Det där med unghästar...

Nu i december har jag åtagit mig ett litet projekt :) Eller ja, litet han väger nog en 450kg... men han är väldans trevlig. Jag har fått förmånen med att hjälpa till att rida in/till en 4-årig quarterpojke. Billy som han heter är inriden men inte riden på ett tag och Wille som inte haft honom så länge ville ha hjälp att komma igång med honom igen. Jag tycker det är väldigt klokt att ta hjälp så att både häst och ryttare får en bra start tillsammans. I mina ögon är Billy insutten men kan inte speciellt mycket, han har nu efter några pass börjat fatta det där med tyglar och vad bosalen är till för :)

Billy nöjd efter lördagens ridpass...

Jag hade glömt hur skoj det är med unghästar och hur fort det går när man får med sig dem in i Flow. Poletterna bara trillar ner på löpande band och man kan se hur nöjda de är när de förstår och får beröm. Billy är en riktig kelgris och älskar att man kliar, klappar och berömmer, värdefulla verktyg när man ska gå från unghäst till ridhäst. Han gillar godis med så det finns många olika sätt att kunna berömma bra beteenden och försök till att göra rätt. I det stora hela en väldigt okomplicerad och godmodig herre, precis som jag tycker om dem och som jag blivit van vid när man nu är quarterifierad ;)
Då Wille bor en bit iväg så var det lättast att Billy fick flytta in i Rubys stall under december så jag ska kunna jobba med honom ordentligt och nu på onsdag så kommer Wille och ska få se vad första veckan har gett för resultat. Det ska bli enormt spännande och se vad han tycker för jag tycker det är stor skillnad bara på den här veckan. Dessutom ska Wille få rida Rubs så han får känna vad han har att se fram emot när Billy om några år är klar. Jag tycker det ska bli sjukt spännande att få följa dessa två sen på deras resa, jag tror det kan bli väldigt bra. Trevlig är även att vi ju kommer träna en hel del kossor tillsammans så jag hoppas kunna dela med mig till Wille och Billy så mycket de orkar och vill lyssna på mig.

Med det här projektet så förstod jag något jag inte gjort förut, glädjen i att förhoppningsvis kunna bidra med min kunskap och erfarenhet till både häst och ryttare för att de tillsammans ska funka. Jag kan förstå tjusningen i att då vara tränare och se hur de ekipage man tränar växer och utvecklas. Dessutom så är det väldigt skoj att känna att jag kan faktiskt ge tillbaka i form av en lite mer utbildad häst till Wille. Inte för att det blir storverk på en månad men det blir en bra start för båda tycker jag, Billy blir riden av någon som är tydlig och vet var jag vill och under tiden får Wille både rida Ruban som kan mer, samt att han och Billy kommer få börja tillsammans under min övervakning :)

Och det är ju det här jag tycker är så himla roligt att hjälpa mina vänner framåt!!!

Ha en fantastisk dag därute i cyberrymden, det ska jag.

Att förvalta livets chanser...

Ibland så bara händer det... Som en trisslott och man skrapar fram högsta vinsten, jublande står man där och bara undrar hur man ska förvalta den här chansen... Sätta in allt på banken och spara, spendera allt på en kort flashig tid eller med ett steg i taget börja bygga på en dröm som man trodde var omöjlig... Det kommer stundtals bli fel, man kommer få backa, göra om men ändå att kunna få säga hur det än gick... Tänk att jag vågade.... Och förhoppningsvis... Fasen tänk att det blev så jäkla bra!!!

Jag har många gånger under dessa två år i Norrland funderat på hur klokt det var att flytta, om jag någonsin kommer få chansen att satsa på det jag vill... Och hur i helskotta det ska gå till? Ibland har jag tänkt tanken att påverka min familj, packa ihop och försöka hitta en annan lösning.

Men livet har gett mig några tuffa smällar men nu oxå för ett litet tag sen en enorm möjlighet att få göra det jag tycker är roligast i hela världen, göra det med likasinnade och få bygga upp något som bygger på våra värderingar och tankar. Jag känner att detta, ja det händer bara en gång i livet.
Mitt val var, vill jag vara med, lägga min själ i detta, förmodligen göra en hel del fel men göra det helhjärtat, vara ödmjuk för möjligheterna och ha sjukt skoj på vägen, lära mig massor och göra det med ett gäng som känner likadant....

