit på varenda liten stig i skogarna runt Bokulla och hon blev väldigt säker på foten... Det spelade inte roll om det var mörkt ute när vi gav oss ut, eller om det regnade, jag hade ett illgult regnställ och bland det bästa jag visste var just att rida rakt ut i skogen mitt i ett sommarregn...

Jag kommer ihåg en gång då vi var ute och red och helt plötsligt stod det en flock med kor på vägen... Jag och Appis tittade på dem och funderade på vad vi skulle göra, jag visste att de hörde hemma på gården på andra sidan skogen och att det nog inte var någon bra idé om de kom ut på vägen hemma hos oss... Brevid vår gård gick nämligen två flockar med ungtjurar.. När jag satt där och fundersamt motade bort dem från vår väg kom en bonde skramlandes på en gammal cykel... Det var hans kor...
Han frågade om jag kunde hjälpa honom att samla ihop dem och få tillbaka dem... Givetvis gjorde jag det, på landet hjälps man åt, det var snälla kor och bonden hade en hink med kossegodsaker med sig... Allt jag och Appis behövde göra var att bilda eftertrupp och övertyga en och annan fru ko om att den bästa vägen var framåt hem med sin bonde, annars riskerade hon bli sen till eftermiddagsfikat...

För Appis var inte några små kossor läskiga... hon delade ju hage med ett gäng tjurar... hahaha... och jäklar anåda de visste att den där rödblaskiga saken både kunde sparkas och bitas om man kom för nära... Kanske inte heller något jag skulle rekommendera idag men då bara funkade allt så...

Jag och mina bröder fick gå på cirkus en gång och givetvis fick Appis iklä sig rollen av cirkushäst samma sekund jag kom hem... Jag lärde henne att med frambenen kliva upp på stenar och snurra runt, hon kunde buga och balansera med alla fyra fötterna på små platta stenar i hagen... Hur jag gjorde? Ingen aning jag visste bara hur jag ville att det skulle bli... Men det är klart en och annan morot försvann från trädgårdslanden ;)

Hos mig fanns det inga lyxartiklar och jag hade inte ens täcken till henne, när hon blev svettig gnodde jag henne torr med halm och sen fick hon en gammal yllefilt med halm under på sig, det fanns inga lyxgrejjer och hon var ingen porslinshäst... jag hade ett träns med en ponnyhackamore för jag ville inte ha bett på henne... Varför? Ingen aning, detta kändes bara rätt... Hade jag snubblat över en sidepull eller en bosal hade det varit det som hon haft...
Återigen hade jag ingen sadel men vid det här laget kändes det heller inte som om jag behövde någon... Jag började bli lite lång och då var det mer bekvämt att rida barbacka. Hon var aldrig halt men ibland när de lagt på nytt vasst grus kunde hon vara lite ömfotad... Det var inte krångligare än att jag då hoppade av och gick. Tror inte ens jag brydde mig om att hålla i henne hon visste ju likaväl som jag vart vi skulle...

Det finns tusen berättelser om Appis och visst åkte jag i backen ibland... Förra sommaren sprang in i en god vän som jag inte träffat på säkert 20 år och han berättade den här för mig... Jag har tyvärr glömt den ;) Tydligen hade jag ridit över till honom och han beslutade sig för att följa med mig hem på sin moppe... Detta var ju livet och skogsvägen som vi tog var totalt otrafikerad och det innebar... RACE!!!

Moppe mot häst... Detta hade vi säkert gjort många gånger före och efter men just den här gången hade det regnat och ute på ett fält där jag brukade rejsa om honom fanns det en vattenpöl... Tydligen hade jag legat som en rem över Appis hals när hon insåg att... shiiiiiit.... det är vatten här.... jag måste kolla så det inte är sankbotten... Hon kastade aldrig av mig utan det var mer sådana här saker som gjorde att jag inte satt kvar... Hon gick i stora naturhagar och där fanns det ett och annat surhål, så hon hade genom erfarenhet lärt sig att om det dyker upp vatten där det inte ska vara... ja, då tar man det JÄKLIGT försiktigt... Ja ni ser nog bilden framför er... Hon la av en slidestop som fått de flesta reininghästar att bli avundsjuka och i en djup fin form nere med huvudet och fokus på STOPP... Jag hade ju ingen costumbuilt reiningsadel och för den delen fanns det inte med i min värld att vi skulle stanna just där och då... Vi skulle vinna kapplöpningen...

