Ruban tränar inför Chappen med att cutta kråkor...

Hyyyyyysteriskt!!!

Satte klockan på ringning och gick upp 8 innan anmälningarna öppnades, insåg att jag var tvungen att registrera mig och Ruby... Tack och lov har jag lite datavana så det gick smärtfritt... Exakt kl 00.00 var jag inne och anmälde, insåg att jag inte hittade två reiningklasser men det fanns 24 platser kvar när jag gick in... 00.03 var jag klar men då var alla reining platserna slut och jag blev reserv... VAAAA???

Nåja jag har iallafall anmält till lite fler klasser än jag hade tänkt från början och jag har en liten plan men tills dess så är det två klasser som är spikaden...

6 SRCHA Rookie Limited Mönster 1

11a ~RHC Reining Open kval Mönster 6 (Western Branch deltävling 2)
11b ~RHC Reining Non Pro kval Mönster 6 (Western Branch deltävling 2)

33 ~SRCHA Non Pro Limited Mönster 4 (Western Branch deltävling 2)

Med reservation för vilken om någon reining jag rider ;)

Igår när jag kom till stallet så mötte jag en av personalen, Jennie... Hon berättade att Ruby hade underhållit henne i söndags då hon red på banan...

Shit, tänkte jag nu har hon sprungit sönder sig igen...

Ja, sa hon, hon såg så rolig ut stod och hoppade fram och tillbaka med frambenen... nästan som en hund som leker...
Sen såg jag att det satt en kråka framför henne som hoppade fram och tillbaka... och det var den hon följde efter...

Hahahaha... Underbara häst!!!  Sen berättade Jennie att kråkan hade hoppat ut ur hagen och att Ruby i ren frustration hade slängt sig ner och rullat :)
Får hoppas att hon inte gör det till en vana att rulla sig efter att ha cuttat ;)

Jennie var nog lite faschinerad över hennes beteende och jag förklarade att det är just det som är vallinstikten hos Quartrarna och att det är så de gör när vi vallar :)

Det är bara att inse att hennes Cowsense är TopNotch och att jag nästan gång vackert ska hålla mig i hornet och ge fasen i att störa henne :)

Ha en underbar dag därute!!!

Resumé av mitt hästliv del 2, Farsta Ridskola, Enskede Ridsällskap och ridläger med Prinsen...

Mockasin en söt liten ponny

Okej är ni redo för del 2???

Det var en onsdag och pappa skjutsade mig till anrika Farsta ridskola som var i Alvar Lamprecht regi för min första ridlektion... Jag kommer fortfarande ihåg att jag fick Mockasin att rida en brun, snäll ponny som INTE ville slänga av mig... Vilken lycka!!! Här spenderade jag 3 lyckliga år och detta la grunden till den mer skolade ridningen hos mig... Helt plötsligt lärde jag mig  hästens kroppsdelar, sadel och tränsdelar... Hur man kratsar hovar, hur man ryktar rätt, att sadla och att vända en häst utan att den smet ut i stallgången. Ridvägar och jag introducerades för HALVHALTEN :) Denna har ju sedan dess haft stor betydelse i mitt liv...

Jag kommer ihåg att det var ibland två ponnys som delade samma box och ibland kunde den ena vara snäll medans den andra nöp en i ryggen... hehehe..

Jag har hittat en hel del bilder på hästarna från bland annat Farsta Ridskola och Enskederidsällskap... Jag har helt ärligt stulit dem där och tänker skriva lite om varje häst som jag kommer ihåg...

Eldflamma, ett gråspräckligt russto född 1966 e:Prick, Klippman. C-ponny. Hon var en av mina favoriter och jag och en gruppkamrat slogs om henne... Tyvärr var hennes mamma ledare för gruppen och på något underligt sätt fick alltid hennes dotter välja häst innan mig... Min vana trogen lackade jag till slut ur och skällde ut henne för detta, inför hela gruppen med föräldrar... Efter det blev turordningen rättvis och jag fick vara först på listan ibland oxå... På ren pin kiv valde jag Eldflamma när jag var före hennes dotter bara för att... Men hon var helt underbar, mjuk och pigg... På en terminsavslutning skulle vi få testa att rida i Jockeyläder och sen var det ut på spåret. Flamman snubblade till och drog ner huvudet varpå jag studsade framlänges nerför mankammen och platt fall i backen... Jag tappade luften och helt ärligt trodde jag att jag skulle dö... Men hysterins klimax var när jag hörde mammas dödstjut uppe från läktaren och hur hon nästan hoppade ner i ridhuset från tre meters höjd... hehehe... Fantastiska ridläraren Cina var lugnet själv och höll lugnt upp armarna över huvudet på mig tills låsningen släppte och jag kunde andas igen... Till mammas förtret hulkade jag en stund, torkade tårarna och satt upp igen... Ännu en gång så var jag så sjukt rädd att jag inte skulle få fortsätta rida och då var ju den här gången min sista chans att få just rida :) Mamma, du ska nog inte läsa nästa del om min ridkarriär nere i Bokulla skogarna...

Don Pepe, en liten welshkorsning och en drömponny, alltid snäll och piggelin. På honom lärde jag mig hoppa och han var den jag red min första "inofficiella" tävling på... Givetvis lyckades jag erövra diplomet :)



 

Mardröm

Mannagryn

Mannagryn och Mardröm, Japp som namnet anger var det två små sagoponnys som delade box... Hade man den ena så nöp den andra en i ryggen... Tror faktiskt att det var Mannagryn som var värst... Hon hade även en ständigt pågående strid med en annan ponny Ditte och man fick alltid rida på var ände av ridhuset, annars flög de på varandra...