Hur länge tror ni jag behövde fundera?

Faktiskt längre än man skulle kunna tro, framförallt av respekt och ödmjukhet inför den som helt plötsligt uppenbarade sig med denna "once in a lifetime opportunity"
Hjärtat bultade kan jag säga för jag vet att jag kommer hänga ut mig själv, lite sätta mig i situationer där jag förmodligen inte riktigt har alla svar. Och troligtvis kommer komma i konflikt med en och annan under resans gång... Frågan var bara: Är det värt det?
Då sa denna person de förlösande orden som fick mig att jubla inombords.... Ja, alltså detta är ju en stor jäkla ego trip... Jag vill göra det för att jag tycker det är så sjukt skoj och lära mig under resans gång!

Jag säger bara: Tack Wille, för att du ringde den där dagen! Om inte andra fattar vilken otrolig chans detta är eller har massa orimliga krav... Japp, vi kör helt enligt mottot:
Doin' it our way, or it's the highway:)

Vad detta gäller???
Såklart är det möjligheten att få valla kor! Så kom igen nu Norrland, chansen har erbjudits... Ta den :)

Här är ett smakprov på vad ni kan komma att få uppleva!!! Inte första gången... Men så småningom :)

Ha en underbar kväll därute i cyberrymden. Det har jag!!!

- Posted using BlogPress from my iPad

Att hitta sig själv igen...

De senaste åren har det hänt sjukt mycket i mitt liv, stora förändringar som fört med sig konsekvenser som jag aldrig kunnat drömma om. Många gånger har jag varit frustrerad då det jag hade planerat för denna tid inte blev av, några gånger har jag helt ärligt varit på väg att ge upp då motgångar deluxe extra allt radat upp sig framför mig och precis som min mamma brukar säga till mig att: Hur man sig än vänder har man alltid rumpan bak...
Samtidigt har jag gjort saker jag inte kunnat föreställa mig att jag skulle göra, jag har vågat ta chanser som jag förut hade varit för feg för att ta och jag har nog lärt mig än mer att uppskatta det som är bra i livet. Jag har många gånger sagt att de värsta dagarna i mitt liv är de bästa för då uppskattar man de bra dagarna ännu bättre.

Tävling sommaren 2014

Jag har alltid ansett mig själv som prestigelös och även om jag gärna vill vinna så gläds jag åt andras framgångar. Jag har även ansett, nä, jag anser mig själv som hjälpsam, ödmjuk och vill man ha mina råd så ger jag dem gärna. Kanske har andra en annan uppfattning om mig men det är faktisk deras problem i sådana fall, jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad men jag tar inte skit. Inte heller så är jag intresserad av att bli utnyttjad utan här har jag varit tvungen att lära mig sätta ner foten. Idag är jag stolt att jag kan det för många gånger så har jag tänkt att det är väl klart man hjälper någon, det får man ju alltid tillbaka... men, i hästvärlden är det tyvärr ofta inte så.
Nu till alla min vänner, det är inte er jag menar, eller ni som ger tillbaka på något sätt, ni är helt
underbara!
Jag kommer fortsätta att försöka inspirera, hjälpa till, vara ödmjuk men inte på bekostnad av mig själv. Jag är stark i mig själv, otroligt stark och då ibland känns det som om det retar en del och de ska då "få ner mig på jorden". Återigen, det är era problem, inte mina, jag tänker inte lägga en sekund av min tid efter jag skrivit klart här på er och vad ni kan tänkas hitta på :)

