Lika bra att inse...

1: Att: jag kommer förmodligen inte blogga lika frekvent som jag gjort... nä, det är ingen insikt det är en sanning :)

Jag älskar att skriva och många gånger ligger inläggen i mitt huvud men jag har inte tid att skriva ner dem, därför ramlar de in i periferin och de är i mitt huvud inte lika intressanta längre...
Dessutom har jag inte riktig möjlighet att blogga när min hjärna ploppar upp med inlägg, rent praktiskt. Skulle helt ärligt antingen behöva en notarie eller en app som tar mina tankar till text.

2: Att: vi förmodligen inte kommer hålla vår/min 5-årsplan på tävlingsfronten... Liiiite för mycket "återigen" praktiska motgångar som stoppat upp. MEN, jag har inte på några vägar gett upp FÖR:

Ni som har mig på FB vet om detta men ni andra förtjänar en update. Veterinären var ute och faktiskt mer eller mindre friskförklarade Rubs efter pencellin/metacam kuren. Hon var ohalt!!!,,, i min värld så tar jag det väldigt lungt sen detta, även om hon är frisk vill inte jag riskera något. Därför har hon fått vila/skrittmaskin ytterligare två veckor. Nojjigt? Jo, ja, kanske men har jag väntat i 5 veckor kan jag vänta i 2 till.

Jag har suttit upp och skrittat lite på henne och den första turen, mitt i norrländska vintern med trevligt sällskap mitt i en mindre snöstorm så bara sköter hon sig... ja, hon är quarter, men denna ritt var nog den bästa någonsin om jag får gradera dem. Inte för att hon på något sätt kändes "like a 1 mil dollar" utan just för att jag kunde hoppas om en framtid för oss.
Tack snälla Ulrica T  för att du sket i ett uppvärmt ridhus och kämpade dig ut med mig i skitvädret :)

Nåja back to da issue :)
Om tre-fyra veckor, om allt går bra så är vi tillbaka på ruta 1... Fast jag måste ändå säga att hon är grym min ponny och återigen bara levererar på gårdagens korta ridpass, jag ville skritta och trava och hon bara gör det med bravur.

Lägger upp min senaste FB profilbild... Motivering: I feel ROCK ON tonight :)

Jag hörde Per och Marc i mina öron... Om du ska göra något gör det väl. Jag vet att du kan!!!
Och ponnyn... Ja, även om en Ferrari får stå i garaget ett tag och byta lite reservdelar så nog fasen morrar den när den startas igen :)

Jag har funderat mycket på det här med bloggen, det är sjukt skoj att skriva, jag mår bra av att skriva och jag kommer fortsätta med det.
Men... Från och med nu kommer det nog se ganska annorlunda ut, jag skriver när jag har något att berätta, tills dess så kommer jag finnas på instagram eller för den delen FB.

Jag trodde inte den 8/1 att jag hade en chans att göra någonting av 2014 men vad jag ser och det som Rubs levererar så är hoppet åter.
Mitt mål iår är att faktiskt starta SM i höst... Nä, min plan är att sno bästa, underbaraste Annelis SM titel iår... om det funkar, det återstår att se, om det inte kommer skador och annat skit emellan så är det det jag siktar mot...

Hur jag kommer ladda upp i Norrland utan kor... Ja... Jag har en plan :)
Om den håller... ingen aning men återigen, i helvete att jag ger upp!!! Finns inte!!!
Jag kan bara tacka alla som stöttar mig :)

Nu är det i mina ögon ROCK ON 2014 :)

Den 8:e januari hann verkligheten ifatt...

Det är så helt sanslöst...
Så här har det sett ut den sista tiden, jag tycker... livet är grymt, jag kommer klara det här och är supertaggad och ett par dagar så är Murphy där och knock-outar mig... igen!!!

När jag läser mitt inlägg från den 6:e jan så är det ett skämt och jag kan inte göra annat än att skratta... dock har jag sett på Kjell..XX.. (träningscoachen) att bara de som är riktiga loosers skrattar åt sin situation och säger... Det kunde varit värre...

Kanske är det sant eller inte men jag håller på att ge upp...
Varför?
Vill du inte läsa ett inlägg med sorger och besvär så sluta nu ;)

Jag kommer ihåg detta så väl...
Den 8:e jan åker jag till stallet, full av förhoppningar och ännu ett kliv upp på min: Jädrans jag ska banne mig fixa det här, stegen...
Går in i stallet med ett riktigt bra pass i huvudet från den 6:e jan och möter en av mina stallkamrater...
Hon frågar (i all välmening), Hur är det med Ruby?

Mitt svar: Jo, igår var det bra jag har inte varit ute i hagen än :)
Hon: Vad skönt då är ni på g igen?
Jag: Japp men som sagt jag har inte sett henne än...

Sen mockar jag och fixar, går ut och hämtar hö och till sist tar in Ruby och den andra hästen som är kvar i hagen...
Ställer Ruby på stallgången, tar av täcket, börjar rykta och när jag kommer till vänster sida bakbenet så ser jag att hon har ett färskt sår på benet... Som fortfarande blöder...
Attans, tänker jag, vad är detta? Sen ser jag ytterligare ett sår högre upp ca 10 cm under knäet... ett hål, en broddspark oxå den fortfarande blödande. Dock var hon inte halt när jag tog in henne så jag gjorde iordning henne och tog ut henne i ridhuset. Jag satt upp och i skritten kände jag egentligen ingenting, men kanske en liten rörelsestörning, dock var hon halt i trav och efter lite känn och kläm satt jag av...

I det här läget var jag inte speciellt orolig utan svor mest över att hon återigen hade fått stryk och hennes otroliga otur... Ledde tillbaka henne och kom överrens med stallpersonalen att om hon inte är halt så får hon gå ut i hagen dagen efter.

Det är underbar personal i stallet och en rapportering följde dagen efter torsdag, hon är inte speciellt halt, jag sa: Släpp ut henne.
Efter jobbet åkte jag dit och skötte om henne, såret såg fint ut och hon var inte svullen så jag tvättade rent, pussade på henne och åkte hem...

Sen vände det... På fredagen stod hon på tre ben och ville inte röra sig, jag var på jobbet och kunde inte göra ett skit men med god konsultation av fantastiska Gunsan och stallpersonal så insåg jag att knät var ok och att det nog inte var en fraktur.
Jag ringde veterinär och vi kom fram till att vänta över helgen om så inte att hon fick feber eller blev apatisk, är det en spricka så bör man vänta för att se hur läget är och för att kunna se röntgen. Jag som inte är en hysterisk hästägare och höll med.
Sen dess har hon stått på box och jag har faktiskt inte varit så orolig utan mer... Shit vad ett ben kan svullna och se ut, anledningen till att jag inte varit så orolig är: Ruby har inte haft feber, hon har ätit, sett pigg ut och svullnaden har ändrat sig och gått ner på ca en vecka... Men...
Jag bestämde mig ändå för att röntga stället för att säkerhetställa att det inte var något knas, i mina ögon max en spricka... Och för att Gunsan delade med sig av sin erfarenhet med just sprickor, de kan se förädiskt fina ut och om man sätter igång hästen för tidigt kan benet helt sonika gå av...