Ditte

Ditte (som man ofta fick rida barbacka och mer eller mindre alltid åkte av) ett litet mörkbrunt russ men en räv bakom varje öra, varför man var tvungen att rida barbacka så ofta kommer jag inte ihåg men envis som jag var tvingade jag mig själv att välja henne tills dess att jag suttit kvar utan att ramlat av en hel lektion....
Kolla bilden... Exakt en sån hjälm hade jag och ni ser ju vilken fantastisk passform och framför allt vilken smidig hjälm det var... Hahaha... den var så tung att min först Whiplash fick jag nog av den... Lyckan visste inga gränser när jag äntligen en dag växte ur den och jag och mamma åkte in till Hästbiten inne i Stockholm och jag äntligen fick min normala hjälm som både passade och var bekväm... Jag kommer fortfarande ihåg att den till och med doftade gott när den var ny ;) Fick om jag inte missminner mig mitt första egna ridspö då... LYYYYCKA!!!

Röding

Red Roan eller Röding, en fin skimmel med mycket krut i... kanske lite för mycket häst för mig just då men envis som jag är skulle jag rida honom... det slutade som vanligt i total katastrof och han stegrade sig och sen bockade av mig... innan jag ens hunnit ut på spåret... Men jag gav mig inte och efter några gånger blev han en av mina favorithästar...




 Lechar eller Leffe, min första Bosse kopia... En rosa häst som var ett riktig as att sköta om och han bet dig så fort han kom åt men var grym att rida, så mjuk och välriden... men som sagt gick man därifrån med bara ett bett så var det en bra dag :)


Det fanns massor med fler hästar som förtjänar ett omnämnande men det är dessa som framförallt etsat sig fast i minnet hos mig... Men några snabba hinner vi med...

Lilla Grå...

Mannagryn, Primica (passgångare) och Don PePe på sommarbete.

Pinna På

Primica...

Visst lät ridhuset som en kakafoni av smackande varje gång vi skulle trava och visst visste hästarna exakt var och vad de skulle göra när min ridlärare Cina ropade ut kommandona men jag älskade varenda liten sekund av det...

Sommaren då jag var 9 hade mamma fixat världens bästa överraskning, jag skulle få åka på ridläger... I Norrtälje... Jag var lyckligast i hela världen och bilresan dit bestod nog av en och annan... Är vi framme snart?

Väl på plats var jag typ först... hade tjatat på mamma sen soluppgången att vi nog måste åka nu... Men det gav mig en chans att få gå och se hästarna innan alla andra kom dit och det blev kärlek vid första ögonkastet på en stoooor fux herre vid namn Prinsen... Jag hade bestämt mig... Han skulle jag ha!!!
Självklart fick jag inte honom på provridningen men jag bet ihop red så bra som jag bara kunde lyckades på så sätt få Prinsen som min ridskolehäst... hehehe... inte envis alls... Han var så stor att jag fick stå på tå och fösa upp sadeln... Att sitta upp gick inte utan någon slags förhöjning och jag såg väl ut som en fluglort på hans rygg... Att kratsa hans hovarna var en styrkedemonstration av en 9-åring... Men inget hade fått mig att byta häst... Dessutom var han en av de mest svårfångade hästarna och det var nog en av anledningarna till att han egentligen inte skulle varit med på ridlägret... Men jag knotade inte utan gick ut tidigare och med havrehink lyckades jag få tag på honom... Det är fortfarande det absolut bästa tricket mot svårfångade hästar... MAAT och Godis... Inte ens när han satte sin jättehov och trampade mig på foten sviktade min förälskelse en sekund... vad var väl en blå fot när man fick rida och ta hand om världens vackraste häst...
Jag njöt av varje sekund men sista dagen innan uppvisningen så åkte jag av och ganska rejält dessutom... Det beslutades att jag inte skulle vara med utan bara skritta runt lite... Tror detta var min första hjärnskakning... Hur som helst var detta ytterligare ett i raden av hästavsked och jag grät i vanlig ordning hela vägen hem...

En dag i slutet av 4:an kom pappa hem och sa att vi återigen skulle flytta... Till Västergötland och Börstig...  Återigen fick jag säga adjö till vänner och "mina" hästar men den här gången fick han lova att jag skulle få en egen häst så småningom...

Men det skulle dröja ännu ett tag...

Resumé av mitt hästliv del 1...

Jag och pappa på Skansen... typ längesen ;)

När jag började skriva här i bloggen utgick jag ifrån perspektivet att mottagaren faktiskt kände mig och visste hur hästgalen jag varit i hela mitt liv...
Men, min läsarskara har växt så otroligt mycket på undertiden att det kan är dags att göra en liten historisk resumé som kanske förklarar varför jag tycker och tänker som jag gör ibland... hehehe... om ni orkar läsa... Jag kommer lägga upp bilder där jag hittar dem, tack och lov var min far en ganska flitig fotograf och min tidiga barndom är faktiskt förvånadsvärt väldokumenterad...

Jag väljer att dela upp den i ett gäng inlägg då jag insåg sent igår kväll att jag helt enkelt inte får plats med allt i ett... Nu sitter jag bussen till jobbet men jag kan meddela att jag tills nu är på del 4... har här hunnit bli 12 år gammal och äntligen fått min första häst :) Så som sagt... här är mitt hästliv och det som gjort mig till den jag är idag :)

Nåja, hur som helst så har jag sedan jag var en halvmeter hög letat och älskat hästar, detta kommer dock jag inte ihåg men min farmor och farfar har berättat att redan när jag var ett par år satt jag i bilen och pekade och tjoade så fort jag såg en häst... Det var ett av de första orden jag lärde mig... Totto... Märkligt det där hur det verkar finnas i generna ;) Det har aldrig varit en självklarhet med hästarna i mitt liv, tvärtom, ingen i min familj har haft någon relation till dem som ens liknar den jag har...Men min farfar släktforskade en hel del under sitt liv och han kom tillbaka till en hel del Kosaklinjer ute på den Ryska tundran... och ja, det är väl de generna som hoppat några generationen och koncentrerat sig till mig och en av mina kusiner på pappas sida och en kusin på mammas sida... Vi är de enda tre som visat något som helst hästintresse ;) Dock ärvde min far ett stort mått av deras Nomadgener...