När det kommer till hästarna så är ju hästfolket otroligt knepiga, man får inte göra så, eller gör man så så kommer man förstöra hästen, rider man för fel person kommer man aldrig att lyckas etc...
Jag vill bara säga en sak till detta: Så länge man behandlar sin häst sjysst så får man i mina ögon göra som man vill... och det enda som kan ta någon till framgång är en själv!!!
Allt handlar om ens egen attityd, vilka värderingar man själv vill föra fram, på vilket sätt man vill göra det. Jag tror på mig själv, det har jag alltid gjort, för om inte jag gör det då kan jag ju inte begära att någon annan ska göra det.
När vi flyttade upp hit till Norrland var jag naiv och trodde att allt skulle rulla på som vanligt, vaddå? 70 mil enkel resa är väl inte så farligt... men sen kom verkligheten ifatt mig och jag insåg att det är ganska långt. Mina drömmar och mina mål har jag hela tiden burit med mig men jag har många gånger fått tänka om, göra andra saker, som exempelvis att börja hoppa Ruby. Jag har aldrig haft några andra tankar än att jag gör det för att jag tycker det är skoj och sen när jag märkte att Ruby tyckte det var skoj ja, då var det ju bara att köra på. Under dessa år har jag faktiskt lärt mig mycket om mig själv, vilken konflikt min inre ryttare har varit i då jag försökt att kombinera western med klassiskt, det slutade med att jag inte gjorde något ;) Jag har haft turen att träffa på fantastiska tränare även här uppe i Norrland och då någonstans nu den senaste tiden har det mesta fallit på plats och jag känner att jag hittat mig själv igen.

Jag har återgått till attityden: Det är så jävla skoj att rida western, hoppa,  rida barbacka med bara halsring, simma med hästarna, träna tricks som är helt onödiga, skritta ut med bara grimma i ljumma sommarkvällar, valla kor, lägga en slidestopp så gruset yr eller att bara sitta på en sten utanför hagen och titta på underbara hästar.
När jag ser Rubs med Olivia på ryggen och de galloperar barbacka eller tränar tricks så känner jag ända in i mitt hjärta att hur jag än har gått en otroligt krokig väg med henne så har jag gjort det grymt bra!!! Fick faktiskt en värmande komplimang av Per häromdagen som jag blev superglad över: Han sa att han tittat på lite filmer som jag lagt upp och att han tycker att jag lyckats bra med Ruby :) Tack Per!!! Det betyder jättemycket att du uppskattar alla galna upptåg jag gör med henne!

Så jag har kommit fram till att jag kommer fortsätta att göra som jag gör, bara ha skitskoj, inte bry mig så mycket om vad andra tycker utan bara fokusera på hur vi kan göra saker bättre. Jag vet att jag är långt ifrån perfekt och att det finns massor med fel och brister i det jag delar med mig av och varsågoda, ni får gärna skratta och peka finger åt det om ni vill... I don´t give a shit :)

Det som verkligen fick mig att inse vilken fantastisk häst jag har, hur jäkla bra jag är och hur sjukt skoj vi har ihop var igår när vi fick chansen att efter drygt två år få rida på kor igen... Såååååå jäkla skoj!!! Så här är en film från det :)

Ha en fantastisk dag därute i cyberrymden!!! Det ska jag :)

Det där med att går ensam i hagen...

Nu har det hänt igen. Det som inte fick hända men ändå gjorde det. Ruby har blivit illa sparkad i hagen...
Så illa att det finns risk att hon inte någonsin kommer att funka som ridhästar om knäledskapseln är punkterad.

Jag har därför tagit det enda vettiga beslutet att låta henne gå i en egen hage från och med när hon förhoppningsvis är frisk igen. I min värld har detta att hästar ska ha hagkompisar varit en obestridlig sanning, gärna lite fler än en så de kan välja vem/vilka de vi hänga med men återigen så ha denna fantastiska ponny fått mig att verkligen rannsaka en del av mina grundkoncept...




Varför är det så obestritt att hästar prompt ska gå med andra? Jag har några dagar funderar på detta och i ett historiskt överlevnadsperspektiv så är det självklart för ett bytesdjur att leva i flock, detta för att just bättre kunna försvara sig och överleva.
Men nu gör jag något helt wild and crazy och tar av mig etologiglasögonen och sätter på mig "hejjagärenhäst2014somförmodligeninteöverlevtidetvilda" glasögonen, skiter i alla traditioner och hur det ska vara normer och tänker helt tvärtom.
En häst idag har helt andra förutsättningar mot en vildhäst, det första är att de blir ihoptussade med andra hästar lite nu och då och då behövs det ju göras upp om rangordningen. Utan att de har möjlighet att själva välja sin flock.
Hästar som Rubs som verkar oavsett i vilken flock hon hamnar få stryk, som dessutom inte bryr sig ett jota om hon står själv i stallet eller är själv i en hage, jag undrar verkligen att om de får valet, de vill gå i en flock till vilket pris som helst?