Enligt min vän, som nu hysteriskt skrattande flämtande försöker få tillräckligt med luft för att få fram händelsen i detalj, så fortsatte jag i tangentens riktning och gjorde ett magplask á la Anjas sälen rakt ner i vattenpölen. Appis... hon blev inte ens blöt om framtassarna... hahahaha... Tydligen hade jag blivit lite sur och istället för att se det komiska satt jag upp... visade Appis att just denna vattenpölen var safe och red sen hem...dyblöt...

Som sagt tyvärr kommer jag inte ihåg just denna händelse men jag är helt övertygad om att den är sann, det kanske roligaste var att min vän hade började skratta så mycket när det hände att han nästan själv körde omkull med moppen ;)

Jag hade en klasskompis som bodde tre kilometer ifrån mig och hon hade oxå en egen ponny en ståtlig svart New Forest vid namn Tyko... Tyko och Appis blev goda vänner och de delade hage och box när vi sov över hos varandra... Men henne hade jag enormt skoj och jag kommer ihåg några av alla idiotiska ideer vi hade för oss... Baklängesrace... alltså att i full fart sittandes baklänges, barbacka på hästarna rejsa genom skogen... vi byggde terrängbanor och hoppade... Lyckan var när man kom till ett omkullfallet träd i skogen... för det skull ju hoppas :) Vi gjorde långritter från Börstig via Trädet, vi följde det gamla nedlagda tågspåret in till Åsarp och sen hem... här var man tvungen att rida över en inte helt säker tågbro med en hel del hål i... Det var alltid pirrigt men det gick. Ibland red vi in till Åsarp 7 km hemifrån för att köpa glass eller godis och hem igen. Men aldrig någonsin funderade vi på att hästarna inte skulle köpa det vi gjorde eller dit vi skulle... Jag tävlade aldrig på Appis för jag var egentligen för stor och med henne så var det så mycket annat som var skoj... Att bara få vara med sin häst och hon bar mig dit jag ville när jag ville... Hon tog en paus när hon ville och tillsammans var vi ett team...

Detta var en underbar tid och Appis har lärt mig så mycket om hästar och ridning att jag nog aldrig riktigt kommer kunna greppa det ;)
Förresten, hon är beviset för att mina grundstenar om hästeriet håller än idag... Kan en 12-åring göra allt det här med en unghäst bara för att hon vill, ja då behöver man inte sparka, slå och slita... Jag är inte unik på något sätt och det finns många med mig som gjort samma sak i ponnyåldern... Men det är när det kommer prestationsångest och förväntningar som dessa saker försvinner och ersätts av orimliga krav framförallt när pengar blir inblandade...

Till slut kom då ändå dagen då jag var tvungen att sälja henne, jag gick i högstadiet och jag var för stor för att rida henne oxå...
Jag hade tur och sålde Appis till min kusin, där hon bodde i många år och nu fick hon bli en liten tävlingsponny uppe i Nykvarn...
Jag var glad att jag visste att hon skulle få det bra... men återigen var det den värsta dagen i mitt liv, jag grät floder i hemlighet när hon åkte... Det skar i hjärtat att mista sin absolut bästa vän, hon som lyssnade alla de gånger jag var ledsen... som la sin mjuka mule mot min kind och som aldrig någonsin dömde mig om jag gjort något klantigt... Men nu var hon borta...

Jag tror inte hon lever idag... Jag vet att när min kusin sålde henne kom hon till en barnfamilj utanför Falköping och jag hoppas de hade lika stor glädje av henne som jag hade... Hon var trots sin tvivelaktiga bakgrund, sommar eksem och allt annat den bästa ponnyn som jag någonsin kunnat ha som vän...och jag kan ibland önska att alla små hästtjejjor någon gång får uppleva det jag och Appis upplevde tillsammans...

När Appis åkte tog jag en paus i hästeriet... ända tills jag snubblade över en New Forest Dolly, som tränades i Western... detta resulterade i en och annan tävling mot bl a en viss herr Per Larsson ;)

Varför Hackamore, snafflebit, two-rein och bridle, Les förklarar...