Under tiden som gått har jag givetvis gått igenom de scenarion jag kunnat komma på och bearbetat dem men det som skulle komma idag var jag inte alls beredd på...

Det finns ingen spricka, det ser i stort sett bra ut... förutom en liten helvetisk bakteriehärd som tydligen kan ställa till det BIG TIME...

Om jag inte gjorde det innan kan jag bara säga... JAG HATAR BRODDAR!!!

Två saker gör mig sjukt orolig och faktum är att 2014 kommer gå till rehabilitering... Oavsett vad som händer...

På plåtarna ser det ut som på CSI ett ingångshål och verkan på benet, ligamenten etc...
Brodden har gått in på Tibiabenetsknotas övre del och punkterat hud, muskel, benhinna och allt annat skit som finns där... Vet ni inte vad detta är; Googla skiten ;)
Hur som, det har bildats en bakteriehärd här och det syntes på röntgen... I min värld så pustade jag ut och sa, men vad bra då vet vi vad det är...
Här var inte min veterinär lika positiv utan sa, vi tar alla bilder sen pratar vi...
Inom typ en ca 50 mm area i exakt det området broddsparken tagit så finns den sjukt mycket grejjer som är känsliga...
BTW...Hur kan ett så stort djur ha minimala skitområden och varför lyckas min häst alltid drabbas av skador just här? Nej, jag tror inte på att om man skadar ett område så traumatiseras detta och att allt sen alltid drabbas denna zon... En helt annan diskussion ;)

Det finns en reaktion i benet och just för att den sitter där den är och att Ruby är väldigt halt, i trav gör att min veterinär blev misstänksam...
Hur det än är måste jag verkligen ge cred till honom, han har varit otroligt pedagogisk och noggrann, han är väldigt proffsig och i det "state" jag befann mig efter denna informationen så kan jag nu efter några timmar verkligen uppskatta hans behandling.

Jag gillar, nä högaktar folk som är ärliga och uppriktiga... även om det ibland är tufft att ta så vet jag attdet inte ligger massa "hidden agendas" där...
Hur som, för att komma till poängen...
Veterinären sa: Jag kommer sätta in allt till max!!! Antibiotika, antiinflammatoriskt och smärtstillande 10 dagar... Om 7 dagar hör du av dig och vi röntgar igen, på dessa dagar ska hon bli bättre... Annars...

Och nu är det det sjukt jobbiga annars... Blir hon inte bättre på dessa dagar så är det inte inflammationen som är problemet utan ett fäste av något slag... Om... om... om det är så, så vet jag helt enkelt inte om Ruby någonsin kommer bli bra... Och det gör ont så in i helvete... Så för att inte behöva ta i det just nu önskar jag att alla ni därute som har en stund över att skicka positiv energi till henne, för en mer lämpad kandidat finns inte...

Och jag vill så gärna se hur långt denna lockiga, fantastiska, underbara ponny kan gå... Just nu känns det som om vi stannat på tomgång utan att få visat upp hennes fulla kapacitet...
Återigen, framgång är inte de vinster man vunnit, utan alla de gånger man orkat ställa sig upp efter en knock down och vågat satsa rakt in i väggen igen... Jag hoppas bara att denna "Knock down" är mer psykisk än fysisk :)

Och som grädde på moset, idag, så har Olivia blivit sjuk, förkyld med feber... Yiiiihaaaa ;)

Ha en underbar kväll därute!!!

2013 är slut...

Och ett år i Norrland är avverkat.
Jag har varit väldigt tyst här på bloggen under året som gått, mest för att jag inte haft så mycket att skriva om och sen har tiden inte riktigt räckt till... eller nja, jag har väl inte prioriterat att skriva här. Det är bara möjligt att skriva så många gånger hur fin häst jag har och hur fantastiskt tråkigt det är att titta på henne i hagen eller motionera lätt i ridhuset, det var ju inte det som är min femårsplan ;)

Men jag har nog saknat skrivande och några saker har 2013 lärt mig, den hårda vägen och det behöver jag nog... Ödmjukhet... De lux, extra allt och att göra saker medans du kan, imorgon kan det vara för sent.

Det är lätt att ha en sån fantastisk häst som Ruby, att bara kunna sitta upp och att hon då hela tiden levererar vad jag än ber henne om. Jag kan ärligt säga att jag kan räkna de gånger då hon visat någon slags protest på min ena hands fingrar... Hon har t e x inte på dessa 3 1/2 år jag haft henne bockat en enda gång, inte för att hon är knäckt utan för att hon är så otroligt artig och vill så gärna vara till lags. Att hon på fyra månader går från ohoppad till att kunna gå rundor på 70 (hade kunnat gå 80 men jag fegade) i tävlingsmiljö. Att Olivia har kunnat rida henne utan problem eller någon annan heller för den delen. Till och med Ajje har vågat sig upp på ryggen och det med bravur ;) Dock efter andra gången och när han galloperat i fem meter bestämde han sig för att ta en paus…
Varje dag jag åker ut till henne så helt uppriktigt blir jag oerhört glad att just jag får ha henne som min häst.
Åter till ödmjukheten, när jag köpte Ruby hade jag en femårsplan, den gick ut på att helt enkelt vinna EM i Cowhorse, kaxigt, ja, men va fasen siktar man ingenstans kommer man ingenstans och jag vet att jag inte är någon som nöjer mig med att träna och bli bra på hemmaplan. Jag älskar att tävla, att där och då få bekräftat att det jag gör hemma ger resultat, jag älskar lika mycket att misslyckas för då går jag hem än mer beslutsam och gör ännu bättre ifrån mig nästa gång. Dessutom vet jag att jag kan och jag vill och jag har en häst som kan och vill. Jag läste någon tränare om det var Les Vogt som sa, det är enkelt att ha hästar som tränar sig själva, ja, det är det och det är en ynnest!

Inte många vet att jag är sjukt planerande och inte ett dugg spontan, när man håller på med hästar, eller när man som jag håller på med hästar på enhästsprincipen så är det ganska vanskligt, på gränsen till naivt att tro att allting man planerar kommer genomföras... För andra året i rad har livet inte följt min plan och därför har jag inte heller kommit ut på tävlingarna som jag planerat. Det har varit såååååå tungt och ibland  har jag tänkt att nu skiter jag i det här, jag säljer tillbaka henne till Per och börjar med något annat istället. Men sen åker man till stallet sadlar en lockig ponny och Vips så är kämparglöden där igen, känslan av att, jo, nog fan ska jag satsa, har jag kommit så här långt då är det bara att löpa linan ut.
I år har jag i huvudet lagt en plan och ett mål, men samtidigt kommer jag inte känna samma nedstämdhet om den inte kommer kunna följas till hundra procent.