Det är möjligt att jag har totalt fel men under dessa snart två åren så har jag studerar Ruby många gånger i hagen och följande saker händer ofta. Hon närmar sig flocken, individen långsamt, sänker huvudet, riktar öronen framåt och ber om att få komma närmare. De, den andra hästen riktar fram öronen och ger henne tillstånd, Ruby närmar sig försiktigt och till slut är hon framme vid t ex balen. Många gånger har detta gått bra men lika gärna kan hästen ändra sig och göra ett utfall. Dessa gånger har Ruby kommit undan tack vare snabba vändningar och rivstarter.
Om hon nu får stå en stund vid de andra och om någon då lägger öronen bakåt och säger åt henne att flytta på sig så sänker hon huvudet och börjar gå därifrån. Och här har det då smällt rejält, hästen ifråga tycker inte hon flyttar på sig tillräckligt snabbt och fullföljer hotet med ett rejält utfall. Ruby som redan börjat gå iväg inser inte faran utan blir då träffad...



I början tänkte jag att det nog är en osäker häst och hästar som inte är bra på flockspråk som beter sig såhär, och så är det säkert till stor del men även här är det ju vi som människor som sett till att det blir så. Det är få som har bra flockar där hästarna lär sig läsa de fina signalerna, på ett sjysst sätt.

Sen är det ju mer praktiskt för oss att ha flera hästar på samma mark. Och en del hästar klarar inte av att gå själva, så det viktigaste är återigen att se till individen och det som är bäst för den. Jag vet att Ruby många gånger inte på något sätt följer de givna hästnormerna... Och samtidigt som det gör saker och ting svårt så är jag så sjukt glad för att hon är exakt som hon är!

Det som ändå får mig att tro på mitt beslut, när det gäller just den här hästen är det som jag skrev ovanför, hon bryr sig inte ett dugg om att vara själv, vare sig i stall, hage eller på annat ställe, så länge hon har mat och vatten så verkar hon mer än nöjd. Jag skulle faktiskt vilja påstå att hon trivs bättre så, hon behöver inte vara på helspänn om det är någon som försöker trycka till henne eller inte. I vintras, när hon var skadad stod hon inne i stallet i, ja, vad blev det fem veckor helt själv, inte en enda gång var hon överhuvudtaget stressad eller orolig, det enda som hände var att hon ett par gånger lyckades fastna i hönätet med spännena på täcket och stod och såg olycklig ut tills någon trasslade loss henne ;)
Sen gick hon själv i en hage och även här var hon hur lugn som helst, nån gång så smet en annan häst in till henne men inte ett pip hördes utan de stod på varsin sida om balen och åt. Hon fick senare en kompis och det gick oxå bra.
Jag vet att hon visst kan gå med en eller ett par, tre hästar och det kommer hon få göra på sommarbetena. Kanske om tillfälle dyker upp så får hon ibland någon annan häst i sin hagen men jag orkar inte längre hitta min häst söndersparkad i hagen och oroa mig för att förlora henne. Nä inte min älskade Ruby som bara kan allt...


Jag vet att man inte ska jämföra med barn men jag kan inte låta bli i det här fallet, om Olivia skulle gå i en klass där hon varje dag får stryk eller riskerar få stryk så inte en chans i helvetet att jag skulle låta henne tvingas vara kvar där.... Så varför skulle jag tvinga Rubs till detta?

Nä, ha en underbar kväll därute... Det ska jag :)

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Säter,Sundsvall,Sverige

Loooong time no seeeen :)

Insåg just att det ju är superlängesen jag skrev något här eller bara var aktiv... nåja, igår så var jag lite trött och orkade inte riktigt ha en plan för ridningen och istället satt jag upp och lekte lite...

Jag älskar verkligen min häst och det förtroende som finns oss emellan är så himla häftigt att känna och tack vare snälla Linn så filmades det en snutt av det oxå...

Enjoy...


Ha en underbar dag därute det ska jag :)

Positiv feedback...