Detta korta inlägg riktar sig mer till er som inte är så insatta i Vaquero filosofin hur man utbildar en häst från unghäst till färdig stånghäst... Och till alla er som inte alls håller på med western men undrar vad fasen jag pratar om ibland :)

Då det finns en levande legend som förklarar det här mycket bättre än vad jag gör så lämnar jag ädmjukt över till Les Vogt och hans introduction to two-rein... Jag kan varmt rekommendera er att leta reda på så många klipp ni bara kan och ta till er hans kunskaper och filosofier... Jag har själv aldrig fått förmånen att rida för honom men Per för hans tänk vidare och tack vare honom får jag ta del av det... Men en dag då jäklar ska jag se till att få träffa Mr Vogt in person :)

Se, lyssna och njut...




Ha en bra dag!!!

Yeees nu finns stoppen igen...

Igår blev det ett pass i flispaddocken... Och den visade sig vara perfekt för att fila på stoppen i :) Det är sådär uppskattat att träna stopp inne i ridhuset med för många ryttare... Hehehehe...

Inte för att någon sagt något än men en stallkamrat sa igår att det var så bra att rida samtidigt som mig för det blev så tomt i ridhuset då ;)
Nä, hon sa det med glimten i ögat... Hehehehe

Igår satte jag lite mer press på stoppen, nu vet jag att hon är sjysst i kroppen och hon är ju uppenbarligen stark nog för att börja jobba lite mer... Och det gjorde hon... Underbara lilla ponny, vi fick till några riktig goa stopp där hon satte sig mjukt och djuuuuupt!!! Hon är så sjukt fin i kroppen nu att jag ibland bara står och tittar beundrande på henne ;) svårt att tro att hon för ett år sen var så illa däran att jag vid den här tidpunkten inte kunde rida henne alls...

Men man ska inte älta det förgångna utan tacka för alla erfarenheter och blicka framåt!!!


Ha en underbar dag. Det ska jag!!!

-ofcourse I am using my iPhone for this...

Resumé av mitt hästliv del 3 Börstig...

Så bar det av till Västergötland, Åsarp, Börstig och Bokulla en vacker gammal prästgård med vissa renoveringsbehov... Här skulle jag nu bo tills den dagen jag flyttade hemifrån... Det enda som fanns i närheten var en kobonde... hehehe... Tyvärr så har jag inte en enda bild från den här tiden men jag ska försöka beskriva hästarna lite bättre...

Även om mina föräldrar inte har haft råd att köpa häst till mig har de alltid lyckats hitta andra lösningar och här fick jag möjligheten att rida en B-ponny, korsning Russ/Arab som hette Labbolina... Hon var fantastiskt söt, härligt rödbrun, nätt och med arabens ädla huvud och svanshållning inga tecken men en piggelin... Nu började min ridning på allvar ;) Det fanns ju både sadel och annan utrustning som faktiskt var anpassade för mig och ponnyn. Marie som ägde ponnyn skjutsade runt mig och henne till en hel del tävlingar i sin vita volvo med tranesläpet som hade tälttak... Jag fick börja tävla hoppning ute på Vartoftaortens Lantliga Ryttarförenings hoppbana... Återigen, vilken lycka för en hästtjej, nu gick jag i femman, alltså 1986, Labbolina hade myyycket energi och tyckte väl att det där med att hoppa var överreklamerat och det bästa var när det gick fort ;) I min klass fanns det många hästtjejjor och jag måste erkänna att jag var grymt avundsjuk på alla som fick ha sin egen häst...
Men, jag fick rida iallafall... Jag var med i min första allsvenskahoppning för ponnyer och när vi gick banan fick jag många tips och planen var att jag skulle ta ett stort varv så hon fick galoppa av sig lite innan första hindret... Planen var bra men... Labbo blev så överumplad av hindret när det väl kom så tvärnitade hon och jag flög av mitt i oxern... Fyyy vad jag skämdes, jag var dessutom första startande och jag kommer ihåg alla kommentarer från de andra som frågade hur det gått för den söta B-ponnyn... Kan säga att mina halvhalter som trots allt tragglande inte funkade så bra...