Med min flytt till Alnö har oxå en hel del nya vänner kommit till och just när man kanske är mitt uppe i omställningarna så är det svårt att se hur mycket ni bidragit till utvecklingen framåt. Allt stöd jag fått när det varit tungt, all positiv feedback på Westerridning då jag är den enda i mitt stall som utför detta. Alla kloka tankar och råd och framförallt alla spännande diskussioner om saker och ting sett från olika håll. Ni på Älva Gård ska alla ha en stor eloge för detta och jag hoppas och vet att jag oxå kunnat bidra med en hel del från mitt tänk och hur jag gör ;)
Jag väljer här att se alla de fantastiska människor som tillkommit i mitt och Rubys liv istället för att se hur många jag lämnat lååångt söderut... Detta för att ni alltid finns i mitt hjärta och det gör alldeles ont ibland av saknad över er.

En sak som jag blev varse om snabbt är att det är svårt att hitta tränare här uppe, eller igen, jag har väl inte lagt ner massor med energi att hitta någon ny, däremot lovade jag mig själv att inte utesluta några möjligheter och det har jag inte gjort, en av dem är Marc André Wéry... Jag visste inte hur mycket jag behövde träna för honom förräns häromdagen.
Han har varit så sjukt jobbig... Jag har känt mig som en nybörjare och allt jag gör, läs inte gör, har känts som om jag precis börjat rida... hehehe...
Varför han har varit så jobbig är för att han bryr sig och vill mig väl och är 110% ärlig...
När man ändrar disciplin som jag gjort så till början tänker man inte så mycket på vad man gör men när jag köpte Ruby så inträffade hos mig en jagharenunghästfårinteförstörahenne mentalitet som blev sjuklig. Dessutom som var det en chock att gå över till western och se många sk "proffstränare" bete som som svin mot hästarna med ryck i munnar, hårda sporrar och en "kick your horse" attityd som fått mig att må illa många gånger.
Det gick iallafall så långt att jag inte vågade ta i tyglarna och inte vågade skänkla henne och i hennes värld så fanns det ingen annan utväg att att försöka ta egna initiativ.
Det som vände det hela var när jag ren i frustration frågade Marc hur jag skulle göra för att hon skulle lyssna på skänkeln framåt bättre... Här hade han kunnat idiotförklara mig och varit spydig men istället tog han min fråga på största allvar och sa: Jag vet inte varför du frågar, för en ryttare på din nivå borde inte behöva fråga men om jag säger så här. Många gånger så vet du vad du ska göra men du väljer att inte göra någonting, varför du gör det vet jag inte.
Sen sa han det som gjorde att polletten trillade ner: Även om du kommer behöva säga till din häst genom att skänkla henne eller ta i tyglarna så kommer du aldrig bli våldsam eller en hård ryttare, du är inte sådan till naturen, men du måste våga göra det som krävs av situationen... Lita på din känsla!!!

Och var har jag hört detta förut??? Rid väl Jessica, det kan du... Sa Per innan jag red Bosse i Reining Open på Chappen för några år sen...

Det är ju detta som är mitt motto, Doing it my way... Hur kom det sig att helt plötsligt glömde jag bort det? Jag vet inte men hösten har helt enkelt gått åt till att hitta tillbaka till mig själv och att lita på känslan i ridningen. En annan sak som Marc sa till mig och även här är jag förundrad över hur väl han lyckas pricka in mig på så få gånger, du är så analytisk att du glömmer att vara i känslan i nuet. Japp... spot on ;)

Sakta har känslan börjat återfinna sig och det är magiskt hur mycket som utvecklas just nu, utan ett enda kopass på hela 2013 eller att kunna stoppträna eller någon westernridning i egentlig mening... När det gäller korna är jag faktiskt inte ett dugg orolig, Ruby är ju avlad för detta i generationer, allt jag behöver göra är att hänga med :) Men resten är galet häftigt och jag har fått rannsaka och tänka outside my box många gånger.
Jag har totalt dissat fiberunderlag men hade jag inte haft ett ridhus på gården med det hade jag inte kunnat hålla igång Ruby när hennes bakfötter var så dåliga att vi var tvungna att ta det drastiska beslutet att ta av skorna i 10 veckor... Visst det är fortfarande inte något att stoppa i men det är mjukt och fjädrande och en häst med ömma bakfötter klarar av att gå på det.
Jag trodde dessutom för mitt liv inte att jag skulle börja hoppa igen men när mina vänner tjatat länge nog och jag insåg att allt vad som heter tävling och träning är kört så tänkte jag, äh va fasen, vi testar :)

Ruby in action!!!

Att hon skulle visa sådan talang och glädje över detta förvånade mig väldigt mycket, jag själv höll på att dö när Gunsan vände en sockerbit på högkant och sa till mig att hoppa :P Hur som helst så analyserade jag läget och inser att hon nu tränar mycket samma muskler som hon kommer behöva använda i reining och cowhorse, varenda språng sätter henne på bakdelen precis som början av ett stopp och det bästa av allt... inte fasen går det att stanna på bogarna när man måste lyfta på tassarna över färgade bommar. Hon måste lösa uppgifter själv och tänka, lyssna på mig och vara lydig, samtidigt som hon tränar grym spänst och kondition... Det är jobbigt att hoppa en hel träning kan jag lova ;)

Felfri 70 runda :)

Men det som verkligen känns underbart är att hon tycker det är så himla skoj! Jag kan bara här verkligen ge Gunsan en stor eloge för att hon får mig att våga igen!!! Och till mina stallkompisar som alltid peppar oss :) I min värld så är ju mångsidig träning det bästa och för hennes skull så har jag svårt att tänka mig att hon kommer tröttna på det ena eller det andra. Per sa en gång att han när han tävlade Colonel var väldigt noga med att byta utrustning för de olika grenarna han red, då var det inga problem för Colonel utan han visste vad som gällde när... Jag är helt övertygad om att det är så, sadlar jag upp med "tvålkoppen" så går hon in i hoppmode och då hon ju från början är lite på tårna så passar detta henne utmärkt att få använda sin vilja, mod och snabbhet och bara ösa ur sig överskottsenergin. Visst här kommer vi inte bli några mästare eller nå några häftiga titlar men för mig räcker det gott och väl med att skutta runt 90-1.00 rundor och bara ha skoj... Jag säger igen, när hon fått lite mer tid på sig att bygga styrka och erfarenhet inom detta, ja då kommer vi bli väldigt farliga i omhoppningarna.
Jag ser hoppningen som ren träning i styrka och smidighet samtidigt som vi har vansinnigt roligt ihop, även om jag fortfarande ibland håller på att dö av höjdskräck ;) Jag har dessutom vid två tillfällen fått chansen att rida en riktig hopphäst och det har varit väldigt nyttigt då det faktiskt har gömt sig en liten övervintrad hoppryttare inom mig, när Plutten, som i mina ögon är stooor, hoppade, ja då kändes det inte alls jobbigt att hoppa högt, det var bara att följa med och njuta.
Jag och Ruby, jodå, inte kan väl vi hålla oss från tävlingsbanorna, så vi har faktiskt startat en Pay n Jump här i november och för att vara första gången på annat ställe som hon hoppar och efter fyra månaders träning så tycker jag att en felfri runda är helt klar godkänt :)