Ibland när man minst anar det så får man positiv feedback från oväntade håll... Det är verkligen inspirerande och även om jag alltid kommer göra saker och ting My Way så är det skoj att höra hur det sprider ringar på vattnet :)

Sen jag var och tävlade sist så fick jag en del roliga erbjudanden på min fantastiska häst... Två stycken vill köpa henne... Ett bra anbud men nej, tyvärr Ruby är inte till salu! Två stycken som gärna ville ha ett dök efter henne... Hmmmm, det kanske funkar långt fram, hoppas jag, men först ska hon och jag tävla, sen om det blir föl eller inte har jag och även fam Larsson första tjing på ett par fölisar innan någon kommer ut på marknaden :)
Hursomhelst känns det väldigt bra i hjärtat att få den här typen av feedback. Det som är ännu roligare är att det är från båda sidor, alltså både från westernsidan och från den klassiska sidan som dessa erbjudanden kommer ifrån. Det är fler än jag som kan se vilken fantastisk häst hon är :) Även om jag är partisk...


Sen verkar min något okonventionell väg även smitta av sig när det gäller hoppningen och jag kan bara säga till er som börjat hoppa era quartrar, grattis, njut av era fantastiska mångsidiga, duktiga hästar. Det gör jag och så sjukt roligt är det att bara kunna göra allt :)

Till helgen som kommer väntar två dagar med hoppning och den här gången kommer det inte finnas tidsfel ;) Vi spänner bågen lite till och som sagt planen är en 90+100 på lördag och en 100 på söndagen. Jag kommer dock inte satsa på att rida fort då jag vill att hon verkligen ska få befästa att hoppa banor men om några tävlingar till, ja då får vi se...

Sen har jag även anmält till en tävling till... Men vad det är kommer jag inte avslöja än ;)

Så tills nästa gång... Ha en underbar dag därute!!! Det tänker jag :)

-ofcourse I am using my iPhone for this...

Hoppning Timrå...

I lördags var jag iväg igen, eller för första gången nu officiellt var vi iväg på hopptävling :)
Det var en start i 90 cm bed A, med andra ord hoppa felfritt i grundomgången. Jag är återigen så sjukt imponerad av Ruby, hon bara har öronen framåt och tycker livet är skoj. Hon hoppar väldigt bra och är inte det minsta tittig eller orolig... Visst har man ett försprång i miljöträningen att hon varit med på Chappen bl a eller att det är helt ok när det kommer en flock kor mot henne... Vad spelar det då för roll om bomarna är illgröna, rosa eller konstigt formade ;)

Hur som helst, hon bjuder fint fram mot alla hinder och jag känner verkligen hur stark hon börjar bli!!!
För er som tror jag övergivit western kan jag meddela att i måndags så satt jag upp och red på vår galoppbana vid stallet, jag tänkte nämligen stoppa lite och jädrans vad hon dammade ner baken :) Jag har ju sagt det hela tiden att hoppningen stärker henne för den typen av rörelser men nu fick jag verkligen känna på det oxå, hon verkligen växlar mellan disciplinerna och det är såååååå SJUKT roligt!!!

Jag älskar denna häst som bara verka kunna allt!!!

Här är filmen från Timrå :)


Ps... Vi är anmälda till ett par tävlingar till :) Sen, om inget sätter käppar i hjulet kommer vi tillbaka till cowhorsen... Lite vassare än innan!!!

Ha en underbar dag därute det ska jag!!!

Utökat B för Dummies...

Jag önskar att jag hittat ett blogginlägg som detta innan jag bestämde mig för att hoppa på en stallkamrats beslut att äntligen ta utökat B behörighet. Men visst i ärlighetens namn ska jag väl erkänna att vi lärt oss massor under vägen om friktionskoffecienter, lastsäkring och diverse säkerhetskontroller. Ändå hade det inte genererat lika mycket oro om någon skrivit ner hur, vad och när :)
Men det är precis vad jag tänker göra och hoppas att någon kan dra nytta av detta.


Jag kommer skriva ner turordningen så som vi gjorde det, vi tog ingen lektion eller hyrde släp av bilskola vilket man kan göra.

1: beställ en kod för att kunna boka uppkörning, detta görs på körkortsportalen här är länken: https://fp.trafikverket.se/AspirantCode/
det tar några dagar innan koden dimper ner i brevlådan.

2: hitta en bil och ett släp som får köras på B och en bil som man kan köra upp i, alternativt någon som kan köra ekipaget till uppkörningen.

3: hitta ett ekipage som tillsammans väger mer än 3500 kg men mindre än 4250kg.