Marie hade en svartskäckig shettis som hette Lilleman och jag fick köra en hel del, jag fick till och med tävla honom ett par gånger i körning... sååå skoj och en underbar liten häst som tog sig fram med vagnen över stock och sten i skogarna
Hon hade en isabellfärgad halvblodsvallack som återigen var det vackraste jag någonsin sett med sin vita man och svans och apelfärgande isabelfärg. Jag fick vid några enstaka tillfällen skritta ut denna drömhäst och även om jag var supernervös att något skulle gå illa njöt jag av varenda sekund. Marie tävlade honom i hoppning och jag fick vara med på många spännande tävlingar med henne...
Labbolina visade sig inte vara någon hopponny men då kom Marie på att hon nog kunde bli en bra galopponny... sagt och gjort en lätt sadel lånades in en svart/gul randig tröja inhandlades och sen var det kval till SM... två av mina klasskompisar var med i kvalet och en av dem hade den tidens snabbaste B-ponny Sputnik... Fanns ingen som slog honom... Men vi kvalade in till SM och som genrep körde Marie upp oss till Strömsholm där jag red ett löp på den vackra Derbybanan... Kom tvåa eller trea där... Efter det var det dags för SM uppe på Täby galopp och jag vill minnas att jag blev trea eller fyra här... Hur som  helst gav detta mersmak för faaart :)
Hennes temperament lugnade sig inte efter galoppen så efter Labbo fick jag chansen att ett tag vara fodervärd på en fantastisk liten vit Welsh som hette Moses... ååååh så söööt han var och så snäll... Med honom tävlade jag lite hoppning och dressyr innan han åkte tillbaka till ägaren... Labbolina, ja hon blev körponny och en riktigt duktig sådan efter att ha blivit betäckt med en fullblodshingst och mamma ledighet... I denna vevan flyttade Marie och mitt hästparadis försvann abrupt... Längtan efter en egen häst växte sig starkare och jag började ett långt sparande av min månadspeng nu...

Tack och lov bestämde sig vår kobondegranne i samma stund att det var dags att ge sig in i hästbranchen och två fjordingunghästar köptes in... Vem som red in dem... jajemen, givetvis gjorde jag det... Att hänga på, sadeltämja eller longera är överskattat utan en koluktande bonde i lantmännens skärmkeps, blå skitig overall och gamla träskor, en gammal armésadel (jag fick iallafall en sadel den här gången) och ett gammalt träns under grimman är allt som behövs... hahaha... att mina föräldrar ens släppte ut mig utanför dörren... Upp på hästryggen och jag kan säga att bonden... han fick jobba... men all heder till honom för han inte släppte taget om sidostycket... grimskaft eller något slags rep att hålla i var helt överflödigt... men jag överlevde... Fjordingen drog iväg snabbare än en avlöning och bonden har aldrig varit så graciös som i detta ögonblick. Hans steglängd var nog tre meter med en ballerinas svävmoment i varje steg...och hans vana att brottas med kor kom väl till pass och han höll i...dock har jag för mig att den första träskon flög av efter ca tio meter och att han behövde nästan en halvtimme på sig innan han kunde prata igen... Han hade tömt hela sin luft reserv på ordet PTROOOO... hahaha... trots att jag var livrädd skrattade jag hysteriskt inom mig, jag insåg det dråpliga i situationen och ännu idag önskar jag att någon filmat hela eländet...
Även om denna metod kanske inte är att rekommendera så efter några akter av bondens tolkning av  svansjöns olika stegkombinationer, självklart på båda hästarna komplett med bonden hängandes i sidostycket över åkern var de mer eller mindre inridna och det gick till och med att rida ut dem... Jösses vilken horsemanship ;)...
Bonden var dock mer än nöjd med min insats och jag hade lyckats öppnat en dörr till hans stall för resten av mitt liv :)
Vilket jag är evigt tacksam för....men skenande fjordingar hade jag för tillfället fått nog av...hehehe... De var inte så trevliga dessa två och måttade ofta med sina hovar efter mig och mina fötter... Jag har verkligen inget emot fjordingar utan tvärtom det är fantastisk trevliga hästar :) Men dessa två Bill och Bull var två riktig oupfostrade tonårslynglar med lite för mycket frihet att bestämma själva...