Så även om året för mig känts som en emotionell berg och dalbana med många fysiska stopp på vägen, sparkar, dåliga hovar, sträckningar, mer sparkar och andra småskador som hela tiden dykt upp när vi tagit ett steg framåt och då åkt tre bakåt så häromdagen sadlade jag upp och red på stången... Och banne mig, Ponnyn har vilat i en månad och satte igång med lite drama queen fasoner, jag höll på att backa när jag hörde två röster i huvudet; Marc som sa; Du vet vad du ska göra men väljer att inte göra det, lita på din känsla... och Per som sa; Rid väl Jessica, det kan du...
Ja, då så faktiskt gjorde jag något och efter ett par upprörda studs framåt ett par åt sidan och några fy vadduärelakkast med huvudet så gick hon från DRAMA till bara Queen :)

Återigen så känns det som om mitt hästliv kopplas ihop och att alla galenskaper har ett syfte, att kunna se utanför sin lilla bubbla och att uppskatta de människor som vill dela med sig av sin kunskap till mig och att jag fortfarande har så otroligt mycket kvar att lära. Men det är ganska häftigt när någon som själv bl a ridit på Grand Prix nivå säger till en att om man är på min nivå så ska man inte behöva fråga detta.

Hursom... Med facit i hand, några dagars ledighet och tid att analysera så har jag kommit fram till att 2013 har varit ett grymt år, inte i tävlingsresultat men i min personliga utveckling av mig själv i min ridning och i Rubys utveckling. Tiden har inte slösats bort men träningen har kommit att se helt annorlunda ut än jag från början föreställt mig :) Och om jag får vara sådär osvensk igen, den har varit bättre och gjort oss grymmare, tack vare att året sett ut som det gjort!!

Så, jag hoppas verkligen att jag och Ruby kommer komma ut på tävlingsbanorna i år. Både i Cowhorse men även är planen att få hoppa några tävlingar :)

Tills dess... Ha en underbar kväll därute det ska jag för jag ska snart åka till stallet och ta in ett helt gäng med hästar :)

I väntan på...

När man har en häst som är väldigt vacker i hagen och som man mest bara får beundra på håll istället för att vara ute på tävlingsbanorna och prestera... ja, då är det inte så skoj att blogga ;)

Mitt nya lyckotal är 4!!! Varenda dag åker jag till stallet med en klump i magen, väl inne i hagen så kollar jag först på de fyra svarta gummiboots som sitter på Rubs fötter... finns de så börjar räkningen, 1...2...3...4... nä fan, den foten blinkade inte... små solglimtar från metallen på skorna som bevisar att de sitter kvar... Är det bara tre boots kvar så knyter sig magen helt och jag förbereder mig på det värsta... Så har min sommar sett ut... Men tack och lov finns det en och annan ljusglimt som ändå drivit det hela framåt och nu kan jag faktiskt se att vi förhoppningsvis kommit igenom det värsta!!! En av dessa som jag återigen måste lyfta fram är fantastiska Jessica Hassel!!! Rubys hovslagare och faktiskt häromdagen fick jag ett sms... Hej, hur är det med ponnyn det var länge sen vi hördes... HAHAHAHA!!! Det betyder att vår plan faktiskt funkar rent praktiskt men att jag oxå blivit så van att träffa Jessica så ofta att tre!!! veckor känns som en evighet ;)

Jag kan inte nog förtydliga och trycka på hur enormt tacksam jag är för alla helt underbara människor jag mött här uppe i Norr!!! Häromdagen så pratade jag med en av mina bästa väninnor i telefonen och jag insåg att just henne bor jag 20 mil närmare nu men ändå hopplöst långt ifrån. Jag fick en otrolig längtan efter alla er som betyder så mycket för mig, men som inte finns på ett: Hej, sätter du på kaffet jag kommer över strax, avstånd... Jag SAKNAR ER!!!

Idag... som så många gånger annars fick jag ett samtal från en av mina stallkamrater med frågan om vi skulle rida ut i det fantastiska vädret :) Och vilken ridtur, Tack Linn!!! Att bo på en ö och kunna rida längst havet är LYX :) När det dessutom slutar i en galoppbacke som man kan ösa järnet i... ja, då är livet väääldigt bra.
Och det är just detta... som får mig att se positivt på framtiden, även om jag just nu gjort en U-sväng som jag inte hade med i min ursprungliga 5-årsplan... Mina fantastiska hästmänniskor som jag lärt känna här uppe och är på väg att lära känna! Ni får mig att se möjligheter där jag förut sett hinder och återigen så känner jag att allt har en mening... Horsemanship is an art, and to be a master, it takes a long time :)
Allt jag gör med Ruby har en tanke, att föra oss framåt och till slut dit jag pekar. Just nu EM... men jag har en dröm om att få representera Sverige i ett OS... i cowhorse... så hur tränar man då på att komma dit när man inte har bakhovar eller kor???

Jo, man följer sitt hjärta, det är skitläskigt och återigen är jag nybörjare... men, shit vilken adrenalinkick det är i positiv energi :)
Och här är resultatet... Ruby och jag har "sadlat om" till hoppning, just för att det tränar, stärker, stretchar samma muskelgrupper som koträningen... men framförallt är det så sjukt skoj... Även om jag faktiskt nästan håller på att dö av höjdrädsla när det är högre än sockerbitar på högkant ;) Nu efter 6 gånger, har jag bestämt mig för:

1:Min fantastiska häst hoppar allt... Japp, det gör hon faktiskt.
2: Hon har lång man, den kan man hålla i :)
3: Om jag ska dö, så är det på hästryggen när jag gör det jag älskar mest :)

Jag lägger upp en video från den 4:e träningen vi har ihop och jag kan bara säga att... We Rock :)
Nej, vi kommer aldrig bli Grand Prix hoppare men jäklar vad hon är duktig och noggran min lilla "Curly Sue"...


Vi syns igen 2014 på tävlingarna runt om i Sverige men i höst... ja, då satsar vi på målade träbommar ;)

Ett steg i taget... och sen ett par skutt...