Höjden av lycka, westernsadeln :)

En av mina första ridturer var på skansen, vi bodde under mina första år på Kungsholmen och min pappa var ofta där med mig... Tror nog att det var ett obligatoriskt inslag i dessa besök där...Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att stå i kön till ponnyridningen... när jag försökte lista ut vilken häst jag skulle få rida och hur den såg ut... Jag kommer ihåg att jag till och med stod över en ponny ibland för att får rida en speciellt fin och med westernsadel... Jag frågade alltid vad de hette, vad de åt, vad de bodde, vem som tog hand om dem och pappa hade nog svårt att slita mig från dem när rundan var slut ;) Men just den där känslan att... snart... snart så får jag rida... den är fortfarande magisk och jag minns det som om det vore igår...
Givetvis ingick även den obligatoriska ridstunden på "jättedalahästen" :)

Fina nordisen Brunte som snällt bar mig...

Sen träffade han min styvmor och Nomadgenerna gjorde sig tillkänna ;) Vi började flytta runt... Först ut var faktiskt Bleking, någonstans... När jag var runt tre tror jag, vi bodde i ett litet rött hus ute på landet... Grannen som hette Pär hade en arbetshäst som hette Brunte... jag tjatade givetvis till mig att få rida på denna fina pålle och jag kommer ihåg att trots att han var så bred över ryggen att jag nästan inte kunde sitta skulle jag aldrig fått för mig att klaga över det ;) Tack och lov hade jag lokselen att hålla mig fast i... Jag minns ännu doften av honom och hur hans mule kittlades när han tog äpplena ur min hand. Han användes som arbetshäst och någon gång fick jag hjälpa Pär bakom plogen och tusan vilket drag det var i honom :) Fast oftast fick jag rida hem honom till Pär när de var klara för dagen... Det var ren och skär lycka!!!

Bruntes husse Pär.

Efter ett tag så flyttade vi härifrån till  Belganet... Efter en semestervistelse som tursistattraktion i Nottastugan... Bilder och den berättelsen får vara till ett eget inlägg... Här fanns det ett kollektiv och i tidens anda var det så här man skulle leva... För ett barn var det en dröm... katter, höns, getter, får och till min stora lycka två åsnor... Ett gråttsto som hette Mamma Mia och hennes bruna fölsto Lilla Kry. Här fanns även en jämnårig kille vid namn Albert och för första gången i mitt liv blev jag varse om könsrollerna...
När vi ibland fick rida på Mamma Mia så skulle han alltid sitta längst fram... För han var ju riddaren... åååååh vad detta grämde mig... ;) Jag kommer ihåg skadeglädjen jag kände när han ibland åkte av och jag satt kvar... Minsann var livet rättvist ibland och kastade av herruppblåstriddare... rakt ner i backen... Turerna på åsnan var inte så många då hon som resten av kollektivet arbetade för sin föda. Det odlades en hel del ekologiska grönsaker och bland annat hade kollektivet en kronärtskocks odling en bit iväg och Mamma Mia användes för att forsla dessa från odlingen till kollektivet... Hon var envis denna dam och jag kommer ihåg hur ett par av männen kom hem, något frustrerade över att hon vid hemgång bestämt sig för att inte gå en meter till... hehehe... hon bestämde sig för att stå still... på en bro... Trots säkert bestämda övertalningsförsök fick de två herrarna vackert vänta tills hon bestämde sig för att det var dags att gå hem... tror det var ca 3 timmar...

I närheten av kollektivet fanns en folkhögskola/kollektiv och här fanns det en häst... Givetvis var jag där och frågade om jag fick rida... Det var min första kontakt med ett Engelskt fullblod... En ståtlig grå herre som jag inte kommer ihåg namnet på men mannen som ägde honom berättade att när jag red och ville sakta av skulle jag släppa efter på tyglarna, hästen hade gått löp och ju mer man kortade upp tyglarna desto mer laddade han för upploppet... Det var i vilket fall som helst magiskt att får rida denna häst i galopp, själv genom allén som ledde upp till skolan... Hjälm och säkerhetsväst var det aldrig snack om och helt ärligt vet jag inte hur sjutton jag klarat mig utan att skada mig mer ;) Men denna tanke har alltid funnits kvar i mitt tänk... Släpp efter på tygeln om du vill sakta av... Tänk hur väl det stämmer in idag... Whoa... lång tygel och stopp...

En dag skulle hela kollektivet bege sig till marknaden för att sälja grönsakerna (ekologiska men sånt trams fanns det inte termer till då) och givetvis spändes Mamma Mia för vagnen och tält och grönsaker lastades på... Lilla Kry sprang bredvid... Jag tror hon var runt ett och ett halvt år, vi människor, ja vi gick... Mitt under färden kom någon på att det började bli dags för Lilla Kry att bli inriden... Inget jag skulle rekommendera idag men så var det på den tiden... Givetvis kom någon på att jag vore den perfekta ryttaren som kunde vänja henne vid tyngd på ryggen... Sagt och gjort, hon leddes fram i grimma och jag sattes upp på ryggen... Jag kan säga att jag inte kom så många meter innan jag åkte av... Tack och lov insåg de att det nog var lite för tidigt för dessa bravader och att det kanske inte var den mest brilljanta idén att genomföra detta på en vägkant, på väg till en marknad... Något blåslagen fick jag iallafall åka sista biten i vagnen...

Detta kan väl sammanfatta starten på min ofrivilligt återkommande Broncoryttar karriär...

På marknaden hittade jag en bonde som hade en fuxshettis till salu... hon hette Blomman... och kostade 500 kr... Jag visste inte på vilket ben jag skulle stå på när denna fantastiska möjlighet uppenbarade sig... Givetvis sprang jag till pappa med bultande hjärta och så fort mina ben bar och bad, ömsom gråtande, ömsom övertalande att han skulle ge mig pengarna som jag behövde för min egna häst... Ingen dum åsna som kastade av mig, ingen Albert som skulle få rida framför mig utan MIN egna häst... Det fanns inga 500kr men pappa lovade att om jag samlade ihop pengarna så fick jag köpa henne... Jag lyckades samla ihop 7 kr och bonden vägrade pruta så mycket... Jag grät på vägen hem i vagnen och jag kommer fortfarande ihåg henne med den ljusa manen och runda magen...