Efter ett tag insåg bonden att i just fjordingsbusinessen fanns det inte mycket pengar att tjäna så de byttes hastigt ut mot ett par fina travarmärrar... Detta var min lycka... hahaha... det var ett par riktigt fina ston och jag fick givetvis rida så mycket jag ville... Nybergs Mariana (återigen nog den vackraste häst jag någonsin sett, en blank kolsvart dansande häst med lång man och svans, direkt från banan) och den andra hette något med ....Stellar... hon var importerad från USA som fölsto lite raggigare men en lugn och snäll brun travarmärr. Båda stona hade sprungit in en hel del men som sagt jag hade ju förälskat mig i den ystra blanka kolsvarta Mariana...  Så här i efterhand hade nog Stellar varit det kloka valet då hon var lugn och trygg... Men jag har alltid haft en förkärlek för blanka, vackar racerhästar ;) Jag hade fantastiskt skoj tillsammans med Mariana och vi var med om många äventyr i skogarna runt Börstig, många gånger lyckades jag lura med mig min yngre kusin på Stellar och jag tror att detta föranledde till hennes hästintresse... Givetvis alltid barbacka och i full trav framåt, den gamla armesadeln fanns men den var tung och otymplig för en 11-åring att få upp på ett stort varmblod :) Men omskolade... nej, nej det var de inte... Men travare är ju hanterade och miljötränade hästar så att få upp en liten 11-åring på ryggen bekom dem inte ett smack... De var mest glada att få springa av sig lite... hahahaha... Oj, jag fick mig några resor i skogarna när Mariana mindes sig tillbaka till Solvalla och gjorde upp om slutstriden... Har man inte ridit en travare i full bantrav, har man aldrig ridit... Helst ska detta ske på en skogsstig över stock och sten :) Att stoppa en sån är som att stoppa ett flygplan med ett kastspö...

Jag lärde mig återigen att ju hårdare du höll i tygeln och drog... desto fortare gick det. Det bästa var helt enkelt att låta henne få ett par hundra meter i full karriär och sen börja Whoa och plocka försiktigt i tyglarna... Ett klassiskt PTROOOO... hehehe...japp... En dag kom bonden ner till stallet... han tyckte nog att det var dags att visa var skåpet skulle stå och inte hålla på att flänga runt så som vi gjorde... Sagt och gjort, Mariana sadlades upp med sadel och bonden ledde bestämt ut henne på det åkern/fält som fanns utanför stallet... Han satt upp och började skritta... efter en stund skulle han trava och nu slog Marianas tävlingsinstikter till...hon sin satte iväg för att vinna senaste V75 loppet... Till saken hör att bondens hästvana och framförallt ridvana sträckte sig till de av mig mycket professionellt inridna fjordingarna och jag hyser dock viss beundran för hans mod eller kanske var det dumdristighet... Mariana la in 4:ans växel, breddade ut bakbenen, körde upp huvudet och började öka farten... Bonden, som med erfarenheten från fjordingarna, där han ju fick stopp på dem med sitt PTROOO... la in ett högljutt och bestämt Ptrooo, samtidigt som han bestämt kortade upp tyglarna... Nu skulle han ju visa flicksnärtan hur det skulle gå till... HAHAHAHA...

Mariana klippte med öronen och sen växlade upp till 5:an... Tack och lov var det ett stort fält som var format mer eller mindre som en oval... Mariana gick in på ytterspåret men höll sig ändå på sin banan... Jag såg bondens keps flyga av och hans hår stod rakt ut bakåt... träskorna väl inkörda i stigbyglarna och svetten lackade i hans panna... För varje gång han drog i tyglarna och hysteriskt skrek PTROOO... ökade hon lite till...
Jag försökte ropa åt honom att säga Whoa och släppa lite på tyglarna efter men i hans dödsångestpanik så hörde och såg han inget annat än en svart hals framför sig med lång man som piskade i ansiktet... Varv efter varv...
Mariana var dock en klok häst och efter några varv runt ängen tyckte hon att loppet var vunnet och saktade in av sig själv... Nöjt frustande och flåsande...
Bonden... japp, han började använda hjälm och stövlar efter detta :) Tror nog han fick sig en tankeställare om tävlingstravare var så lämpliga ridhästar till oss ungar om vi skulle få fortsätta rida dem...
Tack och lov för mig blev detta inte mer än en tanke men han drog sig länge för att sitta upp på Mariana igen... Han omnämde aldrig händelsen men som sagt hindrade inte mig från att rida heller... Vi hade ingått en tyst överenskommelse att han inte frågade hur det gick och jag berättade inte om våra vilda färder genom skogarna ;)