Det går inte fort men det går framåt ;)
Jag har inte haft speciellt mycket att skriva om då sommaren mest bestått i att titta på Ruby i hagen och att måla om här hemma ;)

Efter Ride Campet har hon mer eller mindre gått och skrotat i just en hage. Hennes fötter i bak växer så sakteliga och även om de i mina ögon ser ganska förskräckliga ut så ser de ändå mycket bättre ut än de gjorde i början av sommaren. Sen är jag otroligt tacksam för underlaget i ridhuset... ja, ni läste rätt, jag är tacksam för just paddexen, den har varit kanon att iallafall hålla igång henne lite nu när läget är som det är och för skrittmaskinen!!! Denna fantastiska pryl som låter våra hästar få ordentligt med skritträning när man inte kan rida ut :)

Dock är hon stel i bakdelen men jag vet ju orsaken till detta och därför rider jag inte och pressar henne utan mest jobbar igång musklerna i hennes takt. Det går att göra mycket i skritt oxå...
Det ska bli spännande att se hur mycket som kommer släppa när hon får skor på baktassarna igen.
Igår snubblade jag nämligen över en equiterapeut och vi pratade lite fram och tillbaka om Ruban... Jag hade ingen aning om att personen var just equiterapeut så jag, jag lär mig aldrig att hålla käften, berättade hela Rubans historia med tänder, mage osv... Givetvis låter ju hon som en guldgruva för vilken behandlare som helst med alla dessa "besvär". Personen bad att få titta på henne i hagen och givetvis kunde det konstateras att hon ju gick väldigt stelt med bakkärran ;) Hon hade även några låsningar i bröstryggen och runt SI leden och, givetvis, i nacken...

Jag menar inte på något sätt att nedvärdera kunskapen hos denne equiterapeut, jag tänker nog låta personen gå igenom Ruby, när skor är på och hon inte spänner sig på det sätt hon gör nu... men...
Det som gjorde mig lite fundersam är några grejjor, dels kommenterades det över hur hon stod med sina ben... Ja, hon stod snett men det var ju för att jag fångade upp henne i det läget och stannade henne... Det konstaterades även att hon då skulle vara högre på högersidan, korset och då vara sned i SI/SL leden... hmmm... återigen ringde klockan hos mig, hon står snett med benen och hon står på tvären i en hage... japp, då är hon sned ;) Givetvis påpekade jag detta och sa att jag kan be henne ställa sig ordentligt och att hagen kanske inte var den ultimata platsen att undersöka henne på då underlaget inte är tillräckligt plant för att avgöra om en häst är sned i bäckenet eller inte...
Svaret var, ja, men frågan kanske är varför står hon snett??!!
Hehehehe... Ni som följt bloggen ett tag har väl sett bilderna på hur hon kan stå med sina ben ;) stannar man efter en spin tex, så står hon ofta kvar med frambenen korsade... jag undrar då i vilken led hon är sned då? Sen är ju Ruby en häst som lite nästan dör när man tar på henne... Exempelvis så skulle man lätt kunna tro att hon typ har brutit ryggen när man borstar henne där... ja ni fattar, lockigt fuxsto... Hur som, jag tror att personen faktiskt är jätteduktig men som sagt innan det kommit på skor i bak är det enligt mig ingen idé för att hon visar inte upp en rättvis bild av sig själv. Det hade varit skillnad om jag haft några ideér om att tävla eller att träna henne hårt men som Amerikanaren sa till mig, det är jag alldeles för snäll för :D
En annan grej som oxå konstaterades var ju att hon har raka hasor... japp, sa jag det är ju lite rastypiskt... då var det stor risk för patellaupphakningar på henne... Här tänkte jag faktiskt att undra hur länge det dröjer innan den diagnosen kommer... men, men jag ska verkligen ge personen en chans att kolla igenom henne.

Igår gjorde vi även en annan grej, vi var med och hoppade lite på en organiserad hoppträning... hahaha... nu har jag precis ägnat en bra stund till att berätta att jag inte pressar min häst... Nej då, ingen fara, Gunilla har ju träningar varje vecka och planen är ju att vara med på dessa för att det är så himla skoj att hoppa. Här kändes det att hon inte ville galoppera igång men samtidigt ville jag se hur hon reagerade och i min värld kan dessa små skutt även hjälpa till att faktiskt stretcha ut en del av bakdelen. Jag kan konstatera att kvalitén i galoppen blev bättre allt eftersom passet fortskred men att hon blev väldigt trött. Inte så konstigt då hon ju inte har pressats alls sen tidigt i våras...  Dessutom så blev jag glatt överraskad hur väl hon skuttade över hindrena och hur mycket rygg hon använde.
Meeee liiiike!!!
Jag tror sammanlagt det blev 8-10 språng över sockerbitar på högkant sen kände både jag och Gunsan att det räckte gott och väl för ponnyn, sista gången hoppade hon två språng på en linje, hade helt rätt galopp och avståndet stämde så väl och det blev en mycket bra avslutning i positiv anda. Ruban tycker det är skoj och det finns lixom inte en tanke på att inte göra sitt bästa hos henne, öronen var framåt och även om detta är det högsta någonsin vi skuttat över så bara gör hon det. Jag älskar denna häst!!! Min tanke är att nyttja de resurser som finns runt mig och om bara jag vågar hoppa lite igen så är det ju sjukt bra träning för en kossehäst att få ännu mer snurr på sina bakben.
Efter passet så strechade jag henne ordentligt och för varje dag så känns det som hon släpper mer och mer i bakändan, så jag tror inte att hon är på något sätt döendes eller att hon sitter fast så väldigt där ;)

Tyvärr tror jag inte att det finns något bildbevis då jag var alldeles för upptagen med att nästan dö av höjdskräck i början och att sen rida med ett stor leende då jag insåg att Ruban ju fixade detta galant. Men jag ska försöka få till något kanske nästa gång ;)
Så jag bjuder på en gammal bild på oss :)

Ha det bra därute, här skiner solen och idag ska jag njuta av soldäcket här hemma och vår pool!!!

Första gången...

Jag har varit på ridläger :) Vi i Norrland har haft förmånen att få delta i AQHA:s eller som blev huvudsponsor SQHA:s ride camp. Det betyder att i fyra dagar, för en spottstyver har vi ett gäng på ca 23 pers i fyra dagar, kunnat få inspiration från 3-4 duktiga ungdomar som nått höga nivåer i USA och har haft en plan att dela med sig av sina träningstips för hur de gör...

Jag är som vanligt både ris och ros när det gäller detta... Kanske kommer jag återigen vara lite för kritisk mot allt och alla men jag köper bara inte allt...

Ska vi börja med riset? För att sen bygga på allt som var och är positivt :)

Jag är en ärlig människa... dumärlig, tom... När jag kom till lägret, en dag försent, med en häst som kanske egentligen borde gått i en hage resten av sommaren för att bli bra, så vräkte jag ut allt som hänt. Allt från att Ruby har ett fint huvud, till att flytten från zon 1till zon 5 inte var så bra för en lockig ponny mitt i vintern ;)
Hursom... Jag vill lära mig! Jag vet att ibland är utvecklingen inte så intensiv som i andra fall men man kan alltid lära sig av andra. Det kan vara så att man lär sig hur man inte vill göra ;)

Som jag skrivit på FB så är summasumarum att jag fått lite nya ideér till hur jag ska lösa vissa "issues" som jag och Ruby funderar på ;) Men oxå att jag har helt enkelt inte köper hur man behandlar hästar... "the American way" tyvärr fick jag återigen bekräftat att det som är i ropet nu är "quick fixes" och att inte säga emot tränaren...