I slutet av 1979 innan jag skulle fylla fem år bestämde min pappa sig för att han och jag skulle ut och lifta i Europa... Min mamma var redan ute och luffade runt med ett gäng och planen var att mötas upp i Portugal. På 1500 kr kom vi till Spanien innan det var dags att vända hemåt... Denna resan skulle kunna bli en hel bok i sig själv då vi råkade ut för bland annat griniga tyska gränsvakter och snälla långtradarchaufförer, men en händelse hade just med hästar att göra...
Vi var i Österrike runt nyår och givetvis snokade jag rätt på om var den någon som kände någon som hade hästar...

Japp, det slutade med en skumpig tur till ett stall ute på landet och en planerad uteritt... Pappa gjorde sitt bästa för att försäkra sig om att min häst var lugn och trygg... jovisst sa de andra... Det tog inte mer än tre meter innan den skickade av mig, jag slog mig ganska mycket och vägrade sitta upp igen. De andra red iväg och pappa och jag stannade kvar i stallet, jag kommer ihåg att han var ganska förbannad och helt ärligt tror jag knappt att hästen var inriden... Men de tänkte att jag vägde så lite att den inte borde bry sig om mig på ryggen... håhåjaja...

När vi kom hem från liftningen så hade nog min styvmor fått nog av det spartanska och ganska udda liv som man lever i ett kollektiv... och jag tror hon påverkade min pappa så att vi flyttade därifrån och tillbaka till Stockholm... Det sista jag kommer ihåg var att jag tjatade till mig att få säga hejdå till åsnorna varpå åsnehingsten som var på betäckningsbesök bet mig i handen... hahaha... hittintills hade jag haft en del tuffa möten med hästarna och deras släktningar... Men inte minskade det min passion för dem...

Vi bodde nog i Stockholm några månader innan nomad/gröna vågen generna slog till igen och vi flyttade till Västergötland igen, nu var jag fem, till ett ställe mellan Töreboda och Mariestad som hette Blåport... Här fanns det inga hästar... men en jäkla massa huggormar... Man fick lära sig att hoppa över dem på stigarna... Men en bit bort fanns en familj som faktiskt hade några hästar, mamman i familjen hette Ulla-Britt och hon hade två döttrar, Petra och Malin... Jag tror de hade tre hästar men jag kommer ihåg två av dem. Ulla-Britts fina skimmel Klöverpojken, han var nog den största och vackraste häst jag någonsin sett... och Malins shettis Monke. Här var jag i himlen och jag fick många gånger rida Monke och ibland sitta på Klöverpojken oxå. En ridtur som etsat sig fast är en av de första. På den tiden handlade det inte så mycket om att kunna och trimma utan ut i skogen och ha skoj... Jag fick helt enkelt hänga på och till min stora lycka fick jag rida Monke helt själv... Petra hade nog banne mig en egen häst och långt inne får jag för mig att det var ett brunt fullblodssto... Malin red Klöverpojken... Hur som helst ut i skogen bar det och vi kom till ett dike... Tjejjerna hoppade över men jag hade aldrig hoppat förut så jag blev lite tveksam... Jag kommer ihåg hur de ropade att jag skulle hänga på men min tvekan gjorde att Monke stannade och sen hoppade jämfota över... Givetvis ramlade jag av... fast jag kommer ihåg hur rädd jag blev, var rädslan att jag inte skulle få rida mer större så jag bet ihop och satt upp igen... Ulla-Britt, Petra och Malin väckte för alltid en ny längtan och kärlek hos mig... David Bowie och att få rida själv...på hästar som inte bara kastade av mig... hehehe... Jag ville lära mig mer!!!
Jag inser just att en av mina största drivkrafter har nog varit just rädslan att jag inte skulle få fortsätta hålla på med hästar...

En dag, när jag var sju år, kom pappa hem med en risig gammal opel och berättade att vi skulle flytta tillbaka till Stockholm och Bagaremossen... Jag kommer ihåg att det sista vi gjorde var att köra upp till Ulla-Britt och hennes döttrar och jag fick säga hejdå till hästarna och dem... Det var sorgligt och jag grät en bit på vägen över att jag aldrig skulle få se Monke och Klöverpojken igen...

Väl uppe i Bagarmossen fanns helt nya möjligheter och en av dem var RIDSKOLA!!! Jag fick börja där men först så skulle jag få min första egna ridhjälm... Det var den där nybörjarhjälmen som ser ut som ett bowlingklot som någon borrat ett hål i för att huvudet inte skulle få plats... Den pressade ihop hela ansiktet och man såg ut som en förväxt guppy, inte ett jäkla skit hörde man i den, men den var min och den var ny och jag älskade den över allt annat... Jag hade fått ett par urväxta ridbyxor av Malin och min styvmor hade fixat ett par bättre begagnade gummiridstövlar till mig... Jag var i himlen!!!

Mina äventyr på ridskolan får ni läsa om i nästa inlägg...

Ha en underbar dag, det ska jag...

Ridskola, halvblod, fiberunderlag, Ruby, lycka och förbannade bakgjordar...

Vilken dag ;) Jag har fått vara ridskoleelev igen och fått rida en 21 årig halvblodsdam vid namn Duchesse :) Detta gjordes på Olofströms ridskola och på det omtalade fiberunderlaget de har där...

Duchesse :)

Vad kan då sägas om denna upplevelse... Hmmm... trots att Duchesse efter det sedvanliga stoförfarandet med blanketter, pennor, revisioner och inbokat möte med managern visade sig vara en trevlig dam i sina bästa år... hehehe... jag fick dock slita lite för förtroendet ;)
Ridläraren tittade en stund och sa sen: Jo du har nog ridit lite för hon är inte den lättaste hästen att få lösgjord... hehehehe... jodå, svarade jag, jag har nog ridit ett par gånger innan...