4: gå till Förarprovskontoret och fotografera dig INNAN uppkörningen!!! Inget foto = ingen uppkörning!!!Det är nya regler och mer om dessa kan du läsa här:
http://www.korkortsportalen.se/jag-ska-ta-korkort/generellt/Kunskapsprov/Obligatorisk-fotografering-hos-Trafikverket-infor-provet/

5: boka uppkörningen, i semestertider kan det med all säkerhet bli väntetider. En annan sak som man måste tänka på om det är i tider då det kan vara läge för däckbyte är att det ska vara samma typ av däck på både bil och släp eller rättare sagt släpet får inte ha sämre däck än bilen: här är en länk: http://www.transportstyrelsen.se/sv/vag/fordon/fordonsregler/slap/vinterdack-pa-slapvagn/

6: veta hur du ska lasta släpet minst till hälften av lastvikten på ett säkert sätt, vi valde enligt mig den enklaste metoden, nämligen förstängning, det innebär att man lastar på golvet så att ingenting kan flytta på sig vid en eventuell krock. Det går säkert superbra att lastsäkra med spännband och andra metoder men det är en massa vinklar och annat som man bör ta med i beaktande då, ex brottstyrka på spännbanden och friktionskooffecienter :) Det släp vi körde upp med har en lastvikt på 511kg, det betyder att vi måste lasta med minst 255,5 kg för att ha lastat halva lastvikten. Vi åkte till granngården, köpte 10 spånbalar á 25 kg st som vi la på golvet i släpet, plus tre st däck i fram på transporten som en triangel á 10kg st, totalt hade vi alltså 280kg lastvikt och framförallt, en väldigt godkänd och enkel lastsäkring. Det är bra om man kan redogöra för hur man räknat ut vikten och detta var enkelt då vi från granngården visste att spånbalarna ju vägde 25kg och däcken vägde 10kg... vi använde inte våg men det är ju lätt att göra ;)

Från skötardörren sett :)

Från rampen sett :)

Påskjutsbroms observera svart gummihandske :)

7: Öva, koppla på släpet. Säkerhetskontroll av lamporna på släpet, med andra ord gå ett varv runt den för att kolla dem, be någon kolla när du slår på blinkers och även testa bromsljus. Säkerhetskontroll av lasten, se punkt 6. Säkerhetskontroll av bromsar, kolla först påskjutsbromsen, kör försiktigt någon de framåt så den sträcks ut, mät gummihandsken, lämpligt med ett papper, kör fram igen och bromsa hårt, gå ut och mät igen, det ska finnas minst 1/4 del kvar i längd för att den ska vara godkänd. Dra handbromsen på släpet och kör framåt, har du en fungerande handbroms så märks det :) Sen är det dags för körning i och utanför tätort, backning runt gatuhörn, ja, man får snegla, titta över axeln och räta upp sig ;) och till sist, koppla av släpet på ett säkert sätt, med andra ord se till att det inte rullar iväg eller att någon säkerhetsvajer eller elkabel sitter kvar på bilen.


8: Kör upp enligt punkt 7 och till sist förhoppningsvis ett stort GRATTIS!!!

Jag kan dock erkänna att detta gav mig blodad tand och att jag idag faktiskt har ansökt om lämp för BE, visst nu tänker jag ta det privat och det känns inte som en katastrof om jag skulle missa ett prov då jag ju kan luta mig tillbaka på mitt utökade B, men det ska oxå tilläggas att med BE är man inte på samma sätt begräsad av vikter på släp och bilar så det blir ju givetvis lättare, framförallt när utvecklingen går mot större bilar och tyngre släp :) För mig var oxå detta ett bevis på att jag kan och en spark i baken till BE, samt ett bevis på... Hur svårt kan det vara?

Denna fick jag av mina underbaringar till kollegor efter jag klarat provet... och kanske kommer även denna behörighet tas... Vad nu det är :)

Ha en underbar kväll därute! Det ska jag!

Pay n´ jump...