Jag förstår på ett vis att om man kommer från US så måste man visa resultat gentemot den organisation som föder en... Men i Sverige funkar inte quick fixes... Eller ja, inte i mina ögon...
Hur som, efter en ganska, i mina ögon sett, oförskämd 19?-årings uttalande och en Knoestran som nästan i ren ilska lastade och åkte hem så måste jag säga att dessa dagar varit givande. Jag har utmanat mig och Ruby i, Trail, Horsemanship, Hunter under Saddle, Hunter Equitation och andra grenar som jag inte vet var det är men ändå försökt göra vårt bästa inom ;) Ni vet... de där grenarna man mest ska rida runt i och vara snygg i... Det är en konst det med ;)
Jag har fått hjälp med att förbättra min neckreining, min start på spinnen och att helt enkelt rida framför en STOOOOR spegel och se att Rubs måste bli bättre på att flytta sin framdel... ja, det har varit givande :)
Idag, onsdag, tog jag det långa och ganska ovilliga steget från att ha westernutrustning till att klä på Rubs klassisk utrustning och inse hur ostabil jag blivit i min balans... men... jag har lovat mig själv att bara bli så bra jag och givetvis Rubs kan bli på allt möjligt... så idag var bara den allra första gång som jag klädde på min älskade, lockiga, underbara, ambitiösa häst som alltid vill väl, klassisk utrustning :) Tack snälla Hilda... och alla andra på Älva gård som gärna lånar ut sin utrustning för att vi ska börja hoppa... hehehehehe... sen när vi hoppar så förväntar jag mig att ni vallar kor ;)

Anyhow... Vad jag återigen har lärt mig under dessa dagar är att min lockiga ponny bara är bäst!!!
Hon har efter 3-5 veckor av bara skit, visat sig från sin bästa sida och ställer upp på allt! Jag fick en hel del positiv feedback av de andra tre tränarna att hon bla var; great minded och att hon var; well breed... sen var hon en sweetheart och bara "just a nice horse" men ändå... Jag sa; japp hon är välstammad för Per och Johanna ville att hon skulle ha förutsättningarna att bli så bra hon bara kunde :)
Jag kan bara med mitt ganska svart/vita sätt säga att ja, hon är en häst som kommer hålla hela vägen :) Jag fick dessa dagar, från flera håll höra, när jag visade stamtavlan, att; oj, detta sto finns det många i USA som betalar för... Min kommentar... hon är min och inte till salu :) Eller min faktiska kommentar var: No, she´s a keeper!!! (Återigen, tack Per och Johanna)

Rubs är en häst som kan nå toppen av det som finns i Europa... Hon är tom intressant att skeppa tillbaka till US... Ganska bra betyg på en lockig ponny, född i Tidaholm ;) Men i höst ska Rubs och jag utforska hoppningen här i Norrland... bara för att få koll på benen och att stimulera hjärnan på henne ;) Sen... ska vi visa var våra norrlänska, silverfötter ska stå... Både jag och Ruby tog lite för lätt på utmaningen att flytta till Norrland... men jag kan bara ödmjukt tacka för allt stöd vi får från dessa lite "hårdnackade" Norrlänningar att nå dit vi vill nå ;) Jag säger bara TACK!!! Om jag någonsin tvivlat på mig själv så har jag (förutom alla underbara i blekinge) ett underbart gäng här i norr som faktiskt bara vill att vi ska lyckas ;) Underbara Gunsan sa för en vecka sen... Vaddå inte träna Trail??? Om du kan vinna SM? Jag kommer aldrig vinna SM men jag har gärna en SM-vinnare i mitt stall :)
Ok. Gunsan jag ska banne mig träna :) Inte  kanske trail SM Guld... 2013... men, banne mig ;)
Jag bjuder på en bild av Rubs i klassisk utrustning :) Snälla titta inte på hennes bakhovar... eller gör det och förstå varför läget är som det är ;/

ha en underbar kväll därute, imorgon ska jag jobba och på fredag men sen ska jag njuta av livet i två veckor ;)

Lev som man lär...

Jag har ju vid åtskilliga tillfällen kritiserat andra bloggare för att inte uppdatera tillräckligt ofta och att bloggen tillslut rinner ut i sanden... Hmmmm... nu är jag nästan här själv ;)
Det är undermåligt med uppdateringar här och jag har haft glimtar om vad jag skulle vilja förmedla till er som läser men helt enkelt inte hittat inspirationen att ta saken i hand och göra det.

Varför? En fråga som jag ställer till mig och min omgivning ganska frekvent... inte för att alla uppskattar det men min kunskapstörst eller jagvillvetavarförådra nöjer sig inte med ett, därför...
Min dotter är precis likadan och jag vet att jag hela tiden sagt att därför är inget svar ;)
För att återgå till varför...
...
Min blogg är tänkt att handla om mig och mitt liv, med fokus på min välplanerade tävlingskarriär inom western... med en väl avvägd femårsplan och givetvis, delmål som är sporrande men ändå uppnåeliga. Detta är fortfarande mitt mål med bloggen men något kom ivägen för den spikraka karriär och lite av mitt "hursvårtkandetvara" mentalitet ;) det som kom i vägen var... attans... livet :)
Just nu så går mitt hästliv lite i uppförsbacke, Ruby har visat att den här galna flytten från söder till norr inte riktigt funkade på en känslig lockig ponny. Eller ja, den funkar men inte så bra, jag kan bara tacka min erfarenhet, envishet och min obotligtkanskedumdristigt positiva sinneslag för att vi är där vi är idag... trots allt.

Idag är Ruby ohalt och nästan tillbaka i en Quarterfitkropp, vad detta innebär i praktiken är att hon från att gått från zon 1 i allt till en zon 5 utan att få tid för anpassning... ni som inte vet vad detta innebär, googla på växter ;)
Jag visste att hon kanske skulle falla ur och att hon inte skulle vara top notch men detta... det hade jag inte kunnat drömma om, eller jo, det borde jag fattat, när Rubs gör något är det 250% på gott och ont.

Ni har ju ändå kunnat följa mig via instagram och där har jag uppdaterat bättre än här.

Kontentan av flytten är en häst som under våren fallit ur, fått dåliga hovar, till att bli katastrof och få en något neurotisk ägare att nästan gråta sig själv till sömns... Samtidigt har jag bitit i det sura äpplet, tagit tag i konsekvenserna och bara gillat läget, jag har fantastiska personer runt mig som finns där och stöttar när det är tufft. Jag biter ihop ;) Det är allt från familj, chefer, hovslagare (tack Jessica Hassel, havrepappan kunde inte sagt det bättre; en BRA hovslagare är så nära gud du kan komma) veterinärer, stallkompisar och stallägare... Tack!!!
Rubs är på bättringsvägen men när det gäller tävlingar 2013 så är det totalkört. Jag är i dagsläget superglad om hon kan komma ut på bete och få utväxt på sina hovar...