Lite flås fick jag allt upp efter den halvtimmen på damen... Appropå underlaget så ser det trevligt ut, det är ljust och fräscht men som sagt, STRÄÄÄÄÄÄVT... Hade inte ridit Ruban på det och framförallt tycker jag att efter hennes beskrivning verkade det väldans komplicerat att sköta... mycket vattnande och harvande... Men som hon sa, det var hoppryttarna som krävt detta underlag och det är hopptävlingarna som drar in pengar så givetvis måste man ta det i beaktande som affärsverksamhet... Men hon höll även med om att man inte än kan se vilken påverkan det har då hoppryttarna förmodligen inte rider på detta dyra underlag jämt och det kommer visa sig på de hästar som går på det dagligen... Ja, jag kan bara hålla med och hoppas att denna nya trend kommer visas vara just så farlig som jag tror den är och att man går tillbaka till vanlig botten... Så att alla kan rida...

Olofströms ridanläggning var superfin, två stora ridhus och två stora stallar med sådana där boxar med guldknoppar högst upp :)  Och på det hela taget var det skoj att se anläggningen och få möjlighet att på betald arbetstid få rida denna faktiskt väldigt trevliga dam... Kom på mig själv men att fundera på hur lång tid det skulle ta att få henne att säga ja, Ja, JA till arbete igen...

Men jag insåg även återigen hur underbara Quartrarna är och vilken enorm skillnad det är på gångarterna och hur bekväma våra ponnies är och hur underbara westernsadlarna är... I löööööööv :)

Dock rekomenderas inte att hoppa med westernsadel då den har en förmåga att slå en i baken i varje språng ;) Men det är kanske för att jag var van vid min underbara Appaloosa Paris D hoppsadel... det var med sorg och glädje jag gjorde av mig med den... Den bor nu på Ekelund och ligger på en superfin hopphäst som heter Kollibri... så den har fortfarande sin plats i rampljuset, hos mig hade den kanske dammats av tre gånger om året så den var värd ett bättre öde än så...

Konstigt det där att vissa saker fäster man sig så enormt vid att de nästan blir levande... Jag vet att jag aldrig kommer göra mig av med Rubys första träns... även om det förmodligen inte heller kommer användas på någon annan häst... Det kommer nog bara få hänga som en vacker prydnad den dagen jag får min Walkin/Saloon closet ;)

Igår kväll så blev det ett pass på ponnyn och maktkampen häromdagen har gett resultat..
Hon var "broke" från början och stressade inte ett dugg... Skööönt, dock känner jag att jag inte kan vara så exakt med hjälperna som jag skulle vilja för det sitter en förbannad bakgjord ivägen :(
Till slut ruttnade jag ur totalt, hoppade av och slet bort den... Ååååååh vilken befrielse!!! Både jag och Ruby förstod varande och lugn och ro infann sig i ridningen....

Jag vet att jag måste ha den i Cowhorse och att jag måste lära mig att ha den där men just nu är vi i inlärningsfas och jag tänker ha den av ett tag för att kunna vara så exakt som Ruban vill och få sätta knapparna där de ska vara... Sen tror jag inte det spelar någon roll om den hänger där när vi är klara för då är mer benets placering nyckeln för vad jag vill... Man kanske kan knyta den i svansen... så den inte åker fram och är ivägen ;)

Här märker jag att jag inte är en Native Cowgirl utan en Crossover... massa skit som hänger ivägen när jag ska kommunicera med min ponny... hehehe... Nope jag är inte så hardcore som jag utger mig för att vara ;)
I den klassiska ridningen har man all skit i framändan av hästen och då stör det inte skänklarna :) Har inte förrän igår insett att det var ganska praktiskt... hehehe... och sen av allt skrot man hänger på därframme så får man en naturligt låg hållning :)

Nä skämt åsida det ena utesluter inte det andra och just nu har jag en liiiiten issue med bakgjorden ;) Men i koarbetet så vill jag inte vara utan den...

Nä mina vänner nu är det dags att ta en slurk Rosé och inbjuda helgen och framtiden ;)

Ha en underbar kväll därute... Det har jag!!!

Från unghäst till slyngel...

Det var en klok man som en gång sa att när man har tonårsdöttrar så går man från att vara pappa till att vara pucko på mindre än en minut... hehehe... Det ligger mycket i detta och inte minst känner jag igen mig från min ungdom ;) Dessutom blir jag påmind varje dag om detta fenomen på jobbet kidsen bara kollar på en och med förbryllad min säger... Ursäkta... eller min favorit.. Orka... då jag påpekar att det inte är jag som måste göra jobbet eller att det är jag som kommer få kassa betyg om man skiter i skolan... hehehe...

Men... det var inte detta som föranledde mitt inlägg idag... Det är min underbara lilla ponny...

Igår gick hon från att vara den där lilla mjuka, söta, något oroliga unghästen till att bli en slyngelhäst...
Och banne mig det tog inte ens en minut :)

Jag som gång efter gång skrutit om hur snäll hon är och hur hon alltid försöker göra sitt bästa... hahahaha... snacka om att blivit förd bakom ljuset...

Hur som helst, jag sadlade upp och gjorde mig redo för ett pass där jag först tänkte jobba på stoppen... Men när jag gick mot ridhuset såg jag att stora utebanan var helt ledig, det var +15g ute fortfarande vid halv nio och ja med sju strålkastare var lockelsen för stor för att inte lägga om planen och gå ner dit. Underlaget är för strävt för att stoppa på men att jobba och gymnastisera är det kanon.