Men denna upplevelse resulterade att en vacker dag anlände ett mörkbrunt litet Shettissto vid namn Smulan till gården... Givetvis inte inriden...
Sonen i huset, Tobbe och jag tog oss an uppgiften att rida och köra in henne... även här handlade det mer och att sitta upp och hoppas på det bästa men hon var en snäll liten häst och efter ett par bocknings rundor accepterade hon att jag red... Tobbe hade det lite värre och jag vet att hon gärna trampade honom på foten med flit eller helt sonika kastade av honom när hon fått nog... Många gånger i skogen då jag red Mariana och Tobbe red Smulan kunde man höra ett förskräckt tjut... SMUUUUULAN, en duns och sen såg man en shettis trava förbi till närmsta gräsplätt... Till Tobbes försvar ska sägas att hon var den första häst han ridit och han övade upp en fenomenal fallteknik... I slutet så blev han en jäkel på att sitta kvar... för givetvis fanns ingen lyx som sadel till henne heller... Men hon blev även inkörd och det var i grund och botten en väldigt trevlig liten märr som året efter fick ett stoföl som döptes till Ronja, hon måste varit det mest miljötränade föl någonsin för hon fick vackert följa med oss på alla våra äventyr...

När travarna betäckts och sen fick sina föl var väl den eran lite förbi... Fölen var för värdefulla för att hänga med ut i skogarna på äventyr och även om jag då och då red stona i deras hage blev det inte riktigt samma sak... Några av fölisarna blev dessutom ganska duktiga och sprang in en del pengar...

Bonden som av någon outgrundlig anledning inte var helt nöjd över att inte kunna rida och innerst inne hade han nog en längtan att ha en "redig" arbetshät för vips en dag så flyttade en vacker, ljus, kurvig nordisk fuxdam vid namn Belinda in på gården... Givetvis så anmälde jag mig som frivillig Kamikaze pilot och vi utforskade skogarna runt Börstig väldigt ingående... Ibland till Belindas fördel och ibland till min... kommer ihåg en ridtur när jag givetvis var tvungen att galoppera över ett fält och hon givetvis skickade av mig... jag var så jäkla rädd att hon skulle springa hem att jag lyckades föra en kullerbytta i luften, landa på fötterna och sprang som en 100-meters löpare för att genskjuta henne... Jag hade ingen aning om termer som Horsemanship, repvevar kurser eller vilken jäkla position som triggade vad... Om hur man skulle vifta med vilken arm i vilken riktning och hur det skulle påverka vart hon sprang... Jag visste bara att om hon kom förbi mig ut på skogsvägen och sprang hem utan mig på kunde jag säga adjö till all ridning i framtiden... Den skräcken räckte och jag inte tänkte tillåta att detta hände... ALLS...
Jag har många gånger tänkt på den situationen, hur en liten 11-åring kunde få stopp på en 800 kg nordis genom att "cutta" henne och få henne att ge efter... Men i min värld fanns inte alternativet att hon skulle springa hem utan mig...
Jag red hem... och har aldrig berättat detta för mina föräldrar... hehehe... men nu vet ni ;)

Belinda lärde mig vad övertygelse är och vi hade många diskussioner om vart och hur vi skulle gå... Givetvis hade jag ingen sadel till henne så det var mina 35-40 kg mot hennes 800... Men det gick och jag gav mig aldrig...även om jag gråtfärdig ibland fick sitta av och leda förbi henne där hon tjurade för mycket... I

Jag tror att trots lite "living on the edge" så lärde dessa mer eller mindre galna hästar mig att man måste ha en plan för att det funkar och aldrig tro att det inte går... hehehe...

Dessutom lärde jag mig att rida smart... som sagt en spinkig 11-åring på stora varmblod och bruksnordisar har ingenting att säga till om när det gäller muskelkraft och att då börja slita, slå och härja med dem hade garanterat slutat i många fler avramlingar som förmodligen varit betydligt farligare... Jag lärde mig att få dessa ganska så bestämda damer att göra som jag ville genom att låta dem tro att min idé var egentligen deras och att jag bara följde med ;)
Den grundfilosofin har jag burit med mig i hela livet och jag tror att min vilja att göra saker och inställningen att de bara ska funka många gånger har hjälpt till att förverkliga just det :)

Någonstans tror jag ändå att mina föräldrar insåg att det var dags för mig att äntligen få min högsta dröm uppfylld och en dag kom pappa hem och sa att jag nu hade sparat tillräckligt med pengar och att det fanns en gubbe med en treårig welshhingst till salu...

Jag blev givetvis eld och lågor och bilfärden hade väl aldrig känts så lång...