Ni som är vän med mig på FB vet dock att jag var och tävlade i helgen... eller ja, tävlade, jag och Ruban behövde ett miljöombyte så vi åkte iväg med det vi hade, eller inte hade ;)
Rubs hade inga bakfötter och jag mitt klantarschel glömde mina boots i stallet...
 ...

Om man flyttar 100 mil norrut, åker till en tävling, glömmer bootsen och tänker; skitsaksamma... Då vill man inte träffa på en domare som vet EXAKT vad man kan och inte kan ;) Givetvis snubblar jag över Maggan Bäcklund i trappen och min fråga är: Oj, hej, vad gör du här? Fast jag egentligen kunde räkna ut med lilltån varför hon var här... Nej, det var inte för att komma och fika hos mig.
Hursomhelst så fick jag en helg med bra feedback om varför och hur från Maggan, det uppskattas och idag kände jag ändå att vi, Ruby och jag, är på rätt väg tillbaka... Inte iår, och för tillfället så är vi 2 1/2 år bakom min ursprungliga 5-årsplan...
Men, men, en dag så jäklar ska vi bli bäst i Europa... Och på vägen dit så kan jag bara säga att livet gör mig än mer ödmjuk för allt som är bra varenda dag ;)

Ha en underbar midsommar och tack för att ni läser min blogg!!! Jag tänker inte sluta med den :)
Fast ibland har jag inte så mycket att skriva då jag vill se en positiv utveckling och inte massa klagande ;)

Shit Pommes...

Så längesen det var jag skrev här... Varför?
Ja, livet går upp och ner och ibland känns det som om man tar tre steg fram... får ett knytnävslag i magen och skickas två steg bakåt...

Meeen... Allt rullar på här i Norrland med ett ganska stort problem i mina ögon... Det blir snålt med tävlingar för mig iår. Helt ärligt så har det grävts alltför djupa hål i min ekonomi för att kunnas göra en ordentlig satsning och att nu avstånden är STORA ;) gör ju inte saker och ting enklare... Tyvärr...

Dock har jag kommit igång med ridningen och igen har Marc varit här och hjälpt oss med vår utbildning men mycket mer än så har inte hänt... Så trist men så är den krassa vardagen just idag. Som sagt inte för att jag vill utan just för att det inte finns möjligheter till mer. Jag är just idag enormt glad över att jag kan ha kvar min häst och att det om något år kommer se ljusare ut för oss... Till och med så jag ibland vid någon obetänksam tanke tänker att, jäklar om jag inte skulle bli tränare :) Hahahaha... då förstår ni hur illa det är...

Jag har insett att Chappen, Hjoko, Peos Memorial är helt uteslutna för mig... om jag har tur, medvind, nerförsbacke och brallorna nere kanske jag kan sikta på SM iår... annars, nä då får jag förhoppningsvis ta det nästa år...

En positiv grej häruppe är att det finns en Norrlandscup som jag anmält mig till... dock inte en ko i närheten så det får ju bli ett gäng ridgrenar, men men, det är ju iallafall något att sikta mot ;)

Jag börjar ha svårt att hitta bra argument för att vi inte ska vara ute på tävlingsbanorna mer iår men: That´s life...

Här har oxå vår/sommar kommit på en och samma gång, allt är helt magiskt med det norrländska ljuset och att se typ alla olika sorters blommor blomma på en gång är häftigt :)

Klockan är snart halv elva och det är fortfarnade mer eller mindre fullt dagsljus ute.

Nä nu ska jag sluta klaga och berätta att jag tack vare Ullis i Karlskrona hittat den underbara lilla ponnyn Nasse igen, han står numera på en ridskola i Staffanstorp och jag hoppas verkligen ha får komma till sin rätt :) Nu har han bytt namn till Wilton...

Ha en underbar kväll därute... Det ska jag :)

Och Marc frågade...

På grund av att mitt liv har tagit ganska många vändningar det senaste halvåret finns det vissa saker som fått stå tillbaka och som då oxå försämrats...
Jag talar naturligtvis om ridningen, i höstas så hade jag tyvärr inte möjlighet att regelbundet rida för någon tränare och efter flytten har det heller inte gått i lås med detta, ena gången har jag varit sjuk för att sen byta av med Rubys sparkskada... Det har varit fyra månader med igångsättning, ställa av, igångsättning igen och sjukdom. Så tråkigt men så är det ibland i hästlivet.
Jag står ju som sagt uppstallad på en anläggning där ägarinnan är en duktig tränare i både hopp och dressyr och målet har varit att rida för henne om vi kan komma överens om att vi inte är överens om allt ;) Tror inte det blir något problem och nu äntligen är både jag och Ruby så igång att det känns utvecklande att rida för tränare igen.

Bild från Quinta da Fé

För en månad sen så kom en gästtränare till gården som heter Marc André Wéry, jag som inte har koll på dressyrgurusarna snubblade in på läktaren och fick se honom träna ett dressyrekipage av den högre skolan. Jag gillade vad jag såg och vad jag hörde, Marc var väldigt pedagogisk och talade mycket om känsla, takt och att våga vänta på kvalitén i rörelserna. En stallkamrat som är lite av en spindel i nätet när det gäller Marcträningarna frågade om jag ville rida för honom, jag sa att jag gärna provade på ett
pass då jag ju som sagt inte är en dressyrryttare och Ruby inte är en GP dressyrhäst ;) Sagt och gjort i söndags var det dags.

Vi presenterade oss för varandra och med tanke på hans renomé så kände jag mig verkligen i goda händer, inte bara var han klok, skarpsynt och noggrann, han visade en väldig ödmjukhet och förståelse för westernsporten. Me like!!! Han har en hel del dressyrclinics på sin gård Quinta da Fé i Portugal och även några reiningryttare, jag blev glad då han berömde oss westernryttare för våra lydiga hästar och att vi red med eftergift och "bara" på yttertygeln, det är ju svårt att göra annat när man rider på en hand. Jag berättade lite kort om Rubs och vad min tanke är med henne och mig.
Sen bad han mig kort rida så som jag hade gjort om jag ridit själv, jag red som vanligt mjukgörande, sidovärtes, tempoväxlingar och stärkande arbeten...

Efter en kort stund bad han mig komma in till honom och berättade vad han såg utifrån en dressyrtränares ögon och om detta var något jag kände igen mig i, han var oxå väldigt mån om att han förstod om jag ville ha en rörelse på ett lite annat sätt då den passade in i min ridning bättre men vi kom överens om att: Good riding is always good riding, regardless discipline...