Efter framskrittning och lite travjobb tänkte jag galoppera igång henne och därefter jobba sidvärtes... MEN... helt plötsligt förvandlades min... MIN... söööta lilla häst från att vilja vara till lags till en frustande galoppör som precis ska ta i inför upploppet??? Vad hände??? Hon sköt upp huvudet och sänkte ryggen och studsade iväg i någon halvt jämfota, korsgalopp utan kontroll...
Jösses... jag blev helt chockad ;) Men, tänkte jag, då jobbar vi igenom denna lilla styrkedemonstration... Hon "borde" ju inte orka sätta emot så länge med tanke på att hon mer eller mindre skrittats i två veckor och därav inte borde ha styrka eller ork att "bråka"... Trodde jag... Efter 15 minuters... som kändes som 2 timmars... strid om hurvida hon skulle ha ryggen uppe och mjukt böja på nacken och därigenom ge efter för bettet så svettades jag som en gris... om nu de svettas... Mina ben var som spagetti och mina armar, axlar och rygg var som gelé... Fyyyyyyyyyy vad stark hon är ;)

Ett tag funderade jag helt enkelt på att knyta fast näsborrarna med svansen under magen :) Nä, jag skojade bara... jag hatar ju hjälptyglar... i alla former...

Men efter 15 minuter fick jag ett liiitet genombrott och hon gav efter en millisekund... Jag tog chansen och lät henne sakta av och berömde massor... Behöver jag säga att hennes öron viftade värre än drottningens hand när hon hälsar på folkmassor ;) Hennes svans ska vi inte tala om och hon var riktigt förbannad på mig... Jag såg hennes blick och den sa... Ursäkta... alltså...orka...

Sen blev det ytterligare 45 minuters stenhårt jobb med övergångar, fattningar, flytta bak, flytta bog och hela tiden fokus på form, form och form...
Nu är hon tack och lov ändå inte dum och sparkar eller bockar eller håller på så... Det är mer att hon inte ville jobba i den formen som jag ansåg var den bästa... Det var mycket roligare att springa ifrån jobbet...
Det blev väldigt tydligt att:
1: Hon är ett sto... jag hade inte fyllt i rätt ansökan om dagens jobb... och inte reviderat ändringarna med hennes manager plus att det var fel färg på pennan jag skrev med :)
2: Hon är ett sto... och rödhårig...och lockig man...
3: Hon är ett sto... och har så jäkla mycket power att det är sjukt ;)
4: Hon är ett sto... och antingen älskar du dem eller oxå så kommer ni slåss för resten av livet... Jag älskar dem...
5: Hon är ett sto... som blivit tonåring... hehehe... Jag ser henne med råsa hovlack, för kort kjol och hubba-bubba med hallonsmak... Snart får jag nog börja köra runt på stan och hämta hem henne efter discona...
6: Hon är ett sto... och att slåss mot henne är helt förkastligt... det är bara att göra om göra rätt och ignorera när hon morrar åt en... Killa lite under hakan... smickra och ännu mer fjäsk :)

Tror hon stått och småskrattat åt mig hela dagen i hagen...

Någonstans har jag ju vetat att en dag kommer hon testa gränserna och visa egen vilja... Jag var bara inte beredd att det skulle bli just igår :) Jag är dessutom helt övertygad om att imorgon kommer jag ha träningsvärk i mina magmuskler... för de om några fick jobba med att försöka sitta ner i sadeln och hålla om denna nitroglycerinbomb till häst.

Hur som helst... efter ca en timmes diskuterande och fjäskande och övertalande och förhandlande var hon som en klick smör i handen... Hon insåg att det inte var så tokigt att inte leka galopphäst på upplopp utan det var mindre jobbigt att galoppa lite fint med både rygg, hals och kropp i balans... Men det satte min ridning, mina knep, Pers alla goda råd och mitt tålamod på test... Det var länge sen jag fick nyttja så många olika delar för att övertala henne om att mitt förslag, trots fel blankett, tidpunkt, färg på pennan och inte pratat med managern var det bästa och att dessa små petitesser inte hade någon som helst betydelse... hehehe...


Men jag vann ;) Eller nej, jag vann inte, Ruby blev överens med mig och vi tillsammans kom vidare :)

När jag satt av henne och på lite darrande ben skrittade av henne, tittade hon på mig och jag lovar att hon tänkte... Jahaja, du blev lite trött idag minsann... ooooh din "stackare"... tänk på mig som dessutom får släpa runt på dig... Hahahaha... Och hästrackarn var knappt svettig och inte ett uns andfådd... Det är nog dags att ta upp löpningen igen...

Hahaha... Det är roligt nästan jämt med unghästar :)

OK!!!

Tjohoooooo!!! Jörgen Fureus satte en stor grön OK stämpel på Rubans rumpa :) Jag är såååå glad... Nu är det bara att fortsätta stärka och finslipa. Dock så höll han med om att hon breddar sig som tusan just nu och förmodligen är det både skelett och leder som håller på att grovna och sluta sig...

Återigen... Jag tror banne mig det är billigare att köpa en färdig häst än en unghäst ;) Men hon är värd varenda sekunds otåliga väntan!!!

Han tyckte dessutom att hon såg lugn och avslappnad ut :) Och jag kan bara hålla med hon är lugnare och mer tillfreds med sig själv. En sak som jag nu märkt är att hon söker mer närhet och vill gosa mer... Hon tycker om att bli kliad och klappad på, jag tror att detta beror på att Jörgen fått bort alla spänningar i hennes kropp. Visst hon har aldrig visat ovilja mot detta utan mer varit reserverad eller bara likgiltig men nu söker hon kontakt och vill  bli kliad på. Detta har jag inte reflekterat över detta förrän nu då det är en ganska stor förändring i hennes beteende...

Jag är väl ingen som är överdrivet kelig och klappig med mina hästar men nu när hon ber om det så är det klart att jag vill ge henne den närheten som hon söker :) Och jag måste erkänna att det är supermysigt när hon kommer med mulen och bara vill gosa... hehehe... min lilla ponny...