Då vi ju har haft ett par motgångar har jag det här året inte gjort någon plan utan mer go with the flow.
Jag har ju förmånen att stå uppstallad på ett fantastiskt ställe och här har jag ju tränat hoppning sen i augusti. Det är en verklig bonus med Ruby att hon tycker det är väldigt roligt och att hon faktiskt har en hel del talang. Hon är modig, hinderklok och framförallt gör alltid sitt bästa.
Min lite halvplan har varit att starta henne några tävlingar i hoppning här i vår och igår gjordes sista checken att allt är på sin plats. Vi åkte till Färsta eller Sundsvalls Fältrittklubb och hoppade på deras Pay and Jump, en träningstävling där man får välja höjd och i vilka faser man vill hoppa.
Min plan var att hoppa en runda för att se att hon var helt ok med det, om hon kändes bra så tänkte jag köra fas 2 (omhoppningen). Sen var tanken att hoppa en runda till på samma höjd för att befästa. Hon löste detta helt strålande enligt min plan och jag är bara så nöjd med henne :)

Nästa helg den 12 har jag anmält mig till vår första officiella hopptävling som kräver licenser och allt i Timrå. För er som inte är bekanta med hoppvärlden så kan jag berätta att tävlingarna börjar för stor häst på en höjd av 90 cm. Då Ruby inte är hoppad i ett år och är lite liiiten så har jag skyndat långsamt men nu är vi alltså redo för debut. Detta då vi gjorde två fina felfria 80cm rundor igår :)

Tack snälla Linn för att du var med och stöttade och Hilda för stöttning och filmning och fotografering. Ni är bäst!!!


Ha en underbar kväll därute!!! Det ska jag :)

Geografisk reflektion om distriktsrättvisans vara eller inte vara...

När jag flyttade upp hit till Norrland... eller ja, om du lyssnar på de riktiga Norrlänningarna så tillhör Sundsvall Norrlandswannabegänget :) i vilket fall som helst så var det många saker som ändrade en hel del förutsättningar i hästeriet.
Även om jag till viss del var beredd på det så finns det inget som slår upplevelsen av att vara mitt i det.
Att veta att jag kommer ha 70 mil... minst, enkel resa till varenda kotävling jag vill åka till...  70 mil är inte bara helvetiskt långt, det tar massa timmar att köra, kräver en hel del energi från hästen och från mig som vi kanske skulle kunna lägga in i vår prestation på tävlingsbanan. En annan sak det medför är att man åker inte för att "träna" en tävling, det håller inte ekonomiskt eller tidsmässigt utan nu är det skarpt läge som gäller, iallafall i mitt fall. Jag åker inte om jag inte har chans till topprestation. Visst har jag klagat på att det var långt till skara 27 mil förut men med facit i hand så... ja... referensramen har ändrats. Återigen bor jag då väldigt långt söderut i jämförelse, nämligen typ i mitten av Sverige.

Jag skriver inte detta för att klaga eller att någon ska tycka synd om mig. Detta är bara en bild av hur läget ligger just nu.

Under 1 1/2 år lite drygt har det mer eller mindre varit uppror inom WRAS, den enda westernorganisation som finns representerad men någon slags tävlingsagenda här i Norrland...
Jag tror inte för ett ögonblick att om WRAS försvinner kommer alla andra, eller ens en enda av specialklubbarna ställa sig i kö för att flytta eller etablera verksamhet här uppe ;)
Många har skrikit sig hesa, finurligt formulerat och sakligt argumenterat för att göra om organisationsformen från det den är idag med klubbar, distrikt och fs, till en platt organisation byggd på att varje klubb ska ha ett visst antal röster. Jag tänker inte här gå in i denna diskussion om vem som har rätt eller fel, vem som gjort vad eller vad som behöver ändras på, det enda jag kan säga är att många har gjort fel och mycket behöver ändras på men det vill jag inte ägna detta inlägg till, förutom på just den här detaljen som diskuterats i den stora debatten, distrikten...

Jag har gått på hela den här grejjen med omorganisation och många gånger under denna tid, då jag för övrigt även sitter med i Dist Nord styrelse, funderat på det här med distriktens vara eller icke vara. Jag gick med på att sitta i distriktstyrelsen just för att jag inte visste om jag tycker de ska finnas eller inte, för att se vilka alternativ som finns.

Det är väldigt många som tycker att distrikten stryper informationsflödet från klubbar till FS och tvärtom, att de som sitter i DS är maktgalna etc... Och som tur är är Sverige ett land med yttrandefrihet så man får ju tycka precis som man vill... eller? Jag tror det finns lika många som tycker att distrikten är väldigt bra och ser funktionen med dessa oxå... eller?

Bild lånad från WRAS.