Nu fick jag verkligen inse vikten av att regelbundet rida för någon som kollar en... Man kan lägga till med massor av olater på väldigt kort tid och jag som ryttare måste kliva upp ännu fler pinnar och lita på att Ruby kan en massa nu;)

Marc frågade: När du rider öppna, är det ok att hon bara böjer på halsen och inte flyttar med ytterbogen?... Harrkel...hmmm nej, det är inte ok, svarade jag lite skamset.
Mitt problem var att jag inte stödde upp henne ordentligt på yttersidan och att jag sitter framåtlutad på inre sittben... Marc frågade: Vad tror du gör att hon inte kliver över ordentligt?
Nu fick jag backa ner till skritt och verkligen tänka på min inverkan och att hon verkligen skulle få med sig yttersidan.
Marc frågade: När du rider skänkelvikning är det ok att hon är banan åt fel håll?... Hmmm... nej det är inte ok... Rodnade lite...
Back to basics igen... Ta igenom rörelsen i skritt och verkligen se till så jag själv sitter rätt och inte LÄGGER MIG I SÅ JÄKLA MYCKET och förresten; sitt på "räva"... var har jag hört det förut ;)

Bild från Quinta da Fé

Efter en stund såg och kändes det mycket bättre mest just för att jag satt rakt över hästen och höll efter yttersidan... Att något så enkelt ska vara så svårt?
Vi gick vidare i träningen och han ville att jag skulle visa några enkla byten, westernhästar brukar ju ha ganska lätt för sig...

Marc frågade: Har hon lätt för att byta galopp?... Jag mumlade något om att ja, ibland och kände hur jag ännu en gång lägger mig i förmycket. Visa några bad han och jag visade... med hela kroppen, Ruby, hon idiotförklarade mig och funderade på om det var galopp, piaff eller tjolahoppsansteg hon skulle göra, snäll som hon är bröt hon av till trav ett par steg istället och fattade ny galopp...

Marc frågade: Är det ok för er om de inte gör rena byten utan lägger in ett travsteg?
Hmmm...
Hmmmm...
Nej, det är inte ok, bytena ska vara rena.

Marc frågade: Varför tror du hon inte byter rent då? Återigen för att jag inte har fattat att min lilla unghäst nu faktiskt börjar bli lite färdig och kan kommandona och framförallt vill göra rätt.

Marc sa: Be henne bara om bytena tänk dig rörelserna och sitt rakt över hästen :)
Jag tänkte: För i helvete Jessica, rättning i ledet på pannan ställ, du kan ju det här egentligen!!!

Och bytena då? Jodå, om jag bara höll koll på yttersidan och bad om bytena så är de klockrena och hon har så himla lätt för sig.

Efter en timme av att just på pannan ställ och fixa till mig blev det riktigt bra, jag var välkommen tillbaka nästa gång han kommer hit till Alnö. Det var väldigt roligt och just genom sin kunskap och ödmjukhet så känner jag att jag gärna rider för honom igen.
Han erkände även att han aldrig ridit en westernhäst och nog sjutton ska han få sitta upp på Ruban vid tillfälle.
Jag är och kommer alltid förbli en crossover, jag kommer alltid att försöka plocka russinen ur kakan och verkligen ta till mig godbitar från alla disipliner. När man sen snubblar över en riktigt duktig ryttare och tränare ja, då är det bara att tacka och ta emot.

Igår satt jag upp igen och verkligen tänkte på det som Marc sagt och banne mig om inte Knoestran klev upp några pinnar igen ;) Snart är jag tillbaka på den lägsta nivån jag var förut och då kan det bara bli bättre!

Nu är det valborg och jag önskar er alla att ha en underbar kväll därute, det ska nämligen jag!

Tre veckor senare...

Mitt liv har varit lite som en ketchupflaska... först inget, sen inget och sen allting ;)
Jag har fått jobb och hade till och med två att välja mellan så efter mycket funderande valde jag att starta en ny karriär som medlemsrekryterare till Sveriges Chefsorganisation Ledarna. Kan ärligt säga att jag var något skeptisk till att göra detta men det är överraskande roligt och dagarna flyger iväg. Många skratt och framförallt får jag prata med oerhört många spännande människor. Mina kollegor är ett härligt gäng där det skrattas ofta och stöttas när det behövs. Med andra ord så kommer detta ge mig en grym säljerfarenhet och som vanligt tänker jag göra detta så länge jag tycker det är skoj :) Jag vet att det är då jag funkar som allra bäst och kan leverera... Är väldigt stolt över mig själv då jag faktiskt levererat långt mer än vad jag trodde jag skulle göra de här första 1 1/2 veckan, helt klart är att det är otroligt viktigt för självförtoendet att snabbt komma igång med något nytt :) Sen vet jag att det ligger mycket förjobb för att kunna hålla en hög lägsta nivå. Men jobba, ja det är jag inte rädd för :)

Snön har i stort sett smält bort och alla små bäckar har förvandlats till virvlande vattendrag som letar sig ut i havet, det blommar tussilago, krokus och vitsippor... på vår tomt har vi dock ännu bara tussilago :) Allt eftersom snön smälter dyker det upp små nya övveraskningar i vår trädgård, lite verktyg, några spännband, europallar, en ny vedhög, en fontän, en bänk och en brygga ut i dammen ;) Vi tror även vi hittat någon slags grillplats alternativ skräpeldnings tunna men just nu är det för mycket sjö för att kunna ta sig dit. Bladknopparna på träden kommer börja spricka närsomhelst och med tanke på att för en vecka sen lite drygt låg hela vår gräsmatta under ett snötäcke är det otroligt hur snabbt våren kommer här. I löööööv it, för jag har kunnat plocka fram alla vårheels och äntligen få börja använda dem!!!

Träningen i helgen kommen nog inte i närheten av detta ;)

Lilla ponnyn har äntligen återhämtat sig från sin lårkaka och imorgon ska vi till och med rida ett pass för en Marc, han är från Holland har ridit dressyr upp till GP och rider numera Akademisk ridning... Tror detta är rätt uppgifter om honom, jag såg hans träning för en månad sen och jag gillade vad han sa och det sätt han lärde ut. Hur vida jag och Ruban funkar med honom får vi ju helt enkelt se imorgon ;) Funkar det inte så var det väl värt att testa och funkar det så är det skoj att få en duktig tränares tankar och input, han är ju redan etablerad här och ju mer varierande träning min häst får desto bättre kommer hon att bli, framförallt när den tråkiga vintersäsongen kommer och utrymmet att stoppa, jobba med kor blir i stort sett obefintligt ;) Då gäller det att ha utmaningar som stärker det andra jobbet men som oxå triggar igång utveckligen uppåt för oss båda. Jag är väldigt nyfiken och tycker det ska bli superskoj imorgon :)

Idag hägrar en rörjning av garaget, vi slängde ju mest in grejjorna där när vi flyttade in så nu är det dags att strukturera upp där, sen är väl tanken att rida igenom Ruby så hon är fit för imorgon och ikväll har Olivia bestämt att det ska vara pyjamasparty här hemma :)

Hur som helst så verkar det mesta ha ordnat upp sig nu och de största pusselbitarna har fallit på plats, tyvärr tror jag inte heller iår att jag kommer ha möjlighet att åka på så mycket tävlingar då jag behöver jobba för att komma ikapp i livet... Men nästa år... Ja då jäklar måste det vara mitt år!!! Men några större tävlingar mot höstkanten borde jag ha möjlighet att åka på :)