Så nu är det bara en liten detalj kvar att lösa med ponnyn... hennes lösa mage... suuuck... Den är lite bättre men inte bra så nu har Jörgen skrivit ut något som förhoppningsvis kommer hjälpa... Någon sulfahistoria... Förra gången sa han att hon antagligen har en "kronisk" störning i sin grovtarm pg a tänderna. Han ville försöka fixa det utan mediciner men som sagt... nu har vi testat typ allt så nu är det tunga artelleriet på väg in... Funkar inte det, ja då får vi tänka om.

Tänk, jag trodde jag hade kommit förbi bajsanalyseratiden när Olivia blev stor men här är jag igen ;)

Nåja... Ikväll tänker jag iallafall ta ett ordentligt pass utan att behöva vara orolig för höften ;) Nu är det dags att strecha ut korta muskler :) och i helgen ska jag banne mig ut till TROMTÖ!!!

Ha en underbar dag därute det tänker jag :)

Summa summarum ridhelg...

JAAAAAAA!!! Våren har äntligen gjort sitt intåg!!!

Idag var det så otroligt skönt och upp mot 15 grader i skuggan..."Tyvärr" satt jag "inlåst" på jobbet hela dagen ;)
Helgen har mellan storstädning av lägenheten och det sista fixet av vår "enorma" renovering inneburit ridning... dock inte ute på Tromtö eller något av de fantastiska naturreservat som finns inom 15 minuters körning här kring Karlskrona utan ett pass i ridhuset och ett på den stora utebanan.

I lördags när jag äntligen kom ut till stallet var solen borta och det var molnigt och kallt, då bestämde jag att det var en ridhusdag :) Vi var bara fem hästar där så det var gott om plats att rumla runt som jag själv ville. Ruby känns bara så fin och för varje dag så musklar hon på sig lite till... Nu så byter hon galopp lite som hon själv vill... hehehehe... Men det var tempoväxlingar som var på tapeten i lördags...
Känns rätt gött att kunna ösa ner för en 80 meters långsida och sen bara sjunka ihop lite i sadeln och känna hur hon sätter under sig och kommer tillbaka... I löööööööv!!! Borta var den lilla störningen som var i höger bakben och hon har börjat spinna med lite tryck nu :)

Igår söndag så tiggde jag till mig... nä, stal lite tid på eftermiddagen och gjorde mitt första besök på utebanan på klubben :) Stooor och härlig och fullt med små söta ponnies som hoppade ;) Passade mig och Ruban perfekt... min tanke var att jobba "flytta rumpan" hehehe... men Ruban tyckte det var så jobbigt att hon började "fatta kort galopp" jobbet istället... Vet inte vad som blev jobbigast för henne, att hålla den kort, kort, korta galoppen eller att flytta rumpan... Hur som helst så fick jag fattningarna och samligen helt gratis och det var bara att lägga till ännu en liten detalj som blev bättre :)
Men jobbigt var det och svettig blev både hon och jag... Det bästa är ju att då få ställa sig i en fin spolspilta med varmvatten och duscha bort all svett... sen få ett mysigt täcke på sig och massa med mat :)
Hon såg onekligen nöjd ut där hon stod och tuggade...

Jag har lekt lite mer i PicJoke och här till höger har ni Ruban i profil. Skiljer nog ganska exakt 4 år mellan bilderna :) Men lite häftigt att se hur mycket hennes huvud har förändrats och är sig likt...

Ha en underbar kväll därute!!!

Tar det aldrig sluuuut...

Så har det känts lite den här veckan ;) Vi håller på med det sista av renoveringen hemma... stääääda... fyyy så tråkigt det är och det verkar aldrig ta slut. Men det måste göras för jag har några WBOS bestälningar som jag verkligen måste få klara i helgen... Jag menar... jag kan ju inte låta någon som VILL vara blingig få vänta för länge ;)

Sen har jag undersökt marknaden för extrajobb... behöver ju fixa en ny sadel till Ruby... fast som hon musklar på sig nu så vete sjutton vilken storlek hon kommer ha i höst :) LYXPROBLEM!!! Just nu är hon iallafall rund som en liten julgris. Igår red jag henne ordentligt för första gången sen behandligen av hennes bäcken och saaataaaan vad det är roligt!!!
Hon har inte längre problem med galoppombytena... HAHAHAHA... jag tänkte jobba henne lite i förvänd galopp men icke sa Rubs... Jag byyyyter ;) Hålla på att galoppa med fel ben först... vad är det för dumheter... Så det var bara att gilla läget och istället låta henne få känna att hon kunde byta galopp...
Ja, jag vet att hon måste lära sig att vänta på mina signaler men med tanke på att detta har varit ett jobbigt moment för henne så lät jag henne bara få bestämma själv och leka med bytena ;) Hon sa ju... ja, Ja, JA varenda gång vi bytte håll och bara bytte så klockrent att jag inte kunde göra annat än berömma henne...

Sen så ryggade vi lite och jäklar anåda det var jobbigt... Hon morrade åt mig... hehehe... tror nog magen tog emot lite... Sen kändes inte spinnen helt ok heller... Hon har/hade något skit kvar i vänster bakben men underbara Mia som kollade lite såg en liiiiiiten, ytte pytte muskelknuta... Efter lite massage av den var det som en ny häst, Ruban är verkligen en "pip och gnäll" häst ;) Spinnen flyter på och känns mycket mer liksidig nu, snart är det dags att börja dra upp tempot lite...