Jag själv har inte upplevt detta, kanske för att "mitt" distrikt är geografiskt sett lika stort som resten av distrikten tillsammans och kanske för att vi inser att vi måste samarbeta häruppe om westerridningen ska överleva.
Jag tänker inte lägga några som helst värderingar eller funderingar på de turer som gått och vad som försiggår i de andra distrikten, jag tänker bara utifrån mitt Norrlandsperspektiv peka på några fakta som fått mig i dagarna att inse hur viktiga distrikten är och hur mycket vår situation kommer försämras om inte utrotas om de försvinner...

Sverige är otroligt avlångt, den största delen av befolkningen bor söder om mittlinjen och den största gruppen av aktiva westernfolk bor inom en radie av ska vi säga ca 60 mil... Idag är WRAS indelat i fem zoner, hur dessa kom till rent geografiskt vet jag inte men jag kan bara konstatera att det är så. Alla dessa zoner har lika många röster att göra sig hörd i organisationen såsom i utskott på stämmor etc...

Nu till min fråga är detta rättvist?
I mångas ögon nej, i mina ögon efter en hel del funderande, ja faktiskt.
Varför?
Jo, just för att Sverige har den form den har och för att indelningen av distrikten ser ut som den gör.
Om distrikten försvinner kommer halva Sverige (geografiskt sett) att inte ha en möjlighet att vara med och påverka. Som det är nu är ju alla distrikt lika mycket värda oavsett hur många klubbar, vilket avstånd det är eller hur många medlemmar i klubbarna som finns.

Hade Sverige varit mer geografiskt fördelaktigt format eller om fler bosatt sig norr om mittpunkten hade vi haft en annan situation, då hade även förutsättningarna varit annorlunda, alla som vill hålla på med western hade haft mer lika stora möjligheter att komma ut på tävlingsbanorna och utvecklats.

Jag vet att detta kommer sticka i mångas ögon och att det finns en attityd som säger: Skyll dig själv som bosatt dig där.
Och visst kanske det ligger något i det men ska man dra det till sin spets och om nu WRAS ska verka för ALLAs möjlighet att få ta del av westernvärlden ja då måste kanske oxå de som har mer möjligheter och bättre förutsättningar bjuda till, till dem som inte har det och verka för att föra sporten framåt FÖR ALLA som vill och inte bara de som bor i närheten.

För det är ju därför jag envist håller på med detta, jag älskar hästar, westernridning och den gemenskap som den tillför och jag vill att så många som möjligt likt mig ska få chansen att bli en pyjamascrossover som kan få vara lika cool som Clintan då och då :)

Jag hade aldrig tänkt i dessa banor innan jag flyttade upp hit och blev konfronterad med den faktiskta verkligheten och inte förrän igår insåg jag just detta... Alla måste bjuda till, på olika sätt, om det ska bli ett förbund att bygga på. Vi får ta att det är långt att åka, några får ta att de har lika många röster som oss osv...

Nu är det snart årsstämma och jag har planerat att åka dit, i mitt distrikt så valdes det även några ombud som inte sitter i DS att representera Nord på distriktstämman och även om jag kanske inte kommer ha rösträtt så vill jag vara med och lyssna, jag har fullt förtroende att de som kommer rösta för Nord gör det med hela distriktets och westernridningens bästa i tankarna.
Jag kan bara hoppas, nej, faktiskt så tror jag det med en idiots envishet att alla som är ombud gör just detta, röstar för sina distrikts och för westernridningens bästa... Annars har ju alla ni klubbar inte valt rätt ombud...

För mig representerar bilden varför jag älskar western!!!

Jag är även stolt över att vi är en fulltalig DS med representanter från fyra klubbar av de fem som vi kan räkna som aktiva och att alla har haft chans att fylla på med nya representanter så att vi blir en bra styrelse som kan representera klubbarna i Norrland på bästa sätt. Om det blir ett uppsving av klubbar och aktiva häruppe så kommer jag och jag vet att många med mig i DS gladeligen nästa gång avstå omval och få in nya representanter med ny energi in i DS :)

Nu tänker jag göra det som är kärnan i hela detta. Nämligen åka till stallet och umgås med min alldeles fantastiska lilla lockiga ponny!!!

Ha det bra därute i cyberrymden, det tänker jag!