Vi hann till och med få ett par stops och nu trycker hon ner arschlet igen... wiiiiii... det var inte meningen att vi skulle stoppa men även här gick det så lätt igen att det bara kom :)

Tänk att en justering av Jörgen Fureus och lite sjukgymnastik kan göra en sån enorm skillnad. Såååå häftigt... Tack Anneli för att du introducerade honom för oss :) Han är bäst, den kunskap och erfarenheten han har gör honom outstanding!!!
Jag tror faktiskt att han har räddat livet på Ruby när det gäller tänderna och alla låsningar hon hade i käkar, nacke och hals pga detta. Det var efter tredje behandligen där han lyckades få bort den sista spänningen i käkarna som hon kunde börja äta ordentligt igen...
Jag kan ärligt säga att jag stod i boxen den kvällen och grät lyckotårar över att se Ruby kunna äta och inte spotta ut maten... Det är nästan så jag får torka bort en tår nu av lyckan jag fortfarande känner över att det funkar ;)

Jag har många gånger tänkt på detta och många gånger skrivit om detta men jag tänker ännu en gång påminna er därute om det ;)

Det är såååå jäkla viktigt när man köper en häst att man inte köper en trasig häst eller en häst med problem... Ruby var/är frisk, gick igenom vetbesiktningen UA, hon har aldrig varit allvarligt skadad eller sjuk... Men även med dessa goda förutsättningar har jag under ett år haft ett helvete med en sån naturlig sak som att fälla mjölktänderna... Som sagt, hennes bror har det ännu värre och jag har haft tur...
Visst det har kostat... både pengar, blod, svett och tårar men tack vare vänner och duktiga veterinärer har jag ändå hela tiden kunnat ligga ett steg före... allt hon har behandlats för har varit i förebyggande syfte...
Nackdelen har ju varit att det då inte går på försäkringen... Fördelen... jag har inte haft en "sjuk" häst :)

Detta har ju gjort att hon inte har behövt vara konvalecent eller vilande på det sättet... visst hon har varit avställd och vilat men inte konvalecent... och när vi väl satt igång igen har det varit på samma ställe där vi slutade sist ;) Och dessutom går det så sjukt snabbt att bygga upp hennes kondis och framför allt muskelmassa att jag nästan blir lite skrajsen...
Just nu ser hon lite ut som en rugguggla... hehehe... hon fäller päls is stora sjok. Även detta är en enorm förbättring mot förra året då hon hade vinterpäls långt in i juni... Hon mår helt enkelt mycket bättre nu och det känns helt underbart!!!

Det ska bli grymt skoj att kunna se fram emot tävlingssäsongen och nu vågar jag hoppas liiite ;) 

Ha en underbar fredagskväll därute...

Jag lever...

Hehehe...

Fick visst några påminnelser att jag bloggat för lite... jooo... sååå är det ;)

Hade ett inlägg i fredags som skulle iväg men det kom saker emellan... typ jobb... Slänger upp det sen :)

Vi är inne på slutfasen av vår renovering... Stäääda... tråååkigt ;)

Men nu ikväll har jag hittat något skoj på nätet nämligen en sida PicJoke där man kan ladda upp en bild och få en snygg design på dem :) Slänger upp några av de jag skapade ikväll :)

Skoj skoj är det att pilla lite :)

Såååå nu ser alla att jag lever :)
Skriver ett inlägg om den lockiga lilla ponnyn  imorgon ;)

Ha en underbar kväll därute!!!

Renoveringshelg och jag rymde en sväng...

Fyyyyy vad jag avskyr att renovera!!!
Inget passar, allt är snett och jag och Ajje är förbannade på allt och varandra ;) Tyvärr blir det så när man inte gör det så ofta, man gör i fel ordning, måste göra om och göra rätt... Sen är vi två perfektionister som gör det... Eller ja, Ajje är i det här läget mer perfektionist än mig, jag vill bara bli färdig... Sen fick vi ovärderlig hjälp hela söndagen av svärföräldrarna :) Men då är vi tre stycket som fräser, svär ibland och tycker att just det som jag gör är viktigast ;) Underbara svärmor och Olivia röjde i köket och hennes kommentar; ja, jag har haft det ganska lugnt... hehehe... vi andra stod för oljudet och begreppet... skrik och skäll ;)

Hur som helst är nu Olivias rum nygjort med ny väv, ny färg och det är superfräscht :) Allt är vitt och nu är det bara henne saker som ska rensas... igen... och ställas på plats, sen skall även ett par mattor och några gardiner inhandlas för färgens skull... Givetvis ska det vara lila...

Även badrummet har fått sig en uppfräschning med nya badrumsmöbler och en ommålning... Här återstår det att hitta någon slags trall för att få fason på golvet, vi valde att göra en makeover för att det inte skulle bli hur dyrt som helst... Men snyggt blev det med svarta möbler i ett annars vitt badrum...

Men i lördags stod jag inte ut och rymde för en stund... eller ja, några timmar :)
Min tanke med helgen var ju att jag skulle njuta av det vackra vädret och skritta ute i solen... I torsdags, tror jag, så insåg jag att det var träning/mingel i Bräkne-Hobys ridhus... Mingel för de som var oträningsbara... både hästar och människor... och träning för Therese Gustafsson för de som var friska och kunde göra något mer än skritta eller snacka skit :) Det var hela 11 ekipage där och lite fler folk, skoj ;)
Nyttigt var det att lasta och åka en sväng med Ruban, hon har ju inte åkt transport sen vi flyttade till Lyckås och då tyckte hon inte alls att hon skulle gå på... I lördags knatade hon glatt in i transporten, skönt tycker jag då jag INTE vill ha en svårlastad häst... Hmmmm... detta ämne får jag nog gotta ner mig i lite mer i ett annat inlägg ;)

Hur som helst så lyckades jag få med mig en kamera och fantastiska Gert Andersson, som oxå var bannlyst till mingel, fotade lite :)

Jag och mina två älskade tjejjor :) Tack Gert för att du tog den här bilden...

Sen tog Mia några bilder oxå :)

 

En mycket trevlig stund i uuuunderbar vårsooool :)

Det var otroligt trevligt att träffa alla goa människor som lixom jag har börjat dammat av hästarna och sig själva nu när vi gått ur idet :)

Mycket bra intiativ av Therese Gustafsson på Smedgårdens Cowhorse som även delade med sig av tips och trix till dem som inte satt på avbytarbänken...

Ha en underbar dag därute... solen skiiiiner :)